maj 2007

Modern vägrar att bajsa på mulltoan.
”Jag vill inte lämna något till eftervärlden.”
Hon vill inte att det ska komma någon känd författare efter henne och fundera över lukten.
Men storebror älskar apparaten. Han är helt fascinerad av att det är ett litet hål för kiss och ett stort för bajs. Och att det finns två knappar. Som man ska trycka på så att en snurrskiva roterar ner avskrädet i en liten behållare.
”Bajsar du!” säger han lyckligt när fadern har gått in och satt sig med en bra bok.
”Japp.”
”Bajsar du i det stora hålet?”
”Japp.”
”Får jag trycka på knappen då när du är klar?”

{ 0 kommentarer }

Efter två helvetesnätter har modern fått nog. Det känns som om någon kört en vända med bröstvårtorna på rivjärnet.
”Nu slutar jag amma!” säger hon.
”Bra.” säger fadern som bara har tjatat om det i ett halvår.
(Kanske är det just därför hon har fortsatt. I ren trots.)
De förbereder sig på en ännu värre natt.
Men Lord and behold. Alla sover som små kungar. Modern också.
04.30 vaknar hon av att brösten håller på att explodera.
Hon går ut i badrummet och tankar ur så det stänker på väggarna.
07.30 vaknar hon igen.
Hon spänner genast blicken i fadern.
”Det gör för jäkla ont. Så jag tänker amma honom. En gång. Sedan får du säga vad du vill.”
Precis som en missbrukare. Amningsmissbrukare.

{ 0 kommentarer }

Vi mötte en äldre man i vägkröken och fadern började prata om väder och vind.
”Det verkar inte bli något regn i dag, fast det har hängt i luften hela dagen.” (Fadern är från Borås. Där snackar man alltid väder.)
”Ja, det är lite synd.”
Den äldre mannen och berättade att han hade en koltrastfamilj på tomten. Det hade han visst haft i många år.
”Honan är inte ett dugg rädd för mig!”
Han sa det närmast stolt.
Men bytte snabbt till ett bekymrat ansiktsuttryck.
”Nu har två av äggen kläckts. Och hon har sådana problem med att hitta mask till ungarna, marken är för torr. Så nu ska jag gå ut och tokvattna gräsmattan!”
Han höjde handen till en hälsning och tågade med bestämda steg bort mot garaget och vattenslangen.
A man with a mission.

{ 0 kommentarer }

Storebror undrade de första dagarna varför vi var här.
Då fick han det tråkiga svaret att joföratt… vi har fått låna huset. (Typiskt vuxensvar)
Nu frågar jag om han fortfarande undrar varför vi är här.
”Jamen det är för att jag vill det.”
”Ja, just det.”
”Och för att jag vill bo här.”

{ 0 kommentarer }

Det tar fyra dagar och tre gästböcker innan jag inser att den här villan inte alls heter Snäckudden. Den sålde de visst 2002. Det här huset heter Waldemars stuga. Och ligger ett stenkast norrut.
Det fanns ett litet kort på Waldemar i en silverram i fönstret. Ett svartvit kort på en ung man i någon slags uniform. Kanske trettiotal.
Storebror somnar med det i handen varje kväll.

{ 0 kommentarer }

Storebror vill inte äta och är lite trött.
Modern tar tempen och kollar. Jodå, 38,7. Han får en alvedon och blir som ny igen.
Efter någon timme är vi ute på promenad till närmaste ica-butiken. Storebror sitter på faderns axlar.
”Sedan måste vi kolla om du har någon feber”.
”Men! Mamma har ju redan varit doktor!”
”Har mamma varit doktor? Vad gjorde hon då?”
”Hon lagade mig.”

{ 0 kommentarer }

Lars Ardelius berättar i gästboken om när hans yngsta barnbarn var på besök i strandvillan.
Hon var sex år och lekte snällt med en väninna. När jag dristade mig att fråga vad det var de lekte blev hon ett ögonblick tveksam, men svarade sedan med desto större bestämdhet:
”Vi leker verklighet.”

{ 1 kommentar }

I gästboken avslöjar Annika Hagström att de lagt ut nät och fångat abborre. Men hallå, det är förbjudet! påpekar tillsyningsmannen. (Men det var 1987, så det är säkert preskriberat.)
Jonas Gardell tycker, liksom lillebror, att det är otäckt på nätterna. Han fantiserar om ondskefulla ansikten i varenda fönster på nätterna. Och han skriver så smått att man nästan måste ha förstoringsglas för att kunna läsa.
Men vackrast av allt är att Mikael Niemi berättar att hans ettåriga son lärde sig gå just här, i det här huset. Någon borde sätta upp en minnesplakett.

{ 0 kommentarer }

Lillebror gillar vatten. Först plaskar han lite i strandkanten. Sedan kliver han helt sonika i vattnet – med alla kläder på. Det är kallt. Och lerigt. Han ser ut som ett förvånat murmeldjur. Fadern suckar och lyfter upp honom framför sig, och bär honom så, uppför den rangliga trätrappan och in mot huset.
Storebror lubbar efter och stannar till i trappan.
”Pappa, vilken underbar dag det är!”, säger han.

{ 0 kommentarer }