mars 2007

”A” skriver långt, långt. Men ganska intressant.

”Hej !
Det kan börja med så enkelt att barnet har en envis kolik. Den ammande
mamman har någon extra hormon som motverkar stressen och sömnlösheten, men
en pappa kan få kroniska sömnstörningar som han aldrig lyckas ta sig ur.
/…/
Svårartade fall av trotsperioder efter trotsperioder, dataspelspelande
zombies som inte är kommunicerbara, självdestruktiva flickor, våldsamma
pojkar, unga missbrukare som super/knarkar upp familjekassan, själ i
butikerna, skolkar, grisar ner hemma, tonårsdottern som kommer hem med
svindyra presenter (om hon nu kommer hem efter festerna).
Bara en enda sådan avvikelse från det efterlängtade idylliska
familjelivet räcker för att knäcka föräldrarna. Som om de inte hade
tillräckligt med försöjningsproblem, stress och press på jobbet,
dubbelarbete, egna hälsobekymmer, relationsproblem, etc. Följden kan bli
frustration, depression, självmordstankar. Jag tror att oftast är det
insikten om en sådan negativ, dödshotande spiral som är orsaken till när
en förälder flyr ifrån sina barn.
Varför är det pappor som flyr? För att de inte har den extra känslo- och
hormonmässiga kopplingen till sina avkomna som barnet i mammans mage har
ristat in i moderssjälen? Eller att en mamma skulle bli fullständigt
utfrusen socialt om det är hon som tar sin necessär och flyr? För att en
skilsmässa ger vårdnaden till mamman med automatik (nästan)? Jag har inga
svar. Kanske är män svin, helt enkelt.

Du ville höra vad andra människor tycker. Jag vill betona framför allt
att föräldrar KAN ha ett giltigt skäl när de lämnar sina barn: när mörka
självmordstankar börjar dyka upp och man tror att det enda alternativet är
att fly.”

{ 1 kommentar }

Karin skriver:

”Jag är även mamma och farmor som, tillsammans med make och dotter och svärson, deltagit i sonens VT. Vårt barnbarn bor nu hos pappa efter 3 års lång VT. Det tär mycket på oss, släktingar också att se hur mamman genom advokaten ljuger och manipulerar. Ja, så var det. För oss har det ordnat sig till det bästa faktiskt. Mamman har umgänge varannan helg. Barn behöver naturligtvis sina mammor också, för det mesta. För många andra pappor (och barn) slutar det inte lika bra. En nära vän och pappa tog sitt liv för en vecka sedan. Han orkade inte kämpa längre.
Jag har arbetat med och för barn i hela mitt liv. Jag har träffat ”faderlösa” pojkar, som längtar efter pappa. Jag har träffat barn som bor hos pappa och har det bra. osv
Gör gärna fler reportage i ämnet Barn. Belys från alla håll.”

{ 0 kommentarer }

Michael skriver:

”Själv har jag kämpat för att få vara med min son sen vi skiljde oss. Då
var min son sju månader gammal. Nu är han tre år och åtta månader. I förrgår gick min sons mamma med på växelvis boende. Det efter att en vårdnadsutredning kommit fram till att jag är viktig för min son, att han vill bo med mig och att det inte finns något att anmärka på hos mig. Det tog mig mer än treårs kamp. Hur många orkar det? Hade du orkat det? Tre år utan ett vettigt umgänge? Blunda och föreställ dig att dina barn försvinner i fyra månader utan att du vet var de är? Du får ingen förklaring men du får träffa dem i två timmar. Och alla tycker det är helt ok. Hur hade du orkat?”

{ 0 kommentarer }

En anonym pappa (de flesta har bara ARG PAPPA som typsignatur) skriver:

”Alla pappor som inte får träffa sina barn, är det helt okänt för H att det förekommer. Blev separerad, måste flytta ur det hus jag köpt. Umgänge varannan helg. Ringer ”jag är 20 min. sen,
”- Då säger jag till barnen att du inte vill träffa dom”. Åker dit, ingen öppnar, sätter mig utanför, hör sirener, polisen kommer. Så håller det på i 10 månader. Jag orkade men hur många ger inte upp för sådana ojusta metoder. Jag ringer,
” – Hallå, hallå nu är telefonen trasig igen” trots att den fungerar för att jag inte skall få kontakt med barnen.”

{ 0 kommentarer }

Fernando skriver så här:

”Du frågar dig, hur kan man lämna ett barn som man lärt känna…?
Kan det vara så att det inte heller är så enkelt att överge sina barn?
Kan det vara så att en del av dem som överger sina barn gör det för att de inte står ut med smärtan det innebär att inte få träffa sina barn mer än 1-2 dagar varannan vecka?
Kan det vara så att en del av dem som överger sina barn hamnar i missbruk just för att de inte klarar av sitt svek?”

{ 0 kommentarer }

I Metro i onsdags skrev jag en krönika med rubriken ”Hur kan pappor lämna sitt barn?”
Och nu rasslar det in svar. Från pappor. Jag kommer att redovisa bitar ur en del mail. Det skulle vara intressant att höra era kommentarer till dem.

{ 0 kommentarer }

Storebror är snart fyra år. Och allt han säger sägs med ett utropstecken:
”Se upp, här kommer jag!”
Ibland roar sig modern med att fundera på hur det skulle vara om hon kom till jobbet, som 41-åring, och sa samma saker:
”Se upp, här kommer jag!”
”Nu är jag Byggare Bob.”
”Kolla, en spik!”
”Det här var inget roligt,”
”Jag vill sitta på dina axlar!”
”Men jag vill ju det!”
”Nu är jag kissnödig!”
”Här är jag! Under bordet!”
”Ska vi leka polis?”
”Du kan jaga mig.”
”Kom och killas!”
”Nu åker jag in under soffan!”
”Tut, tut i tunneln!”
”Jag orkar inte gå längre. Du får bära mig!”
Hon skulle gärna vilja säga allt det där. Men är för feg. Då skulle de nog bära ut henne för gott.

{ 2 kommentarer }

Lillebror gillar böcker. Mest gillar han att slita ut dem från bokhyllan. Ocn att dela ut dem till närmast sörjande.
I dag kom han med två böcker som han – uppenbarligen – tyckte att modern borde läsa:
”Handbok för gravida” och ”Rapport från en skurhink”.
Vet han något som inte modern vet?

{ 0 kommentarer }