Fina Ana Udovic som har skrivit så mycket roligt om tvåbarnskaoset, har slutat som bloggare på Mama. Men hon hann skriva om Kärleksbarnet:
"Läste nyss ut Kärleksbarnet, Hillevi Wahl. Man blir hur ledsen som helst, fy vad hemskt att vara ett alkisbarn. Snacka om att hon hade behövt vara mer på dagis, mer med andra vuxna, komma bort från sina supande föräldrar. Hon flydde till och med! Stack till en annan familj. Men tvingades tillbaka till sin mamma som satt och spydde och kissade ner sig där hemma. Alla som ser barn som verkar fara illa - säg till! Ring socialen, gör något!"
Jag 42 år. När någon (min handläggare på F-kassa tex) får höra om mitt liv och uppväxt följer alltid frågan: men hur kan du vara så stark, vem tar hand om dig?
När jag var 16 år försökte jag ta saken i egna händer och skaffa mig en fosterfamilj. Morsan (som nu var nykter men ännu inte insjuknat i Borderline) hade flyttat tillbaka till Stockholm, jag bodde kvar hos plastpappan som jobbade på annan ort på veckorna. Han "ställde upp", slutade veckopendla. Han ville väl, ville inte svika en ensam uppväxande tonåring men han hade inte förmågan att vara "pappa". Jag fick än mer bråttom att ordna det för mig. Skaffade pojkvän, barn, hus, utbildning och skygglappar mot barndomen i den ordningen. Det funkade. Jag hade stängt dörren om mitt förflutna. Men nu sitter jag här 42 år gammal å fattar att jag trots allt har tagit skada av min uppväxt hur mycket jag än försökt tiga ihjäl den, lägga den bakom mig, bearbetat den hos terapeut, medicinerat, skiljt mig och börjat ett nytt liv med ny man. Jag trodde att jag klarade mig bra, att jag lyckats skapa ett liv för mig utan min barndoms påverkan men det förflutna har kommit ikapp mig. Den djupa osäkerhet jag alltid kännt och alltid flytt ifrån med nya projekt, nya utbildningar, nya jobb har tagit ett fast grepp om mig. Idag vet jag inte vem jag är. Hjälper det att skriva om det? Vem skulle vilja läsa det anyway?
Posted by: Gambraa | 2007-03-30 at 22.47