Jag hade glömt hur dåligt man mår av kräksjukan. Och aldrig tidigare har så många drabbats, enligt tidningarna. Varför kan inte alla bara komma överens om att vi använder munskydd och rullar in oss i isoleringstejp nästa år? Så vi slipper detta virus from hell. Tills dess är det tydligen bara att bryta ihop och gå vidare.
Men se nu till att sprita ploppen ovanpå toaletten varje gång ni sanerar lägenheten. Det är den som ligger bakom allt elände på jorden.
(Och jodå, det kunde alltid vara värre. För två år sedan stod min då ettåriga son och spelade på xylofon bredvid mitt huvud medan jag kräktes.)
Ska jag köpa sex till sonen? undrar Sören Olsson, mest känd som författare till böckerna om Sune och Bert. Han har en tonårig son med Downs syndrom.
”Min son vill vara naken med en kvinna”, säger han till Aftonbladet och SVT och TV 4 och alla andra som frågar. Nu grubblar han över om det då är okej att åka ner till Danmark och köpa en prostituerad till sonen, som ”en kompis” har föreslagit.
För det första begriper jag inte varför han sitter och pratar om sin sons sexualitet inför hela svenska folket. Är inte bara det oerhört integritetskränkande?
För det andra förstår jag inte på vilket sätt sonen skulle vara förtjänt av att de åkte i väg till Danmark. Vad skulle han lära sig av det? Att det är okej att köpa sig en kvinna som vilket sexhjälpmedel som helst?
I flera månader har vi fått följa Linda Hammar och hennes vänner i ”En annan del av Köping”. Vi är minst tre miljoner tittare som vet hur mycket kärlek och insikt det finns i dem vi kallar ”förståndshandikappade”. De har bjudit in oss i sina hem och visat att de är precis som du och jag. Som dricker hinkvis med kaffe, kämpar mot övervikten och längtar efter mamma, eget körkort – och den stora kärleken. Och – inte minst – som har visat att de är fullt kapabla att sköta allt det där själva.
Sören tror tydligen inte att hans son ska kunna få hångla med en kvinna av egen kraft. Nehej. Men det är faktiskt ingen mänsklig rättighet att få ha sex med någon. Alla har rätt till sin egen sexualitet, men inte till någon annans.
Sören tycks bara kunna tänka på en sak: sonen. Sonen vill vara tillsammans med en kvinna. ”Jag känner smärta när jag inte kan ge honom det.”
Visst, det kan varenda förälder begripa. Men en förälders ansvar är också att tänka lite längre och visa för sina barn att människor inte är en handelsvara. Om du hade en dotter i stället, Sören, skulle det då vara okej att någon annan pappa kom fram till dig och sa att ”du, kan jag få använda din dotter en stund?” Min son behöver någon att hångla med. Du kan få betalt om du vill.
Nej. Jag säger som ståuppkomikern Jesper Odelberg, själv cp-skadad och upprörd över denna ständigt pågående cynism: ”Ensamhet är, åtminstone i västvärlden, ett av vår tids största samhällsproblem. Detta oavsett om man har ett funktionshinder eller ej. Att lösa ensamhet med prostitution skulle vara som att lösa bostadsbristen med engångstält, fast med långt värre etiska konsekvenser.”
Den som tidigt blivit bjuden på alkohol av mamma eller pappa dricker mer än sina jämnåriga. Det visar en undersökning gjord av landstinget i Stockholm, skriver Metro.
Ja, det är det jag försöker få föräldrar att begripa.
Det är inte coolt att bjuda sina barn på öl och vin. Det är bara så fruktansvärt korkat. Och destruktivt.
Den här veckan förekommer supermamman med sin superfamilj i Året Runt. Sidan 16 om vi inte missminner oss. Så det är bara att springa iväg till tidningskiosken och shoppa loss. Marsch pannkaka.
Ska jag köpa sex till sonen? undrar ”Sunes pappa”, Sören Olsson i Aftonbladet.
Jag fattar inte att det ska vara så svårt att begripa. Man kan inte köpa andra människor. Det kallas för människohandel eller slaveri.
Sunes pappa har en son med Downs syndrom. Som vill vara naken med en kvinna, säger Sören till Aftonbladet (varför säger han det, är inte bara det oerhört integritetskränkande?) Och Sören tror inte att han ska kunna få vara naken med en kvinna av egen kraft.
Nehej.
Men det är ingen mänsklig rättighet att få ha sex med en kvinna. Alla har rätt till sin egen sexualitet, men inte till någon annans.
Och alla vi som har sett I en annan del av Köping vet hur mycket kärlek och insikt det finns i dem vi kallar ”förståndshandikappade”.
Jag tycker Sune kränker hela Köping med sin infantila frågeställning.
Min trevlige bordsgranne från Bokmässan, David Eberhard, är intervjuad i dag i Svenskans serie om vår trygghetsnarkomani. Och det är inget von-oben-trams från hans sida. Han har tvingats möta en förälders största skräck.
”En brutal ögonöppnare för David Eberhard själv var när hans första barn skulle födas. Han var 21 år gammal och hade fram till dess aldrig stött på döden. Han levde i övertygelsen att inga barn dör i Sverige. Han och hans dåvarande hustrus barn dog vid förlossningen på grund av att moderkakan lossnade. Den fruktansvärda upplevelsen förföljde honom länge. Men dottern som dog, hon som skulle ha varit 18 år i dag, lärde honom också att leva här och nu utan rädsla.”
(Det var för övrigt på bokmässan han berättade att han citerat mig i sin bok I Trygghetsnarkomanernas land, sidan 88 och 96. Läs den gärna.)
Folkhälsoinstitutet vill satsa på en internetportal som ska ge ungdomar psykhjälp, skriver Svenskan.
De menar säkert väl. Men jag blir mörkrädd. Barn och ungdomar behöver bli sedda. De har redan en miljon ”kompisar” på nätet. Och böcker om självhjälp vet de hur man läser.
Men de flesta barn som mår dåligt känner att ingen ser dem. Att ingen skulle bry sig om att de en dag bara försvann från jordens yta.
Och med den här satsningen kommer de att bli ännu mer osynliga. Bara en siffra i statistiken.
Förra året ringde 21 273 barn till Bris. Det är en ökning med 11 procent bara jämfört med 2005. 1997 var det 10 345 som ringde. Det är alltså en fördubbling på tio år.
Barnen som ringer berättar nu, som då, om mobbning och missbruk, övergrepp och kränkningar inom familjen och alltför höga krav från skolan eller föräldrarna.
Bris ser barnen. Satsa på Bris i stället.
När lille Movitz kom till världen möttes jag ständigt av samma fråga: ”Vad blev det?” Jag häpnade varje gång. Vad trodde de att det skulle bli? En hundvalp, utomjording eller en elektrisk vips?
”Det blev ett barn!”, ville jag jubla. Ett friskt och fantastiskt litet mirakelbarn!
Men det lyssnade de inte på. Så fort vinteroverallen åkte på kom det igen:
”Vilken söt liten flicka!”
Jag trodde först att det berodde på att han hade så långa ögonfransar. De gick ända upp till ögonbrynen. Det var inte förrän flera månader senare jag insåg att deras flickteori byggde på att han hade en röd overall.
Jag ryckte bara på axlarna åt det. Movitz var lika fin som pojke eller flicka.
Andra skulle kanske ha tyckt att det var grovt könsdiskriminerande.
Ett företag blev nyligen anmält för sin marknadsföring med en flicka i rosa flanell och en pojke i skelettpyjamas. Kan pojkar ha rosa pyjamas? undrar Sven i Härnösand.
Ja, Sven. Det kan de. Min äldste pojke Elliot, tre och ett halvt, har ömsom rosa och ömsom blå pyjamasar. Kriteriet på ett sovplagg är snarare att de ska vara så sköna som möjligt.
Och brutalfeminist som jag är – så hade jag som plan att han skulle gå klädd i rosa, röda och blommiga kläder tills han blev arton. Men så råkade jag höra en radiodokumentär om just detta. Om föräldrar som använder sina barn som ett socialt experiment. Då blev jag alldeles beklämd. För våra barn är inga laboratorieråttor. Vi måste ha respekt för att de kan mötas av glåpord på dagis och i skolan – och att det måste vara jobbigt att ständigt behöva gå omkring och försvara sig.
Mycket handlar om attityden hos oss vuxna. Dagisfröknar har berättat att pappor har stormat in och rutit ”Min son ska minsann inte leka med dockor och dockskåp – för då kan han bli homosexuell!”.
I en familjetidning så vurmades det nyligen för städleksaker, för att barnen skulle lära sig att älska att dammsuga och vika tvätt. ”Ja, vad bra!” tänkte jag och tittade intresserat på minisopborstarna och ministrykbrädan och minitvättmaskinen i tidningen, ända tills jag såg namnet på pryttlarna: ”Girls only”.
Alla föräldrar som vill köpa en illrosa, snurrande, plingande tvättmaskin med namnet Girls only till sina söner räcker upp en hand! Nej, trodde väl inte det…
Pojkar ska uppenbarligen bara vara intresserade av leksaker i blått och svart, dödskallar, monstruösa figurer samt riddarborgar. Medan flickor ska gilla i princip vad för skit som helst bara det är rosa eller lila.
Inklusive cementerade könsroller.
Jag vill att mina barn ska ha tillgång till alla världar och alla leksaker. Sedan får de själv välja vad de vill leka med eller ha på sig.
Men jag tror också att vi kvinnor har ett enormt ansvar att föregå som goda exempel. Inte bara i vad vi köper för prylar – utan i allt vi företar oss. Eller som Emma Hamberg så klokt har sagt:
”Det är superviktigt för oss mammor och kvinnor att släppa taget. Vi måste släppa kontrollen för att få det roligare med oss själva och våra män, och inte gå och plocka strumpor hela dagen.”
Jamen, det här var ju mycket trevligare än Fritidsresors barnfria zoner på flygen.
Göra-barn-resor är nya trenden, skriver Expressen.
Finns det något underbarare än att göra barn? Egentligen är det väl det hela livet går ut på. Fast det inte är så många som vågar erkänna det. Tiotusen kostar en vecka på Bahamas. Fast, man behöver faktiskt inte resa så långt…
Unicef har kommit med en ny rapport om hur barnen har det i 21 OECD-länder, skriver di.se.
”I tre av sex grenar – materiellt välstånd, hälsa och säkerhet samt ”hälsosamt beteende” är svenska barn världsbäst. Men de känner sig mindre lyckliga än genomsnittet och är bara femte bäst i skolan.”
Ja, så är det nog. Jag tror verkligen att vi har världens bästa föräldrar i Sverige. Heja alla lattemammor och lattepappor. Ni är fantastiska!
Nu ska vi bara få ordning på skolan också. Och alkoholmissbruket. Och psykvården. Och bostadsbristen och…
Ja, jösses. Inte konstigt att en ansvarstagande förälder drar i sig några muggar kaffe per dag.
