Jag blir så himla förbaskad på alla som lämnar sina sjuka barn på dagis. Nu skriver Aftonbladets krönikör Terri Eriksson att tja, det är väl inget konstigt:
”Vi har alla varit där. Vaknat upp på morgonen med ett sjukt barn och konstaterat att det faktiskt inte går att vara hemma just den dagen. Det kan röra sig om viktiga möten som inte kan ställas in, eller deadlines som inte funkar att flytta. Efter det obligatoriska vab-bråket ger man barnet Alvedon och tar det till dagis. När personalen ringer och påpekar att ungen inte är frisk kan man ju alltid låta förvånad. Ojdå – vi som tyckte att han/hon verkade rätt kry i morse. Inom sig lovar man sig själv att aldrig göra så igen. För det känns definitivt inte bra. Snarare genomruttet gentemot alla parter.”
Men stanna hemma då! Vad är egentligen viktigast, Terri? Dina barn eller din arbetsgivare?
Ibland undrar modern hur allting har gått till. Storebror gick från att säga ”bil” som svar på allting till att tala i fullständiga meningar. En dag stod han bara i dörröppningen och sa ”Jag håller på att tappa byxorna!”.
Som om inte det vore nog har han blivit en synnerligen väluppfostrad pojke.
”Kan jag få en smörgås, snälla mamma?”, säger han.
Han är inte dum, killen, och har förstått att ”snälla mamma” eller ”snälla pappa” är magiska ord. Då är det svårt att neka honom någonting. (Men de försöker numera sätta gränsen vid en grävskopa i naturlig storlek.) Sedan tackar han för maten. Hon har ingen aning om hur han har lärt sig det. Men hon misstänker starkt att det kommer från dagis. Tydligen har de rackarna även lärt honom att äta med kniv och gaffel – och klä av och på sig själv!
På bara några månader har han blivit så stor, så stor. Han ska hjälpa till med allting.
”Nu städar jag!”, säger han och sedan hör man honom stöna och stånka, som om han är förbaskat trött på att alla slänger sina saker omkring sig hur som helst. När modern ser honom blir hon full i skratt. Hon är pinsamt medveten om att han härmar henne. Precis sådär låter hon när hon städar och plockar efter familjens trehövdade patriarkat.
Två graviditeter i tät följd, och sedan allt bärande på de två barnen, har nämligen tagit ut sin rätt. Kroppen blev så sliten att hon till slut inte fick med sig vänsterbenet när hon promenderade. Hon fick liksom ”slänga” fram benet. Det såg inget vidare ut. Hon blev ivägskickad till en naprapat, som masserade och klämde och vrickade hela ryggraden rätt, så det lät som om hon blev skjuten med två nackskott varje gång. Pang-pang! Kras och kabrak! Inte särskilt mysigt, och hon undrade i sitt stilla sinne om naprapaten verkligen hade utbildning på det här.
Och ja, tydligen, för det hjälpte. Äntligen fick hon med sig båda benen, både när hon gick och när hon kom tillbaka.
Storebror förstod dock inte alls vad en naprapat var.
”Mamma ska gå ut och få massage”, förklarade hon en kväll – och visade med händerna hur skönt det var att bli masserad. (Hon utelämnade nackskotten.) Sedan vinkade hon hejdå.
Storebror satt länge och tittade efter henne i fönstret. Sedan vände han sig till fadern och deklarerade myndigt:
”Mamma ska gå ut och få garage!”
Just nu är det oerhört kul att googla på sitt namn. I dag såg jag att Kärleksbarnet var en av de mest efterfrågade böckerna på Linköpings bibliotek.
Heja Linköping!
Alla vet väl att Blocket är ett eldorado för antropologer. Men det är även en skrattkammare för humorister. På sajten Best of Blocket har entusiasterna samlat drygt fyra hundra höjdare.
Klimakteriehäxan har skrivit ett intressant inlägg om bloggar. Enligt en brittisk undersökning, skriver hon, så har var tionde internetanvändare en egen blogg. Det var som tusan! Och jajamensan, Supermamman.se är nämnd:
Enstaka bloggare blir ”upptäckta” och får sin blogg utgiven i bokform, något som för många av oss framstår som (nästan) den högsta lyckan på jorden. //… Här i Sverige har Supermamman.se blivit bok inte mindre än två gånger, plus en gång som Tjocka Tanten, innan Hillevi Wahl nu etablerat sig som ”riktig” författare med den självbiografiska och gripande romanen ”Kärleksbarnet”, en av höstens bästsäljare.”
I senaste numret (114) av Situation Stockholm finns en stor intervju med mig:
”Vilken skam är värst? Att min mamma super. Eller att jag som dotter inte kan hjälpa henne? Att jag faktiskt tänker orden:
»Jag skiter i min mamma nu. Hon får klara sig själv«. Hillevi Wahl har just kommit ut med boken Kärleksbarnet. En berättelse om två fulla föräldrar och ett ensamt barn. Och hon har redan börjat jobba på sin nästa bok – om försvinnande fäder.”
Åh, vad roligt, nu ligger Kärleksbarnet på Bokustoppen även för november.
Tack alla kära läsare! Nu ska jag fira med tårta (som egentligen är lillebrors ettårstårta, men i alla fall).
1. Att man inte ska vara så mesig och finkänslig. Om folk kommer hem och ska ta i den nyfödda bebisen med bakteriestinna händer går det alldeles utmärkt att lära dem veta hut. Marsch pannkaka ut i badrummet och tvätta händerna.
2. Att somliga av oss måste ha något mer än hushållsarbeta att ägna sig åt under föräldraledigheten, om man ska vara en uthärdlig människa att bo med. Bokskriverier eller distanskurser på högskolan är optimalt för ammande mödrar som klättrar på väggarna!
3. Att det är bra att ta bort skorv (med salicylsyrevaselin, finns på apoteket) när barnet är en liten bebis, och inte vänta på att det ”ska gå bort av sig själv”. För det är mycket svårare att få göra någonting med en treårings hår.
4. Att det är bra att inte göra allt med båda barnen samtidigt, utan ibland umgås med ett barn i taget. Så man hinner se varandra – återupptäcka varandra efter det nya syskonet. Och det kan man göra tills barnen är stora.
5, Att man får köpa många hårborstar. Två barn tycks bunkra hårborstar i händelse av krig – och favoriten finns aldrig där när man ska torka håret.
6. Att det, konstigt nog, går alldeles utmärkt att älska en till lika mycket. Och förmodligen en till och en till och en till…
