Supermamman.se - Hillevi Wahl

Jessikas fantastiska recension

Jessika Gedin, denna gigant!, har skrivit en helt fantastisk recension av Kärleksbarnet i Elle:

"På ett nästan nonchalant hårdhänt sätt skildrar Hillevi Wahl hur det är att växa upp i en alkoholistfamilj. Hon lämnar inga utvägar genom sentimentalitet eller omskrivningar, borrar bara sanningen rakt in i läsaren. Det är som en autostrada rakt ner i helvetet."

Jag älskar Mama!

Mama är som en sådan där halvneurotisk, anorektisk, tokig mammasyster som man inte kan låta bli att älska, trots allt.
Höjdaren, so far (jag har inte hunnit läsa hela, give me a break, den kom i går och jag har två sjuka barn) är Sanna Lundells gästkrönika på sidan 145.
(Jajamensan, just hon som fick barn med Micke Persbrandt och är dotter till Uffepuffe.)
Hon brukar tydligen skriva en kom ihåg-lapp till sig själv inför julen:
"Res bort, så långt bort som möjligt... Alla i din släkt har julångest, är frånskilda, alkoholister, nyktra alkoholister, neurotiska halvgalna konstnärssjälar med diverse sociala fobier, inklusive du själv. De har också likt dig själv motsägelsefulla romantiska idéer om en White Christmas som aldrig infrias."

Och så avslutar hon med att i år ska det bli annorlunda:
"Om jag bara tar mig i kragen och gör upp en bra plan så ska det bli en white fucking christmas. På riktigt. Snälla tomten."

Årets överlevare!

Fick tidningen Leva i brevlådan i dag och bläddrade igenom tidningen. De hade utsett årets hundra största inspiratörer. Till min förvåning fann jag att jag valts till Årets Överlevare;

"Hillevi Wahl, journalist och författare, som vågade dyka tillbaka i sin traumatiska barndom, bearbeta den i sin bok Kärleksbarnet och komma tillbaka som en mer hel människa."

Hopp för de vingklippta

Det finns hopp för de vingklippta, skriver Smålandsposten.
"Journalisten och författaren Hillevi Wahl berättar i Kärleksbarnet om sin uppväxt i ett alkoholisthem. Det är en rättfram och osentimental infernoskildring, ett skoningslöst vittnesmål om bristande föräldraansvar och barns utsatthet."

Sandra skriver så fint om mig

Sandra från Göteborg skriver så himla fint om Kärleksbarnet på sin blogg. Hon har tydligen dessutom dumpat Hemliga Pappan för min skull. Haha, det är stort.

"Har ni inte läst Hillevi Wahls senaste bok Kärleksbarnet så måste ni göra det nu. Det är en order. Den är så fantastiskt bra, så naket och okonstlad skriven, så fruktansvärd att den gör ont att läsa, men man kan inte sluta. Jag sträckläste en kväll och en morgon - nonstop i princip. Ibland gör det så ont att man måste lägga ner boken på magen och blunda för att inte illamåendekänslorna ska ta över."

Dagens krönika

Livet är fullt av vita kuvert. Öppna dem, betala räkningarna och sluta handla så mycket skräp. Hoppa i en lövhög bättre än shopping.

Hanna: Kö in. Pissregn.

...och Hanna har åkt på en weekendresa till Ullared. VARFÖR GÖR FOLK SÅNT!?

Hemliga pappan är rolig

Han är lite ojämn, Hemliga pappan. Men när han är bra är han riktigt rolig. I senaste inlägget har han fått ett brev från en kompis som också ska bli pappa:

”C mår ganska så bra men lider lite av diverse fysiska smärtor. Hon avverkar i rask takt kroppsdelar att ha smärta i, så nu är vi inne på andra eller tredje varvet.
Efter en läkarkontroll som vi var på så fick hon också besked om att hon hade B-streptokocker eller liknande, vilket hon upplevde lite som toppen av kransekakan.
Men det allra bästa är att hon två dagar efter beskedet var på informationsmöte för förstagångsfödande och under detta möte inte sa B-streptokocker, utan i stället råkade säga att hon fått hepatit B! /.../ Hon barnmorskan tog ju frågan seriöst och berättade om hur man undviker att hepatiten överförs till barnet vid födseln och dylikt.
Barnmorskan undvek att nämna att hepatit B är vanligast bland heroinister, manliga homofiler och afrikaresande nymfomaner med latexallergi, men det kunde säkert alla mötesdeltagare läsa sig till på nätet när de kom hem…”

Men stanna hemma då, Terri!

Jag blir så himla förbaskad på alla som lämnar sina sjuka barn på dagis. Nu skriver Aftonbladets krönikör Terri Eriksson att tja, det är väl inget konstigt:

"Vi har alla varit där. Vaknat upp på morgonen med ett sjukt barn och konstaterat att det faktiskt inte går att vara hemma just den dagen. Det kan röra sig om viktiga möten som inte kan ställas in, eller deadlines som inte funkar att flytta. Efter det obligatoriska vab-bråket ger man barnet Alvedon och tar det till dagis. När personalen ringer och påpekar att ungen inte är frisk kan man ju alltid låta förvånad. Ojdå – vi som tyckte att han/hon verkade rätt kry i morse. Inom sig lovar man sig själv att aldrig göra så igen. För det känns definitivt inte bra. Snarare genomruttet gentemot alla parter."

Men stanna hemma då! Vad är egentligen viktigast, Terri? Dina barn eller din arbetsgivare?

Från bil till garage

Ibland undrar modern hur allting har gått till. Storebror gick från att säga "bil" som svar på allting till att tala i fullständiga meningar. En dag stod han bara i dörröppningen och sa "Jag håller på att tappa byxorna!".
Som om inte det vore nog har han blivit en synnerligen väluppfostrad pojke.
"Kan jag få en smörgås, snälla mamma?", säger han.
Han är inte dum, killen, och har förstått att "snälla mamma" eller "snälla pappa" är magiska ord. Då är det svårt att neka honom någonting. (Men de försöker numera sätta gränsen vid en grävskopa i naturlig storlek.) Sedan tackar han för maten. Hon har ingen aning om hur han har lärt sig det. Men hon misstänker starkt att det kommer från dagis. Tydligen har de rackarna även lärt honom att äta med kniv och gaffel - och klä av och på sig själv!
På bara några månader har han blivit så stor, så stor. Han ska hjälpa till med allting.
"Nu städar jag!", säger han och sedan hör man honom stöna och stånka, som om han är förbaskat trött på att alla slänger sina saker omkring sig hur som helst. När modern ser honom blir hon full i skratt. Hon är pinsamt medveten om att han härmar henne. Precis sådär låter hon när hon städar och plockar efter familjens trehövdade patriarkat.
Två graviditeter i tät följd, och sedan allt bärande på de två barnen, har nämligen tagit ut sin rätt. Kroppen blev så sliten att hon till slut inte fick med sig vänsterbenet när hon promenderade. Hon fick liksom "slänga" fram benet. Det såg inget vidare ut. Hon blev ivägskickad till en naprapat, som masserade och klämde och vrickade hela ryggraden rätt, så det lät som om hon blev skjuten med två nackskott varje gång. Pang-pang! Kras och kabrak! Inte särskilt mysigt, och hon undrade i sitt stilla sinne om naprapaten verkligen hade utbildning på det här.
Och ja, tydligen, för det hjälpte. Äntligen fick hon med sig båda benen, både när hon gick och när hon kom tillbaka.
Storebror förstod dock inte alls vad en naprapat var.
"Mamma ska gå ut och få massage", förklarade hon en kväll - och visade med händerna hur skönt det var att bli masserad. (Hon utelämnade nackskotten.) Sedan vinkade hon hejdå.
Storebror satt länge och tittade efter henne i fönstret. Sedan vände han sig till fadern och deklarerade myndigt:
"Mamma ska gå ut och få garage!"