Här är dagens kolumn i Metro, med rubriken Man måste komma ut hela tiden: ”Jag tror inte att vi heterosexuella, om vi nu är det, kan föreställa oss vilken process det är att komma ut, skriver Hillevi Wahl.”
{ 1 kommentar }
oktober 2006
I mitten av åttiotalet hade jag ett kort förhållande med Niklas. Sedan blev vi nära vänner. Tills han träffade Karin – då gled vi ifrån varandra. Han blev liksom tråkig. Det var inte förrän för några år sedan som han berättade det.
”Du vet den där Karin som jag är ihop med …”
”Jaa?”
”… det är ingen Karin, det är en Kevin.”
Man kan tycka att nu, år 2006, så är det väl ingen stor grej längre, det här med att komma ut. Vi har ju haft Prideparader i nio år – halva artistvärlden och minst två ministrar i den nya regeringen är öppet homosexuella. Men för många är det fortfarande alldeles oerhört stort.
I Anders Öhrmans intervjubok ”Komma ut” berättar Robert om hur hans familj slängde ut honom när de fick reda på att han var bög. Då var han 16 år.
”Det var vinter och skitkallt ute och jag gick omkring på gården och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville inte gå och lägga mig i källarförrådet, eftersom det kändes så jävla förnedrande, men till slut hade jag inget val. Jag låste upp källardörren och lade mig på golvet bredvid svarta plastsäckar och annat bråte.”
Han fick panikattacker och grät sig till sömns. Av socialen fick han inget stöd. De tyckte att han kunde flytta hem. Men hans bror misshandlade honom och familjen skrek att de hatade honom.
”Jag var livrädd att de skulle mörda mig.”
För andra går det bättre, som för radiokillen Roger. Efter mycket vånda skickade han ett mejl till sin mamma – och drog ur telefonkontakten. Ett halvt dygn senare hade han fått ett svar med rubriken ”Älskade unge”. ”Det var mycket på en och samma dag” (deras hund hade dött samma morgon) ”Livet är så skört. Vi måste vara rädda om varandra. Du är och förblir vår son, huvudsaken är att du blir lycklig.”
Jag tror inte att vi heterosexuella, om vi nu verkligen är det, kan föreställa oss vilken process det är att komma ut. Med förnekandet, dubbellivet och den ständiga rädslan att avslöjas. Möjligtvis kan det jämföras, rent PMotionellt, med att komma ut som mat- eller spelmissbrukare. Och det räcker inte med att göra det en gång. Man måste hela tiden komma ut för nya grannar eller arbetskamrater. Bara för att riskera att stämplas som Bögen eller Flatan – trots att man helst av allt bara vill vara Niklas eller Lena.
Själv reagerade jag pinsamt heterosexuellt när Niklas kom ut: ”Nämen, åh vad kul, vad spännande!”
Sedan ställde jag alla de vanliga idiotiska frågorna och följde med på gayklubbar och trodde att jag förstod. Men det gjorde jag nog inte förrän jag läste Öhrmans gripande bok.
+ Höstens bästa infotainment måste vara SVT:s nya satsning ”Böglobbyn” med radarparet Olle Palmlöf och Sverker Åström. Start den 6 november.
– Marcus i ”Bonde söker fru”, som behandlade varje kärleksbrev från ensamstående mammor som om de vore pestsmittade. Onödigt föraktfullt för vår tids största vardagshjältar.
{ 0 kommentarer }
”Idag i Honung pratade vi med Hillevi Wahl som bland annat skrivit boken kärleksbarnet, en självbiografi som berättar hur det var för henne att växa upp med två alkoholiserade föräldrar.” Klicka här för att lyssna.
{ 0 kommentarer }
1. Man har Bamsetandkräm med sig på konferensresan.
2. Sytråd och skoputs i all ära. Men man önskar att man kunde låna en bebis i hotellreceptionen i stället – så att inte de mjölkstinna brösten ska börja läcka vid helt fel tillfälle.
3. Man ligger tvärs över hela jättesängen och dricker äckligt pulverkaffe och läser en hel hög av tidningar – och känner sig oerhört syndig.
4. När fadern ringer törs man inte säga som det är, utan säger att man är på väg ut och är lite stressad. Som straff spiller man ut kaffet över de glassiga tidningarna.
5. Man tycker att det är förunderligt att det finns fjärrkontroller som inte är kladdiga med mat. Och vilka konstiga program det finns, som man aldrig hinner se. Vem tittar på dem? Och vad är det förresten på Barnkanalen? Jaså, de där trevliga sköldpaddorna. Vad bra.
6. Man vill egentligen bara stanna på hotellrummet och beställa in room service hela tiden. Men man vet ju hur det är – så man vill inte vara till besvär. Och jösses vad dyrt allting var. Storebror behöver en ny vinterjacka, så… Man lägger på luren igen.
7. Man går hem klockan ett på natten. För att sängen lockar mer än alla roliga mingelpartaj i hela världen.
8. Man kan ändå inte sova för man ligger och tänker på barnen hela tiden. Hur har de det? Vaknar de och gråter efter mamma?
9. Man håller på att längta ihjäl sig efter de små sparkarna i mellangärdet.
10. Man inser att man är en social katastrof.
{ 6 kommentarer }
”Personer som Hillevi Wahl brukar kallas maskrosbarn, men överlevare säger bättre vad det handlar om… Kärleksbarnet är en stark bok som berör långt efteråt.” skriver tidningen Östersunds-Posten om boken Kärleksbarnet.
{ 0 kommentarer }
”Det är en fasansfull berättelse, så plågsam att jag måste lägga ned boken då och då” skriver Gotlands Tidningar om boken Kärleksbarnet.
{ 0 kommentarer }
”Med skarp penna och starkt psyke beskriver Hillevi Wahl den mödosamma vägen till frigörelse. Hon bjuder öppenhjärtigt på intima detaljer och personliga nederlag. Det kan kännas påträngande men ändå motiverat för att visa hur svår kampen varit för att bli en hel människa” skriver tidningen Hallandsposten om Kärleksbarnet.
{ 0 kommentarer }
”Att detta är författarens egen barndom gör inte det litterära värdet sämre, snarare är det väl omöjligt att skildra ångest, spyor och hudlöshet utan dessa erfarenheter” skriver tidningen Kommunalarbetaren om Kärleksbarnet.
{ 0 kommentarer }
Ibland är det svårt att komma till ro på dagisvilan.
Storebrors kompis Putte låg och tittade i taket.
”Jag kan inte sova”, viskade han till fröken.
”Kan du inte?”
”Nej, jag ligger och tänker.”
”Jaha. Där ser man. Men vet du, det gör inget. Ibland är det skönt att bara ligga och vila.”
Det var tyst en stund. Fröken kunde inte låta bli att fråga.
”Är det något speciellt du tänker på?”
”Ja. Glödlampor.”
{ 3 kommentarer }
Modern går ut på en kvällspromenad med storebror. Det är höst, oktobermörkt, gatorna är regnvåta. De går tysta en stund, bara de två och håller varandra i handen.
”Man ser ingen”, säger storebror fundersamt och spanar upp mot hyreshusen.
”Nej, man ser bara lamporna i fönstren. Man får gissa vad de gör därinne.”
”Jaa.”
”Vad tror du att de gör, hjärtat?”
”Eeeh….”
Storebror rynkar ihop pannan – och tänker så det knakar.
”De äter mat!”
”Jaha.”
Modern ler.
”Vad tror du att de äter för mat, då?”
Han funderar en stund till. Sedan tittar han allvarligt på modern.
”De äter äcklig mat!”
{ 1 kommentar }
