Varje morgon vill storebror ta med sig en Sak till dagis. Det kan vara en liten sak eller en stor sak. Saken har somliga dagar varit en bil eller båt eller moderns taxeringskalender – den skulle han sova med på vilan i en hel vecka. Andra dagar har det varit en badkarspropp, en trasig tumstock eller bara en speciell pinne han hittat i blomlandet.
Speciellt jobbigt kunde det vara när saken var en gigantisk långtradare, eller ännu värre: en hel tågbana – med tåg – och dessa absolut skulle följa med ner i sängen.
Saken var den att dessa föremål var som snuttefiltar och utan den kunde han varken gå till dagis, sova eller äta. Följdaktligen var dagisfröknarna väl införstådda med att ta reda på vad Saken var varenda morgon.
”Stopp! Vad har han för sak med sig i dag?”, hojtade Zlata när fadern försökte smita till jobbet utan att ha fullföljt sitt uppdrag.
”Javisst ja. En grodmugg och en riddarhjälm.”
Fadern som var en munter typ försökte skoja till det lite:
”Vad har du själv tagit med dig i dag då, Zlata?”
Hon såg oförstående ut en hundradels sekund. Sedan sken hon upp.
”Jag har med mig hundra sånger i huvudet.”
Det tyckte fadern var väldigt rart.
Framför allt var det lätt att bära med sig.
Ibland kan fadern komma med en sådan där käck kommentar om lillebror.
Typ: ”Jag tror han är hungrig.”
Modern tycker att det känns ungefär som om hon skulle gå iväg till en byggarbetsplats, åka upp på tredje våningen och gå fram till någon i snickarbyxor och hörselskydd och säga:
”Jag tror du ska använda en vinkelhake här.”
Och efter fem dagars ledighet tillsammans, inklusive klämdag och planeringsdag på dagis, så kändes det som om hela fadern var en spik i foten.
Hon var uppenbarligen vd för byggföretaget Familjen – och fadern var på sin höjd praoelev.
Om inte hon hade total koll på hela bygget så skulle alltihop rasa. Det kändes som om hennes regler och rutiner var det enda som höll ihop tillvaron. Möjligtvis lite skakigt. Som om hon surrade ihop ett helt femvåningshus med isoleringstejp.
Det kunde med andra ord inte hålla hur länge som helst.
Hon inledde lördagen med att ta till storsläggan.
”Vi måste städa i dag, här ser ut som fan!”
Då var klockan 07.50.
Klockan 08.00 hade hon redan skurat golven i köket och hallen och bäddat sängarna och hängt in kläderna som fadern lagt i spjälsängen - för herregud varför flyttar män bara på saker? - och plockat undan alla leksaker från golvet och svurit långa eder för varje sak som fastnat i hålfoten.
Fadern satt inne hos storebror och byggde med klossar och tittade förvånat på henne.
Sedan tog han med sig lillebror ut i köket och smulade ner hela köksgolvet som hon just skurat.
I det ögonblicket gick fadern från att vara en hyvelns kille till att bli totalsågad.
Med motorsåg. Rena massakern.
Varenda misstag han gjort de senaste sju månaderna slogs in med sjutumsspik och häftpistol. Inte ens när de gick och handlade tog han rätt varor. Cola light när det fanns Pepsi max för fem kronor flaskan!
Det var då praoeleven fick nog.
”Bara för att du tycker att det är en bra idé att fixa ett våtutrymme och dra igång slagborren klockan fem på morgonen – eller käka lunch klockan nio, så kanske inte alla andra tycker det!”
Det tog skruv.
Modern insåg att hon ärvt sin moderns helvetiska förmåga att envist hamra in sina egna jag-vet-bäst i huvudet på folk. Och gärna avsluta med spikpistol.
De fick ta en time out i majregnet – och ha ett akut medarbetarsamtal.
”Vi är ju för bra för det här”, sa modern.
Storebror använde sina händer som hörselskydd. Han orkade inte med det här tjafset. Han ville mycket hellre sitta och vissla på småbrudar.
Modern och fadern gjorde upp en arbetsplan. Och varsin arbetsbeskrivning. Nu var båda vd. Med rätt att handla vilken jäkla cola de ville.
För modern och fadern ville ju som vanligt precis samma sak. Egentligen. Problemet var väl snarare att modern bodde på bygget dygnet runt och därför ansåg sig ha tolkningsföretröde på samtliga punkter.
”Förlåt”, sa modern.
”Ja, det är en himla tur att vi kan prata”, log fadern.
Sedan låste han fast henne i ett skruvstäd i regnet och gav henne en riktig vattenpuss.
”Vad är den största skillnaden mellan att ha ett barn och två?”, frågade Veras mamma. Hon och modern åt varsin glass medan de höll ögonen på sina treåringar på lekplatsen.
”Tröttheten”, svarade modern.
”Med den första kan man ju åtminstone i teorin vila medan han vilar. När man har två barn så kan man inte det. De sover aldrig samtidigt. Tvärtom. De gör det till en viktig uppgift i livet att väcka den andre så fort han somnar.”
Modern gäspade stort.
”Jag är så trött så det känns som om jag har blivit överkörd av en långtradare. Med släp. Jag har ont precis överallt. Och med tröttheten kommer ätandet. Man äter som om man aldrig någonsin ska få en bit mat mer. Man dammsuger tillvaron på allt som kan vara ätbart och man äter som en häst. Gärna glass.”
Veras mamma tittade på sin lilla strut.
”Glass?”
”Ja vi äter nästan två liter varje kväll. Det är inte klokt. Jag håller på att fastna i ett glassträsk.”
Veras mamma nickade. Hon hade allt lagt märke till att modern inte riktigt hade kommit tillbaka till sin före-graviditeten-kropp.
Och modern hade vid minst tre tillfällen bara den senaste veckan tvingats svara på om hon var gravid igen.
”Har du en bebis i magen?!”, hade tre illvilliga barn frågat henne på en annan lekplats.
Egentligen hade hon velat sätta varsin hink på deras huvuden och bankat med en spade. Bank! Bank! Bank!
Men så gör man ju bara inte i sandlådeland. Då har man garanterat en rabiat mamma runt halsen på nolltid.
”Nej, jag är bara tjock” sa hon i stället surt och gick därifrån.
Sedan dess bojkottade hon just den lekplatsen. Och försöker hävda att det var för att hon hade en munkjacka på sig med fickor där fram. Det vet väl alla att man får lite extra mage i sådana…
Fast det är obönhörligen så att hon har haft mycket svårare att gå ner i vikt efter andra barnet. Med storebror gick hon ner trettio kilo på sex månader.
Nu är lillebror snart sju månader och modern har fortfarande fjorton envisa kilon runt mage och höfter. Vilket kan ha något med att de äter två liter glass varje kväll. Hon och fadern har omsorgsfullt arbetat sig igenom hela glass-sortimentet i frysdiskarna och hittat sina favoriter: Siaglassens gräddigaste lockelser med smak av ”apelsinchoklad” och ”cookie”. Det senare är glass med kaksmulor i. Vansinnigt gott. Och alldeles lagom kallt efter några timmars svettig kvällsrutin för att få båda barnen att bli klara och somna för natten.
När det äntligen är tyst och lugnt i huset tar alltså modern och fadern sina glasstallrikar och sätter sig framför tv:n och tittar på ett nytt avsnitt av Gilmore Girls. Stjärnorna i serien satte i sig enorma mängder mat i varje avsnitt. Av princip var det bara glass och skräpmat. Inte konstigt att de blir lite småsugna då.
Först trodde hon dock att tröstätandet berodde på vintern. Den där långa, mörka, eländiga som aldrig ville ta slut. Sedan kom våren, häpp! – och sommaren. Men inte försvann kilona med snön, inte. Så nu tror modern att de där fjorton kilona egentligen mest beror på sömnbristen.
En ny undersökning har visat att hon har helt rätt. Sömnbrist är en riktig fetmafälla. Kroppen orkar inte förbränna kalorierna. Och den som sover för lite äter dessutom ofta lite mer och sämre mat. Mest ökar tydligen suget efter salt och kolhydrater. Nu är det ju inte så mycket salt i just glass, så modern får gardera med salta nötter.
”Vad ska du göra åt det då?” undrade Veras mamma.
”Åt vad?”
”Tja, åt…” hon tittade på moderns mage ”…åt sömnbristen och glassträsket.”
Modern drog kappan om magen.
”Jag har faktiskt skaffat kort på simhallen. Ett sommarkort. Niohundranittio kronor för hela sommaren.”
Veras mamma såg faktiskt lite imponerad ut.
”Hoppas du inte är som jag då – så att du betalar över trehundra spänn i månaden för ett gymkort som du inte utnyttjar?”
Hon skrattade lite generat. Det där kortet hade hon minsann fått äta upp många gånger av Veras pappa.
Nejminsann! tänkte modern. Inte den här gången. Redan efter Mors dag (för då var hon ju verkligen värd en tårta och en chokladask, fattas bara!) skulle hon sluta äta glass och godsaker. Åtminstone i några veckor…
Modern och fadern var hembjudna till en annan barnfamilj som de nyss lärt känna. Detta inträffade inte alltför ofta, så modern var mån om att alla skulle trivas och ha det bra. Inte minst barnen.
Det gick över förväntan. Allt var mycket trevligt och avspänt – tills modern ville smita in på toaletten.
Den fyraårige dottern i familjen skulle absolut följa med.
Modern, som fortfarande inte är riktigt bekväm med öppna dörrar eller ens sällskap på toaletten, försökte säga ”nej jag vill inte” (storebrors nuvarande mantra), och stänga dörren lite försiktigt. Utan att klämma några fingrar eller att blodvite uppstod.
Men då stod fyraåringen och drog i dörren på andra sidan fem gånger innan hon till slut kom på den förlösande repliken:
”JAG MÅSTE OCKSÅ KISSA!”
Okej, modern ville ju inte att hon skulle kissa på sig utanför dörren (bad, bad mama) så tösen fick komma med in.
Naturligtvis tog hon sin potta och parkerade sig en decimeter framför modern, så hon riktigt riktigt kunde studera varenda mage och celluit på låren.
”VILKEN STOOOOOOOOR RUMPA DU HAR!”
”Jaha, joho, ja, jo, kanske det…”
”MIN MAMMA HAR INTE EN SÅ STOR RUMPA!”
”Nehej, vad bra för henne då”, sa modern lite ansträngt och försökte andas in sittfläsket.
”MIN PAPPA HAR OCKSÅ EN LITEN RUMPA!”
”Jaha. därserman.”
Modern turbokissade för att komma ut ur denna något jobbiga situation. Sådärja. Äntligen klar. Fort upp med trosorna!
Puh. Modern pustade ut medan hon spolade. Men lite för tidigt.
”VILKA STORA TROSOR DU HAR!”
Det var i det ögonblicket som modern bestämde sig för att aldrig, aldrig mer gå på toaletten hos någon familj som hade barn som kunde prata.
”Många verkar tro att livet blir förstört. Att man bara ”måste” en massa saker, att det skulle betyda en massa uppoffringar. Jag vet inte, jag upplever inte att jag gör något jag INTE vill. Jag vill hem till henne. Jag är trött på att springa i ekorrhjulet. På att sitta på samma kafé, på att stå och tomstirra i videobutikens hyllor och inse att jag redan sett allt, på att leva ett liv som bara går på repeat utan att jag egentligen har något mer syfte än att äta, jobba, bajsa och sova.”
(Ur Värsta pappan av Ronny Olovsson)
”Fem saker som en gravid kvinna ska undvika:
1. Rå salmonellakyckling
2. Tequila
3. Rodeo
4. Insjöfisk
5. Arbetsgivare”
(Ur Värsta pappan av Ronny Olovsson)
…att hitta två matchande barnstrumpor.
…att väckas av barnjoller och titta på klockan och se att man har fått sovmorgon – halv åtta!
…att höra treåringen jubla över varje ny liten myra han hittar.
…att kunna dammsuga hela lägenheten utan att någon börjar gråta.
…att vara med på städdagar i bostadsrättsföreningen, för att barnen tycker det är så roligt att kratta.
…att springa genom vattenstrålen med storebror när de grannarna ska vattna – och bli helt dyngsura och skratta så tårarna rinner.
…att sitta i trapphuset och läsa Bamse när det blir för varmt ute.
…att plötsligt inse att båda barnen har somnat samtidigt!
…att då sitta i solen på balkongen och läsa en bra bok.
…att höra storebror vakna, gnugga sig i ögonen, titta ut och säga ”Titta mamma, vattnet glittrar!”
…att packa två vagnar fulla med strandgrejer och tycka att allt är värt slitet när barnen jublar över att de har fått komma till stranden!
…att se lillebror rulla runt från mage till rygg. Han kunde! Vilket glädjetjut!
…att ha storebrors hand i min när vi går hem.
…att ligga bredvid båda barnen när de somnar för kvällen och bara se på dem. De små änglarna. Det kan inte finnas vackrare, underbarare barn.
Storebror har fått ett dockskåp från 70-talet. Sällan har man sett en sådan lycklig unge.
Han kan stå i timmar och möblera om.
Modern kan förfasas över att kylskåpet får stå bredvid toaletten eller att badkaret trängs in i köket – men sådana konventionella tankebanor har tack och lov inte hunnit ifatt treåringen.
Motorcyklarna ligger följdaktligen i sängen. Och brandbilen åker upp och ned för trappan.
”Ding-dong”, säger han innan han kör ut bokhyllan genom köksdörren.
Modern hejdar sig när hon vill rusa fram och rädda originalmöblerna från 70-talet.
”Ding-dong!” säger barnet och lägger husvagnen i badkaret.
”Hej, då kommer snart”, säger han till husvagnen och hans fingrar går iväg till jobbet.
Hans fingrar är hans bästa kompisar. Det har de varit sedan han föddes. De kan klättra och springa och hoppa från taket. De kan kramas och pussas och och dansa och smyga. När de trippar på tå blir hon full i skratt. Fingrarna har lärt sig mycket av Kalle Anka.
Så hon låter honom tränga in alla möbler i badrummet. Han kanske tänker renovera, vad vet hon om det? Och vad gör det om allting går sönder. Det är ju bara världsliga ting.
Men varje kväll smyger modern in i barnkammaren och ställer allt till rätta igen. Mest för att hon inte kan sova annars. Hon ställer tillbaka öppna spisen i vardagsrummet, diskbänken i köket och toaletten och badkaret i badrummet.
Innan hon somnar ligger hon och tänker att han kanske, kanske en dag kommer och frågar om hon kan göra gardiner och mattor till huset. Eller ett litet täcke eller en duk. Kanske till och med små blommor så det blir riktigt hemtrevligt. Allt i 70-talsstuk. Självklart. Åh, vad fint det skulle kunna bli!
Men hon har insett att det kommer att dröja. Det här är storebrors hus. Storebrors värld. Inte hennes.
Om hon har tur får hon komma på besök och glänta lite på dörren till hans universum.
(Vi köpte dockhuset hos fantastiska Dockhusmäster.)
”Det lilla barnet, som bodde i vår kärlek och föddes av vår lust. Som sedan levde nio månader inne i mig och trivdes så bra att han stannade två veckor för länge. Som kom ut skrikande och badades och kläddes och fick ett nummer runt handleden och lades i en spjälsäng. Han liknade alla andra små barn, som föddes den dagen på sjukhuset. Man kunde inte då se på honom att han hade med sig en egen glädje, ett sorts lyckligt arv från något tidigare liv. Men sedan märkte vi det, och förstod att han var ett sådant barn, som feer stod vakt kring. Allt hade han till skänks. Och vi, som hade fött honom kunde aldrig sluta upp med att förundras över att det var så. Att någon kunde bli så lycklig av ingenting.”
(Förordet till Kerstin Thorvalls vackra bok Porträtt av ett mycket litet barn.)
