april 2006

Det var likadant när Anna Lindh mördades. Modern gick ner på knä. Inte ett ord kunde hon skriva, inget kunde hon ta sig till. Hon ville bara vara med sin familj. Hålla i dem, krama dem och titta på dem tills ögonen fylldes av tårar.
Mammor får inte dö.
Och inte barn heller.
För några dagar sedan fick modern veta att en av hennes vänners barn är sjukt. Lilla E är inte mer än en bebis, bara 13 månader. Med ögon som stjärnor.
”Jag känner en knut under hennes revben”, hade hon sagt, liksom i förbifarten en dag.
”Först trodde jag att det var förstoppning, men den går inte bort.”
”Det är mjälten som sitter där. Du ska nog kolla upp det,” sa en sjukvårdskunnig mamma.
Det visade sig vara cancer. Och hela världen stannar upp igen.

För inte så länge sedan skrev modern en krönika i Metro. Om det ofattbara:

”Kan jag dö av det här, mamma?” frågar femåriga John.
Han och hans familj har just fått reda på att han har en svår cancer. Tio procent av barnen överlever behandlingen.
”En dag kom döden på besök. Han brydde sig inte om att ringa på, gick bara in, drog ut en köksstol och slog sig ned. Som om det var okej.” Så börjar Ingrid Edgardhs bok ”Kan jag dö, mamma” – om sonens kamp mot cancern.
Jag hinner inte många sidor in i boken innan jag börjar gråta. Inte så mycket för att John har cancer. Jag vet ju att han överlever, det står på bokomslaget – annars hade jag aldrig ens vågat öppna den, så höggravid och känslig som jag är.
Det svåra är att läsa om föräldrarnas kamp för att tas på allvar i vården. Om lille John som ligger och somnar vid sin mammas fötter i köket, för att han vill vara nära. Som rycker till varje gång hans mamma vill smeka honom över bakhuvudet. Tappre lille John som har så ont i benen så han inte kan gå. Men han vill ut och leka med sina kompisar i alla fall.
”Det gör inget mamma, jag kan krypa.”
Han har så ont, men ingen hittar något. Familjen får höra att de överreagerar, att han är överundersökt, att allt är fullkomligt normalt.
Det är inte förrän ett och ett halvt år senare som de upptäcker att den lilla kroppen är full med cancer.
Jag gråter floder igen när den nu femårige, utmattade lille John får genomgå en behandling som är så svår och krävande att man undrar om det ens är mänskligt. I slutet av boken frågar sig Ingrid Edgardh också det:
”Hade John tvingats lida mer än hans varelse kunde bära? Hade han räddats till livet för att vi skulle slippa mista honom? Eller för att snygga till kurvan på överlevnadsstatistiken?”
Jag läser ut boken på några timmar, för jag står inte ut med att John ska behöva plågas en sekund mer än nödvändigt.
Så fort jag lägger ifrån mig boken cyklar jag ner och möter min egen tvååring på väg hem från dagis. Elliot är sprudlande glad och frisk. Han har just klarat av ännu en pärs med förkylningsastma. Åtminstone tror de att det är det, det ska snart utredas. Men det har krävts sex akutbesök på Karolinska för att någon skulle intressera sig för hans andningssvårigheter.
Sex mardrömssessioner när vi försökt vagga och lugna och lyssnat nätterna igenom så han inte slutar andas helt. Sex gånger när vi vid de första besöken på närakuten bara fått höra att ”Det är bara en vanlig förkylning. Han ser ju riktigt pigg ut.” Några timmar senare har vi suttit på Astrid Lindgrens barnakut och tvingats gasa honom med en mask medan tårarna strömmat nerför hans kinder.
Och ändå, i jämförelse är det ju ingenting.
Jag står här med mitt skrattande barn i famnen. Solen skiner och han vill fort, fort till lekparken och gunga.
”Kom mamma!”, säger han uppfordrande.
Jag tänker att herregud vad jag är glad att du lever, att du är frisk. Jag ska aldrig någonsin ta det för givet.

{ 7 kommentarer }

Som pausgympa bjuder modern på en kul nätenkät:

Hur väl känner du mig?

Fyra arbeten jag haft under min livstid:
1. tidningsutdelare (klockan fem varje morgon. I några veckor, sedan sjukanmälde vi oss och tog en sista-minuten-resa till Grekland)
2. sjukvårdsbiträde på långvården (där lärde jag mig se människor dö. En märklig upplevelse, på alla sätt.)
3. kasettbandspacketerare åt en galen präst i San Francisco.
4. manglare på tvätteri (Det var jag och en massa asiater. Jag manglade allting snett och de höll på att skratta på sig. Väldigt underligt.)

Fyra ställen jag bott på:
1. Sundbyberg
2. Karlskrona
3. San Francisco
4. Auckland, Nya Zeeland

Fyra TV-program jag gillar att se på:
1. Gilmore Girls
2. Vita huset
3. Desperate Housewifes
4. Veckans Nyheter

Fyra ställen jag varit på semester:
1. Alaska
2. Nepal
3. Zimbabwe
4. Jordanien

Fyra internetsidor jag besöker dagligen:
1. tjockatanten.se
2. aftonbladet.se
3. expressen.se
4. metro.se

Fyra favoriträtter:
1. stor stek med bearnaisesås
2. renskav med lingon
3. pasta med kassler och creme fraiche
4. ostfrallor

Fyra ställen jag hellre är på just nu:
1. i en säng. djupt sovandes.
2. på en varm sommaräng med mina barn.
3. i min mans famn.
4. i havets böljande vågor

Ta bort mina svar och byt ut dem mot dina egna. Skicka mailet till fyra av
dina vänner och till mig.

{ 0 kommentarer }

Det skulle komma en fotograf från en stor tidning. Modern var lite stressad och satt och turboammade i soffan.
När lillebror ätit klart satte hon honom på låret så han skulle kunna rapa.
”Raaaap!”
”Bra, gubben!”
Då ringde det på dörren.
Pling-plong!
”Oj!”
Modern stoppade in bröstet i behån och flög upp och rusade mot dörren.
Efter tre steg hörde hon fadern skrika:
”HERREGUD!”
När hon vände mig om såg hon hur han kastade sig fram och fick tag i
midjan på lillebror som var på väg ner mot golvet med huvudet före.
Hon hade helt glömt bort honom!
”Förlåt!” skrek hon till fadern, som om det skulle hjälpa.
Sedan gick hon till dörren och öppnade för fotografen.
”Hej! Det var jag som var från tidningen” sa han.
”Hej! Det är jag som är modern. Jag har just nästan mördat mitt barn.”

Två dagar senare åkte hela familjen tunnelbana. De hade varit på kalas och varken storebror eller lillebror ville sitta kvar i vagnen. Så när de skulle av med två barn och lika många vagnar tog det ett par sekunder extra.
Ding-dong!
Modern hörde visserligen signalen, men den hörde man ju vid varje station så hon tänkte inte så mycket mer på det.
Inte förrän dörrarna stängdes.
Och klämde fast modern och vagnen i ett järngrepp.
”Äsch de öppnas väl igen”, tänkte modern – och försökte spänna ut musklerna så dörrarna skulle ge utrymme för att dra ut en vagn. Men hon satt benhårt fast. Som i ett skruvstäd. Dörrarna tycktes ha hakat upp sig. Och det började pysa ur tåget, som om det skulle gå. Modern kände hur adrenalinet rusade till. Ungefär samtidigt började fadern skrika.
”STOOOOOOOOOOOOP!”
Han bankade på dörröppningsknappen.
”STOOOOOOOOOOOOOP!” skrek modern för hon ville inte vara sämre.
Tusen tankar rusade igenom hennes huvud. Lillebror satt oskyddad i vagnen. Han skulle garanterat slungas ut ur vagnen och bryta nacken. Vad skulle hon göra när tåget började gå? Skulle hon släppa vagnen? Kunde hon släppa vagnen? Nej, hon skulle släpas med ut på spåret. Hon skulle förmodligen dö. Hennes barn skulle bli moderslösa. Kunde hon kasta sig in i tåget för att åtminstone skydda sin bebis? Nej. Skulle någon i vagnen ta hand om lillebror? Nej. De såg helt apatiska ut.
”STOOOOOOOOOOOOOOOP!” skrek hon igen.
Och nu. Äntligen öppnades dörrarna.
Hon slet ut vagnen och ställde sig på perrongen. Hennes knän skakade. Hon tittade på fadern. Han var alldeles tårögd.
”Fan vad otäckt”, sa han.
Hon nickade. Det här var andra gången på en vecka som hon varit nära att mörda sitt barn.

{ 1 kommentar }

Linda Skugge bloggar: ”Jag tycker att det är jättebra om föräldrar klagar så att alla föräldrar kan känna att ”fy fan vad vi kämpar och är bra!”
Det är viktigt att nån uppmärksammar vilka hjältar alla föräldrar faktiskt är! Som med noll sömn och tolv eller fler infektioner i kroppen per år uppfostrar ett gäng barn, jobbar heltid, sköter ett hem så att det inte förfaller.”

{ 0 kommentarer }

Modern hade inte varit frisk sedan hon födde barn. Ja, egentligen inte sedan hon blev gravid. Åtminstone kändes det så. Den ena förkylningen avlöste den andra, med mindre avbrott för allehanda kräksjukor.
Nu, när lillebror var fem månader var hon så slut att hon fick svimningskänslor bara hon skulle gå till matbutiken. Och när hon fick en ännu en febertopp på 39 grader, så fick hon till slut nog och tog bussen till närakuten.
Doktorn var en ung man med viss likhet med Radar i tv-serien MASH. Hon visste inte om det var bra eller dåligt.
”Är det du eller barnet som är patienten?”, sa han och pekade på lillebror som jollrade lyckligt över alla lampor och blänkande föremål.
”Nej, han är nog friskast av alla”, suckade modern.
Sedan lade hon fram sitt fall:
Ständiga förkylningar. Har inte varit frisk på åtminstone fem veckor. Vaknar varje morgon och har vansinnigt ont i halsen. Feber vecka ut och vecka in. Blåsor i munnen. Hostar så resten av familjen vaknar. Svimningskänslor.
”Men framför allt är det väldigt opraktiskt. Jag har ju en till, en treåring.”
”Aha!” sa doktorn och sken upp.
”Går han på dagis? Jaha, där har du boven!”
Han verkade mycket nöjd. Detta var en glad doktor.
”Dagisbarn drar på sig en oherrans massa virus. Vilket är bra för dem, för de behöver stärka sitt immunförsvar. Men mindre bra för föräldrarna som inte utsatts för de här virusen sedan de själva var små och därför gå omking och är ständigt sjuka.”
Han tog av sig sina glasögonen och putsade dem.
”Och inom läkarvetenskapen anser vi att kvinnor är gravida i 18 månader. Under den tiden rusar hormonerna genom kroppen och ställer allt på huvudet. Din kropp suger upp varenda virus som kommer i dess väg.”
”Det hade jag ingen aning om, att vi var gravida i arton månader”, suckade modern, som tyckte att nio var alldeles tillräckligt.
”Får du sova något då?”
När han såg moderns min så nickade han bara.
”Det är inte så konstigt att du blir sjuk, sa han. Vi ska ta några prover – men jag tror bara det är virus.”

När provresultaten kom tillbaka stod det att modern var i princip kärnfrisk och till råga på allt hade ett bra järnvärde.
”Jaha. Så egentligen är mamma jättefrisk”, sa modern trött till lillebror.
”Nehej. Inte alls, sa doktorn glatt.
”Vi läkare brukar säga att en frisk patient bara är en patient som inte är tillräckligt undersökt.”
Modern skrattade.
”Så hypokondrikerna har rätt då?”
”Ja, jo, just det.”
Doktorn log stort.
”Vi hävdar också med stort allvar att livet är en sexuellt överförbar sjukdom med hundra procents dödlig utgång.”
Åt detta skrattade han högt och klappade sig för magen.
Modern kände sig om inte frisk, så något uppfriskad. Det är roligt med glada läkare, som dessutom ber om ursäkt när de tar betalt.
Hon visslade till och med på vägen hem.
Det skulle hon aldrig gjort. Mitt i en trudelutt ringde mobilen. Det var dagiset. Storebror hade nedkommit med tre stycken diarréblöjor, och det vore bra om hon kunde komma och hämta honom.
Hon var där på tio minuter.
Och sedan blev hela familjen sjuk. Igen.

{ 0 kommentarer }