Storebror, denne lille underbare unge som nyss var en liten bebis, har gått in i puberteten. Det händer så mycket i hans kropp och huvud nu att hela tillvaron bara snurrar.
Innan han gick in i denna pubertet, som kallas trotsålder när man är två och ett halvt, så undrade modern hur man liksom visste att han var där.
Nu vet hon. Här är hela listan:
Han har slutat borsta tänderna.
Han vågar inte somna.
Han vill inte gå till dagis.
Han lägger sig sig ner på trottoaren och skriiiiiiker för att han inte får springa ut i gatan.
Sedan blir han rädd för sig själv och måste tröstas.
Han vill inte äta någonting annat än Hönökakor och fiskpinnar. Sedan vill han inte ha fiskpinnar heller.
Och så blir han sjuk.
Efter det äter han som en häst.
I ena sekunden vill han måla. I nästa sekund vill han cykla. Och ögonblicket senare ska det byggas med lego. Och då duger inte den förra sysselsättningen för allt smör i Småland.
Han har fått prestationsångest. Han skulle så gärna vilja göra modern glad och borsta tänderna. Med halva kroppen. Och kan börja gråta hejdlöst när den andra halvan inte vill.
Han vill klättra till himmelen och tillbaka och är så modig och stor – men när en större kille kommer måste han hålla handen, för det är så läskigt.
Han har mardrömmar om stora killar och mörker.
Och när det är mörkt måste modern vara där. Och är hon inte där måste hon hämtas hem, nu meddetsamma.
När någon vill pussa eller krama honom skriker han NEJ JAG VILL INTE!!!
Men lite senare så vill han visst kramas, sådär så modern smälter som varm choklad.
Trotsåldern är så mycket mer än trots. Det är en veritabel känslostorm. En virvelvind som tar hela familjen med sig. Det är inte lätt att hänga med i svängarna. Vissa dagar ligger de efter med flera ljusår.
Men modern är oändligt tacksam över att hon får följa med storebror på denna resa. Trots allt.
”Det var föräldraskapet som gjorde mig till feminist. Då började det ju gälla mig.
Dagis gjorde mig till separatist.”
(Henrik Engström har upptäckt att världen är orättvis)
”Käre gode gud, gör så att det är en liten och hal bebis som inte trasslar in sig och att det går fort…”
(Hanna ska snart få barn)
Det är något konstigt med de hemlösa. Om man blundar så finns de inte. Och om de finns så går de knappt att räkna. De är som en egen art, ett eget folk, som skadedjur eller flyktingar i sitt eget land. Ingen vill ha dem, ingen vill hjälpa dem och ingen vill se dem på sitt morgontåg.
När jag växte upp i Malmö hade vi bara en enda uteliggare. Han hette David och alla visste vem han var. Han hade rykte om sig att vara ”så överbegåvad så att det slog slint”.
Senast jag besökte Malmö tycktes det bo hemlösa under nästan varenda bro. De hade liksom flyttat in där med sina presenningar, spritkök och kastruller. När jag skulle uppför en ramp hjälpte somliga av dem till – och ville ha en grindslant för besväret. En av dem var synnerligen verbalt begåvad, säkert en rättshaverist. För han hann med att berätta den ena rövarhistorien efter den andra om det svenska rättssystemet i allmänhet, och polismakten i synnerhet. Jag försökte blunda och tänka bort honom flera gånger, men det gick inte.
Jag skulle tro, men vad vet jag, att de flesta av de hemlösa är sådana att de inte alls vill hamna i våra register. Men om de inte finns med i statistiken så finns de inte alls. Alltså måste de räknas. Enligt ny statistik finns det 17 800 hemlösa i Sverige. 3 600 av dem är uteliggare. 802 finns i Stockholm. 661 i Göteborg – och 431 i Malmö. Men fan tro’t.
Genom en dokumentär i P1:s Tendens fick jag nyligen reda på hur räkningen hade gått till. Socialstyrelsen hade skickat blanketter till härbärgena, som skulle fyllas i. Men de flesta i personalen vägrade. De var för integritetskränkande. Och frågorna var för konstiga:
• Vad hade du för försörjning i vecka 17? Vem sjutton minns det? Och vad ska man svara – prostitution?
• Vad har du för boendesituation? Det är nog den dummaste frågan av alla.
• Vad har du missbrukat de senaste månaderna? De förutsätter alltså att alla hemlösa är missbrukare.
• Hur många barn har du?
– Den frågan kan man inte ställa. Då bryter de ihop, förklarade Rolf Nilsson, ordförande i de hemlösas förening.
Sitter man på t-banan i Stockholm och det kommer in en uteliggare med en pappersmugg, så har man tre val:
1. Man kan titta ut genom fönstret. Då finns de inte.
2. Man kan lägga några kronor i muggen. Och tja, ska man känna sig god, då?
3. Man kan bli jättearg, för hur har de mage att komma in där och lukta illa och störa ens sinnesfrid?
Jag förstår inte varför somliga blir så arga på de hemlösa. Det borde ju vara de som är fly förbannade. Men jag tror inte att det är det de gör, eller inte gör, som upprör, utan det de representerar. De är leverfläcken som visar att inuti så är det fullt med äcklig, stinkande cancer.
I vårt fina, välbärgade land med 1,75 procents styrränta och prisfest på bostadsrätter, så är vi inte bättre än så här. De personifierar vår skam. Hur oräkneliga de än är.
”Gode Gud, låt mig få sova i natt.”
”Mest av allt sitter jag här och får mina egna fördomar kastade i ansiktet. Det jag vet nu är att om man får ett så kallat ”besvärligt barn” så behöver det inte bero på att man är en slapp dysfunktionell mamma som röker under köksfläkten, har filippinsk barnflicka och bara ger Gorbypiroger och läsk till middag.”
(Linda Skugge i Expressen)
Just nu går pjäsen ”Pappa” på Kulturhuset i Stockholm, om och av döttrar som längtat efter sina fäder. Den handlar om ”en enorm längtan efter närhet, bekräftelse och stöd. Och så sorg, smärta, ilska.”
Jag sitter här med min egen pappas fotoalbum. Det är sex år sedan han dog. Vissa dagar saknar jag honom så det gör ont. Men när jag bläddrar i albumen värker det ännu mer. För där är hundratals bilder på pappa och hans nya familj. På barn och barnbarn när de firar jul och midsommar. Det är bilder på pappa bland blommor och kattungar vid deras landställe – en sann familjeidyll. Men ingenstans är jag med. Jag passade inte in där. I Cecilia Hagens bok ”Mina resor med Diana” ger hon en del snytingar till alla möjliga pappor. Inte bara sin egen och prinsessan Dianas – hon går rätt hårt åt Ingmar Bergman också. ”Pappor, de är för rara. Alltid. Hur de än bär sig åt, hur de än smiter och fuskar och stoppar huvudet i sanden och anser sig ha rätt att läxa upp långt upp i åren och är fega och undflyende på alla vis så kommer de alltid så mycket lättare undan än någonsin mammor”, skriver hon.
Det är då jag inser att jag har gått i samma fälla. Jag har just skrivit min självbiografiska roman. I den är mamma den onda, medan pappa, så klart, är den rolige och kärleksfulle.
Jag har klagat över att jag aldrig blev kramad av min mamma som barn. Men pappa då? Nej. Fast det har jag inte tänkt på. Men visst söp han lika mycket. Och när jag tänker efter så kunde han vara sorgligt egoistisk. Som efter skilsmässan, när han blev förälskad i den ena kvinnan galnare än den andra.
En slängde en kruka i huvudet på honom så det blev ett stort otäckt sår, en annan försökte köra över oss med sin bil och en tredje tvingade honom att döda min katt.
Till slut mötte han visserligen en stabil kvinna. Med henne fick han en ny familj. Nya bonusbarn och barnbarn. Men inte ens i den nya familjen var jag välkommen. Pappa sa att det var bäst att vi firade jul och födelsedagar på skilda håll. Hon var svartsjuk på mig, sa pappa, och han ville undvika konflikter.
Hade en mamma kommit undan med det? Aldrig i livet. Vi borde inte låta papporna komma undan heller. I stället borde alla pappor tvingas gå en obligatorisk föräldrakurs redan på BVC. Den ska inte handla om hur man kokar en potatis och barnsäkrar hemmet – det är den lätta biten.
Nej, den ska handla om hur man blir en jämställd man och undviker en skilsmässa. Om hur man beter sig om det trots allt blir så. Och om allt man kan göra som en ansvarstagande far för att ens dotter inte ska få en så taskig självbild att hon i framtiden plågar sig med ätstörningar eller skär sig i armarna.
Annars sitter också våra döttrar en dag och tittar i albumen och undrar varför det inte finns fler bilder på dem. Var de verkligen inte viktigare än så?
Kvar finns bara sorgen, saknaden och ilskan.
Vet ni vad ett barn kostar? 1,2 miljoner. Vet ni vad två barn kostar? 3,2 miljoner.
Det har Föreningssparbanken räknat ut.
”Varför blir det inte dubbelt så mycket?” undrade modern.
Men hon fick svar direkt. Med första barnet kan man bo kvar i samma lägenhet, köra samma lilla tvådörrars skruttbil. Men när tvåan kommer…
Precis så var det för modern och fadern också. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt mycket syre för fyra personer i deras gamla lägenhet på 47 kvadrat. Därför tvingades de köpa en dubbelt så stor och dubbelt så fin. Så att barna kan springa omkring. Och bara där rök över tre miljoner. Nu har modern och fadern bestämt sig för att köpa en större bil också. En med minst fyra dörrar. Så att modern slipper vika ihop sig som ett gem varenda gång hon ska in i baksätet med lillebror. Och bakluckan måste rymma två barnvagnar alternativt fem papperskassar fyllda med veckohandlad mat plus två gigantiska blöjpaket.
När storebror kom hade de nästan inga utgifter alls. De fick låna säckvis med kläder, köpte mycket begagnat och svärmor betalade vagnen.
Men nu har de för länge sedan packat ner de lånade kläderna för att lämna tillbaka dem. Och lite nya kläder är han väl värd, den nya guldklimpen. Vilket innebär att storebror tittar djupt avundsjukt på tröjorna med Nalle Puh eller Musse Pigg – och måste ha minst lika många i rättvisans namn.
Och hur är det nu, har banken tagit med alla mutor i sin beräkning? Alla chokladbitar, tablettaskar, glassar eller serietidningar med en liten meningslös present i som storebror får för att man ska kunna ta sig från punkt A till punkt B?
Nej, tror inte det.
Modern räknar kallt med att hennes barn kommer att kosta någonstans mellan fem och tio miljoner innan de fyller 18.
Men det kan ju göra detsamma. För det är ändå deras livs absolut bästa investeringar.
Nu var det alltså dags. Lillebror skulle till nefrologen och kolla sina refluxer. På ren svenska betydde det att läkarna ville se huruvida urinen åkte tillbaka upp bakvägen igen när han kissade.
Om det trasslar till sig i den funktionen är det en överhängande risk för ständiga urinvägsinfektioner. Det kan vara otrevligt. Inte minst för en tremånaders pojke.
De hade fått kallelsen för ett tag sedan. De skulle infinna sig klockan 12.10. Det var bara det att det skulle visst en annan liten tjej också.
”Konstigt. De kan ju inte göra två undersökningar samtidigt”, sa kvinnan i receptionen. Hon bad om att få se bådas remisser en gång till.
”Är du säker på att det var tolv och tio?”, väste fadern, som tagit ledigt från jobbet och stressat som en iller – och visste att det kunde vara lite si och så med moderns komihåg just för tillfället.
Modern bet sig i läppen. Hade hon skrivit upp fel tid?
Receptionisten kom tillbaka. Och spände blicken i den andra mamman.
”Tolv och tio den första februari – det var igår!”
”Neej, skojar du?”, sa flickans mamma och såg alldeles gråtfärdig ut.
Modern tyckte väldigt synd om henne. Men fadern såg enormt lättad ut.
”Jag älskar dig”, viskade han.
När de kallades in sov lillebror som en stock. Modern och fadern anmodades att sitta ner på en bänk.
”Vet ni hur den här undersökningen går till?”
”Jag tror det..”, sa modern och skänkte en tacksamhetens tanke till andra njurbarnsmammor som berättat.
Sjuksystern nickade och berättade långsamt och utförligt vad de skulle göra med barnet.
”Det viktigaste är att föräldrarna håller sig lugna”, hade en mamma sagt.
Och det var väl det systern försökte ge dem nu. Det där lugnet.
Lillebror skulle ligga naken på röntgenbordet. De skulle hjälpas åt att hålla fast honom. Han skulle få en kateter i snoppen och så skulle de spruta in kontrastvätska och se åt vilket håll urinen åkte. Och de fick under inga omständigheter ta upp honom från bordet om han började gråta. Han fick tröstas på plats.
”Ja, då kan ni klä av honom och lägga honom på bordet”, sa systern.
Lillebror var så sömnig att de knappt fick av honom kläderna. Väl på röntgenbordet såg han mest förvånad ut äver att hans föräldrar hade så fula förkläden. Men när han ville fäkta med benen för att få ut en liten prutt och märkte att han var fasthållen, blev han lite småsur. Modern tröstade och pussade i mungipan. Fadern gjorde jättekonstiga ljud och grimaser. Underligt nog hjälpte det. En liten stund.
”Nu får han lite bedövningssalva och sedan för jag upp katetern”, sa sköterskan.
Modern råkade titta ner.
”Är det dör blod?”, sa hon.
Hon kastade en hastig blick på fadern. Han var alldeles vit i ansiktet. Nu svimmar han, tänkte modern.
”Kan du gå och hämta nappen?”, sa hon uppfordrande.
”Och det var en himla tur”, sa fadern efteråt. Hon hade haft rätt. Marken gungade rätt rejält under faderns fötter där och då.
Och gungade gjorde det även när han kom tillbaka. När han lutade sig över sin son på röngenbordet for det bara iväg. Tjoff!
”Herregud, vad har jag nu lutat mig mot för knapp?”, tänkte fadern.
Men det skulle vara så. Sköterskan körde runt bordet för att få röntgenkrysset på rätt ställe.
Och modern, som ombetts att luta sig över lillebror för att amma honom glad och lugn igen, försökte få sitt bröst att bli två meter långt. Det gick sådär.
”Bara du kissar nu så är vi klara sedan”, sa sköterskan.
Då tryckte modern på gasen i mjölkkörtlarna och jajamensan, där kom den, som skjuten ur en kanon, kisstrålen. Way to go, son!
Hon lyfte upp sin son i luften och han jollrade glatt åt alla lampor. Underbara unge. Nu var han glad som en lärka igen. När han fick prutta utan att någon höll fast honom i benen.
”Vad duktig du var!” sa modern.
”Ja, och efter vad jag kunde se så såg allt perfekt ut”, sa sköterskan.
Modern blinkade förvirrat. Vad var det som såg perfekt ut?
Hon hade varit så fokuserad på att alla skulle klara av undersökningen att hon knappt kom ihåg varför de var där… Men nu mindes hon. Han kissade åt rätt håll. Gud, vad skönt.
”Det är ju jättebra!”, sa hon.
Resten av dagen förflöt som om ingenting hade hönt. Det var ett vanligt tvåbarnskaos med hämtning på dagis och veckohandlande på Coop. Storebror fick som vanligt Ballerinakex som muta för att de skulle komma fram till kassorna innan de stöngde.
Det var inte förrän de hade nattat båda barnen och det stora lugnet hade infallit på kvällen som moderns huvudvärk kom. TJONG! sa det så hade hon så ont att hon knappt kunde stå på benen.
”Jag har nog varit mycket mer spänd och orolig för den här undersökningen än jag har velat erkänna”, sa hon till fadern.
”Ja – och vad skönt att det var rätt dag”, log han och gav henne två alvedon och en puss.
Nu är det bevisat. Pappor kan verkligen bli skengravida! De får ofta en kulmage när kvinnan är gravid. Åtminstone är det så bland apor.
En forskningsrapport från universitetet i Wisconsin visar att aphannarna i genomsnitt ökade tio procent i vikt under honans graviditet, trots att de fick lika mycket mat som vanligt.
Enligt forskningsteamet beror viktuppgången på att hanar förbereder sig på ett tufft liv som pappor från det att bebisarna föds, ett liv som kräver mer energi.
(Läs mer på aftonbladet.se)
