Stackars lillebror. Han är bara två månader men har redan blivit stamkund på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Först var det njuren, sedan vinterkräksjuka, och nu – tadah! – RS-virus.
Med storebror var modern och fadern toknoga med att folk skulle tvätta händerna innan de fick ta i bebisen. Han fick knappt träffa andra barn förrän han var två år.
Men nu… Det kändes som om de inte hade en chans att vinna i alla fall mot alla elaka virus, nu när de hade en storebror på dagis.
Mitt i trettonhelgen tvingades modern åka in och sitta i sex timmar med lillebror i akutrummet. Det var som att vara med i en amerikansk tv-serie med sköterskor och läkare som sprang omkring och drog rrrrrrritsch! för ett draperi och rrrrrritsch! ett annat och maskiner som pep och pyste och lät allmänt psykedeliskt. Och barn som skrek och sköterskor som svor över usel utrustning.
Alla små bebisar i akutrummet, fem stycken, hade RS – och samtliga hade äldre syskon som gick på dagis. Och modern, som frågade mest, upphöjdes helt mot sin vilja till något av en RS-expert. Hon fick tolka för en familj som var från Somalia och svara på frågor från de andra.
”Hur länge måste man vänta?” (Ingen aning, hörrudu, men de verkar ha mycket att göra.)
”Är han frisk annars?” (Vem? Min son? Ja, joo…)
”Kan de få det här igen?” (Jajamensan. En gång om året.)
”Var är läkaren?” (Vilken av dem? Jag har redan träffat fem och jag tror de byter skift nu.)
”Kan de dö av viruset?” (Neej, det tror jag inte.)
Det sista var visserligen en ren och skär lögn, men vad gör man inte för att bevara åtminstone ett visst lugn i akutrummet?
Modern läste innantill i sin lilla broschyr ”RS-virus – vad är det?” och lånade ut mobilen till några som åkt ifrån sin egen och något barn måste få mat NU för hon var dessutom diabetiker och tja, det var hela tiden ett allmänt behärskat kaos, precis som på ”ER” på tv.
Lillebror fick andas in adrenalin och systern kollade syresättningen i blodet. Nittionio precent. Jättebra. En annan bebis hade bara nittiofem. Inte lika bra, de fick läggas in. Modern vankade av och an med sex kilo lillebror i famnen. Hon stod och gick och vaggade i timme efter timme. Blinkade åt lite större barn som var dödströtta. Log uppmuntrande åt ängsliga mammor. Minutvisarna segade sig fram. Hon hade redan memorerat hela akutrummet i sitt huvud. Varenda regnbåge i taket, samtliga varningstexter på apparaterna och varje ynka liten skavank på droppställningarna. Till slut hade hon kramp i hela ryggmuskulaturen. Hon lade lillebror mot andra axeln.
Håhåjaja. Hon lade upp ena benet på en snurrpall. Hon var trött bortom allt förnuft. Och ändå – när hon såg sitt smalben titta fram ovanför vinterkängan så skämdes hon.
Stackars barn. Inte nog med att han hade RS. Han hade en sjabbig mamma också. Skäggstubben tittade fram på smalbenen. Hon hade inte orkat raka benen på en hel vecka. Sjukhuspersonalen trodde bombis att hon inte tvättade händerna heller.
Hon suckade trött, strök en bångstyrig hårtest ur ansiktet och gjorde en mental anteckning om att skärpa sig. Om barnen bara kunde hålla få vara friska två dagar i sträck. Då jäklar! Då skulle de få se på en fräsch mamma. Hon skulle banne mig till och med noppa ögonbrynen!
1. Men, alltså, du… man kan faktiskt inte köra vita kläder med mörka i tvätten.
2. Måste du ställa skorna precis innanför dörren?
3. Kan du inte sätta glasen på rätt sätt i diskmaskinen?
4. Vadå, ”jag skulle bara blunda en sekund”!? Du får ju inte blunda, det har vi ju kommit överens om. Nu kommer vi försent igen.
5. Har du dammsugit under sängen?
6. Måste vi ha alla de där sladdarna under bordet?
7. Tar du med dig soporna?
8. …och bajspåsen?
9. Låste du dörren?
10. Men han måste ju ha skor på sig när ni går ner i tvättstugan!
11. Nu har du hål på strumporna igen.
12. Var det inte städdag i dag? Har du flyttat bilen?
13. Hur hade han sovit på dagis? Hade han ätit något? Hittade du vantarna?
14. Har du mobilen? Nikotintuggumina? Passerkortet?
15. Har jag sagt att jag älskar dig?
”Han är faktiskt väldigt, väldigt dum i huvudet men också väldigt bra. Och väldigt snygg! Jag kan skriva att han är dum för att jag är så kär i honom.”
(Martina Haag om maken Erik, i Svensk Damtidning.)
Modern är ensam hemma med båda barnen. För första gången. Hon har i sanningens namn varit lite rädd för det här. För att hon ska få panik när båda skriker samtidigt.
Men nu har det gått två dagar och de har överlevt. Allihop.
Storebror har visat sig vara en fullkomlig ängel. Hållit handen när de gått ut med vagnen och inte sprungit ut i gatan en enda gång. När hon har baxat vagnen över snövallar som skulle fått Mount Everest att baxna, så har storebror lugnt stått bredvid med glada tillrop.
”Åååå-hej!, ååå-hej!”
Som belöning fick han klistermärken från posten. Pepparkakor och apelsiner som luktar om man skrapar på dem. De satte upp dem på lyktstolpar utmed vägen hem, så pappa skulle hitta hem. Fast allra flest satte han på glasrutor. Modern tyckte det var helt okej, bara hon slapp tvätta fönstrena.
Barnet pekade glatt på en parkerad taxi.
”Mamma åka!”
Modern förstod först inte vad han menade. Hon kunde inte minnas när hon åkte taxi senast. Jo, förresten, när de åkte in till BB för två månader sedan. Vilket fantastiskt minne de hade, barnen, tänkte hon och pussade sin son på hjässan.
Han gick alldeles själv, hela vägen bort till Konsumbutiken och tillbaka igen. Det tog en timme. För det var så mycket att titta på. Snöberg efter plogbilen, katter i fönstren, isskulpturer i stuprännorna och spännande lådor vid återvinningskcontainrarna. Men på slutet ville han inte riktigt.
”Mamma bära.”
Men det kunde inte mamma. Så hon fick muta honom med sina sackettask.
Han blev jätteglad och tryckte ut minst hälften av sacketterna på vägen hem. Så att pappa riktigt säkert skulle hitta hem.
Ja, han var verkligen jätteduktig, hennes stora lilla pojke.
Hennes största problem var bara, som vanligt, att försöka få storebror att äta NÅGONTING. Men han vill inte ha något. Så hon försökte med allt. Absolut allt. Hon var absolut säker på att han skulle svälta ihjäl. Hon skulle nog aldrig begripa hur de gjorde på dagis för att få honom att sitta still vid ett bord och äta TRE portioner.
”Han har inte ätit någonting!”, meddelade hon fadern vid lunchtid.
”Ingenting?”, svarade han.
”Neeej…” Modern tänkte efter. ”… bara en smörgås, en bit korv, ett kexchoklad, en bit pizza och en chokladboll…”
Fadern satt tyst i luren.
Modern behövde inte fråga. Hon insåg vad han tänkte.
Själv tänkte modern att hon började förstå varför tvåbarnsmammor har så svårt att bli av med sina gravidkilon.
Hon hade verkligen tänkt att dra in på godis och kakor nu när det var nytt år och allting. Men efter två dygns totalservice till lika många barn var hon så himla trött att hon liksom dammsög upp alla rester efter barnet i ren desperation på uppåttjack. Som om hon var rädd att hon skulle somna rakt upp och ner annars. Och eftersom hon försökt få storebror att äta NÅGONTING i två dygn så hade dammsugarmamman ätit många, många halvätna smörgåsar och fiskpinnar och korv och pasta och pizza – och bullar och chokladrester.
Plus lite glass på kvällen när fadern kom hem för att hon förtjänade det. Fast, så här med facit i hand så kanske det hade varit bättre om hon belönat även sig själv med klistermärken och sacketter i stället.
