En gång var den blivande fadern och modern på besök hos ett par kompisar. De hade en liten bebis. Och bebispappan klagade högljutt över sin fru medan hon duschade.
”Herregud, hon duschar ju för fan fyrtiofem minuter varje morgon! Vet ni hur dyra vattenräkningar vi har?!”
Varje morgon när modern tar en dusch tänker hon på den arma kvinnan.
”Men herregud, låt henne duscha så mycket hon vill! Hon vaknar trehundra gånger per natt för att amma ditt barn och tar hand om hemmet. Duschen är väl det enda nöje hon har just nu!”
Ty den där duschen på morgonen är rena himmelriket för en bebismamma.
Modern njuter som om hon hade en hel weekend på ett svindyrt spa. Äntligen får hon skölja av sig allt kiss och kräk och bajs och andra onämnbara besudlingar. Åtminstone i de tio minutrarna som hon står där kan hon känna sig lite fräsch.
En gång hade hon sett ett Ricky Lake-program om femtonåringar som ville ha barn meddetsamma. De var trötta på skolan och livet och trodde att en liten bebis skulle göra deras liv lättare. Hah!
Hahaha!
*Här sätter modern i halsen.*
De där femtonåringarna fick till uppgift av Ricky Lake att gå omkring med ett fyra kilos mjölpaket i en vecka. De skulle ta det med sig överallt och de fick inte lägga ner det någonstans. Inte ens om de skulle gå på toaletten eller duscha. Möjligtvis fick de be en kompis hålla mjölbarnet, men det var så lagom populärt.
Efter en vecka var de helt slut. De kunde inte fatta hur det kunde vara så jobbigt med ett mjölpaket. Och de fleste bestämde sig för att vänta några år med barn.
Modern vill på intet sätt likna lillebror vid en påse mjöl, men hon hade glömt hur svårt det var att klara sig med en hand. Och hon hade definitivt glömt hur förbaskat svårt det var att öppna ett stockholmskt mjölkpaket med en hand. Det är ju för fanken omöjligt! Inte ens om hon tog tänderna till hjälp gick det. När ska huvudstaden få vettiga mjölkpaket?!
Och hur kommer det sig att alla matförpackningar är mer inbrottssäkra än hennes eget hem?
Just nu lever modern på smörgåsar med keso och vitamintabletter. Plus en och annan chokladkaka. Men det är en helt annan historia.
Det satt en lapp på dagiset denna morgon.
”Vi behöver tomma toarullar att göra julpyssel med.”
”Äntligen!”, tänkte modern. Äntligen skulle hon få visa vilken supermamma hon var. Hon hade nämligen samlat på toarullar sedan i oktober. Inför julpysslandet hemma. Det var bara det att hon hade inte riktigt räknat med att de skulle göra av med så infernaliskt mycket toalettpapper. Så nu anföll en miljard toarullar henne varje gång hon öppnade det stora skåpet på toaletten.
”Arrrrgh!” sa modern då och funderade på när sjutton de skulle hinna göra en miljard tomtar av eländet – och var sjutton skulle de sedan ställa allihop? Storebror skulle ju garanterat tröttna på att göra tomtar efter typ två och en halv. Och fadern hade gjort klart från början att något larvigt pysslande med hennes toalettrullesamling, det tänkte han då rakt inte befatta sig med.
Så dagislappen såg ut att bli hela familjens räddning.
Hon kunde med varmt hjärta lämna in hela härligheten till dagiset och få barnens ögon att tindra. Storebror skulle få pyssla så mycket han ville på dagis. Och fadern tordes kanske öppna det där skåpet igen, utan att riskera sitt liv.
Kanske skulle till och med fröknarnas ögon tindra. Och det kunde de gott behöva. För de hade utsatts för det nedrigaste av alla påhopp. Och allra mest hade Britta blivit hoppad på.
Britta var dagisets legendariska mattant. Långt innan storebror fick börja på dagiset hade de hört talas om hennes fantastiska kokkonster. För att inte tala om hennes syndigt goda bullar.
Men nu ville några fjantiga prussiluskanmammor ändra på det.
”Det luktar för gott från köket. Barnen blir faktiskt sugna och tjatar om att man ska köpa hennes bullar. Men det är ju så hemskt mycket socker i dem!”
”Amen, her-re-gud”, tänkte modern.
Britta bakar en gång i veckan och får hela dagiset att lukta kärlek och hemtrevnad. Och vad hade dessa mammor tänkt göra? Förbjuda varenda kafé eller seveneleven-butik att saluföra kakor och godis, för att det luktar för gott?
Nej, de nöjer sig med att hoppa på en enkel, om än legendarisk, mattant. Och vill därmed ta ifrån alla dem, som ännu inte drabbats av den kollektiva sockerfobin, de godaste bullarna i hela världen.
Nej, minsann, det tänkte hon inte gå med på.
”Upp till kamp!” skanderade modern och viftade ilsket med toarullarna.
Hon skulle banne mig rädda Brittas bullar. Om det så var det sista hon gjorde. Hon var ju trots allt toalettrullarnas drottning.
Tomten kommer till stan! På söndag, den 20 november, kl 11.45 avtäcks NK:s julskyltning i fönstrena mot hamngatan. Sedan kommer tomten för att ta PMot barnens önskelistor.
.
”Tillbringar lunchen vid skrivbordet i sällskap med kvällstidningarna. Läser tragiska artiklar om killarna (varför är det alltid killar?) som klättrade upp på ett tåg och fick 16 000 volt genom kroppen. Man önskar att de hade fått träffa El-Berra, då kanske det inte hade behövt hända. På den gamla goda tiden, när jag gick i skolan, fanns det en El-Berra. Han kom till lektionen och berättade om hur farligt det var med ström, och grillade en varmkorv inifrån, med hjälp av starkström. Jag lovar, ingen i klassen vågade närma sig en högspänningsledning efter det.”
(Ur DN På Stan-chefen Elin Sandström blogg)
.
”Det finns inga perfekta mammor eller pappor. De absolut bästa föräldrar som jag känner till gör ungefär 15-20 fel per dygn. Om man själv ligger på 30-40 tycker jag att man ska ta det lugnt. Först om man ligger över 50 kan man kanske behöva lite professionell vägledning.”
(Familjeterapeuten och författaren Jesper Juul i SvD)
.
De tio pappadagarna var till ända och modern skulle nu åter bli en supermamma på heltid.
Självklart skulle hon börja hämta på dagis igen, nu när den värsta bäckenbottensvärken gett med sig.
Första dagen tog hon lillebror i bärselet. Det är ett säkert kort, då skrek han i alla fall inte. Men det blev inte riktigt som hon hade tänkt sig, ty det kändes som det var en hel människa mellan henne och storebror när hon skulle säga hej. Och det var det ju också. En hel lillebror. Storebror fick klämma in sig på sidan av bärselet för att kunna krama henne.
Dessutom fick hon skitont i ryggen av att gå omkring med bärselet i fyrtiofem minuter.
Så andra dagen tog hon vagnen. Hon var lite skakis först, för hon visste inte om lillebror skulle vara som sin storebror när han var bebis – att han började skrika tjugo meter ifrån porten.
Efter trettio meter kunde modern dock konstatera att hon denna gång hade fött ett vagnbarn. Tack snälle gud. Han sov som en stock.
Glad i hågen och med svikt i stegen parkerade hon således vagnen utanför dörren till dagiset och gick in och tokkramade storebror. Han blev överlycklig. Äntligen var de ensamma. Eller? Modern öppnade dörren för en rutinkoll efter ett par minuter.
”Oäääääääääääääääääääääääääääääääääää!”, skrek lillebror.
Modern rusade ut från storebror (precis när han skulle berätta om att de hade matat fåglar i parken) och lyfte in babyliften i kapprummet. Synnerligen opsykologiskt. Storebror tittade trött på sin lillebror. Modern stoppade in ett lillfinger i munnen på lillebror. Då blev han tyst. Men det var helt omöjligt att få på storebror några kläder med ena handen fastlåst på det där sättet. Hon tog ut fingret.
”Oääääääääääääääääääääääääääääääääääää!”
En liten flicka som stod och tittade på bebisen blev så ledsen att hon också började gråta. Hennes pappa försökte trösta henne. Och storebror gick bort i ett hörn och vände ryggen åt sin moder. Hon började svettas och kände hur mjölken rann nerför hennes mage.
Hon stoppade in lillfingret igen och vädjade till storebror att komma till henne så hon fick sätta på honom kläderna. Han bara skakade på huvudet.
Två mammor och en praktikant stod böjd över bebisen och jollrade. Modern ville inte alls att de skulle jollra, hon ville ju att storebror skulle känna sig i centrum för en gångs skull.
”Det är många som är sjuka nu, så det kanske inte är så bra att ta med den där”, sa en pappa och nickade mot lillebror.
Den där?
Hon undrade vad som skulle hända om hon drämde till honom med en bandyklubba som stod i en hink i hörnet av kapprummet.
Förmodligen ingenting bra. I stället kände hon sig som världens mest misslyckade mamma, med ett bacillfinger i ena barnet och flera meter ifrån det andra som uppenbarligen behövde en stor kram.
Hon tog ett djupt andetag och drog i sin mentala säkerhetslina. Hon ringde fadern.
”Du får komma hit och hämta oss.”
Supermamma fick hon vara en annan dag.
.
”Han gillade det! Han gillade det verkligen! Fyrtiofem minuter utan ett pip!”
(Modern ringer fadern och rapporterar efter första provturen med vagnen. Lillebror gillar, till skillnad från sin storebror, uppenbarligen detta sätt att färdas genom tillvaron. Och livet blir genast mycket enklare.)
.
Modern har tagit ett politiskt beslut. Hon ska inte oroa sig för lillebror. Heller. De gjorde det till en livsstil redan med storebror.
”Han ska få utvecklas fritt. Vi ska inte överbeskydda eller hämma honom.”
Han hade visserligen inget fel på njuren – och då visste hon inte hur mycket det faktiskt fanns att oroa sig för. Men ändå, när hon ser hur harmonisk storebror är, så känns det som om hon åtminstone har fått den biten rätt. Så efter bara två dagars inferno i huvudet med oro över lillbror bestämde hon sig: Han ska banne mig också slippa ha en morsa som kväver honom med sina rädslor.
Men hon har förstått att det finns minst fyrtiotre saker att oroa sig för. Om man nu väljer den linjen:
1. Att barnen ska sluta andas på nätterna.
2. Att de ska försvinna. Om än bara för en kort sekund.
3. Pedofiler.
4. Trafikolyckor.
5. Att de ska bli olyckliga, bli mobbade och inte trivas i skolan.
6. Att de ska bli föräldralösa.
7. Att det ska komma en geting i saften.
8. Att farmor/farfar/mormor/morfar ska ta en promenad med barnvagnen på den hemskt trafikerade vägen och att alla blir ihjälkörda.
9. Att de trillar i stentrappan och slår ihjäl sig.
10. Ambulanser med tjutande sirener. (Kommer de inte från vårt håll?)
11. Att de ska få allergier.
12. Att man misslyckas med uppfostran så att barnen blir ohanterliga som tonåringar.
13. Att man missar något farligt rengöringsmedel, så barnen hittar det och får i sig det.
14. Terrorister.
15. Tsunamis.
16. Orkaner.
17. Jordbävningar.
18. Vinterkräksjukan.
19. Blöjeksem.
20. RH-virus.
21. Fågelinfluensan,
33. Att barnen ska trilla ner från skötbordet.
34. Att de ska få fel i ryggen av att vara för mycket i babysittern.
35. Att de ska bli mindre intelligenta för att man slarvat med järntillskottet.
36. Att de ska sätta sockorna i halsen då de börjar tugga på sina fötter.
37. Att de ska ha för lite kläder på sig när de är ute.
38. Att inte blanda exakt rätt när man gör Nan-tillägget, för är det för mycket vatten blir det näringsfattigt och är det för lite vatten är det risk att bebben blir tjock.
39. Att barnen ska växa upp och börja knarka
40. Att barnen ska känna sig ensamma och rädda.
41. Att de ska falla över balkongräcket.
42. Att de ska bli deprimerad en dag och ta livet av sig.
43. Att de ska vara homosexuella så man kanske aldrig får några barnbarn.
Men inget av det där ska alltså modern gå omkring och oroa sig för. Inte överdrivet mycket i alla fall. Så just nu är modern mest rädd för att hon aldrig mer ska få sova en hel natt i hela sitt liv. Efter bara två veckor som tvåbarnsmamma. Hon har redan svårt för höga ljudvolymer och ser hur storebror får något bekymrat i blicken när han tittar in i hennes rödsprängda ögon.
”Det är inget att oroa sig för”, upprepar modern envist, som ett mantra.
”Oroa dig inte för mig älskling.”
Men storebror verkar inte ha valt samma politiska inriktning.
”Det sägs att stridsflygare och andra som måste kunna hantera extrem stress ibland övar komplicerade manövrar med barnskrik i örlurarna. Allra mest känslig är man för sitt eget barns skrik.”
(Ur Föräldraguiden Bebis)
”En nybliven mamma vaknar upp till 300 gånger per natt. Men hon är i allmänhet bara medveten om att det sker sex-sju gånger.”
(Louise Hallin, känd barnmorska och psykoterapeut.)
