Näst efter ”Grattis!” och ”Vad blev det?” (vad tror de, en köttätande växt?), så tycks standardrepliken till tvåbarnsmammor vara:
”Hur går det?”
Modern har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger hon svarat på frågan. Kanske skulle hon trycka upp ett standardsvar och klistra fast i pannan.
Kruxet är bara att hon inte riktigt vet vad hon ska skriva.
”Hur går det?”
”Jotack, bra. Tror jag.”
Eller:
”Jotack, vi börjar bli trötta nu. Jag är grinig som fan, min man glömmer precis allting och storebror har blivit blind.”
Blind?
Ja, storebror tycker att det är sådär kul att ha fått en lillebror. Speciellt när denne lägger beslag på nästan halva modern. Precis just då, när storebror hade tänkt att lägga beslag på hela.
”Pappa bära!”, säger han strängt och pekar på bebisen.
Men just då ammar modern. För hundrafemtioelfte gången den morgonen, enligt storebrors sätt att räkna.
Så han gör det enda raka, han kniper ihop ögonen och går – glatt leende – rakt in i väggen.
”Men lilla gubben!”, säger modern och rusar upp och håller om.
Storebror ser mäkta stolt ut. Han kniper ihop ögonen igen och fortsätter gå som en kamikazepilot genom hela lägenheten. Modern och fadern har fullt sjå med att flytta på alla leksaker och möbler för att skadorna ska bli så lindriga som möjligt.
Modern betraktar sin leende, blinde son. Det är bara att konstatera.
Han är lite tokig. Men förbaskat smart. Han vet precis hur han ska få all uppmärksamhet – utan att kröka ett hårstå på lillebrors huvud.
Det ringer i telefonen. Igen. Och var sjutton har hon lagt mobilen den här gången då? Leta, leta, leta. Modern hittar den vid bajsblöjan på skötbordet. Såklart.
”Hej, hur går det?”
”Jotack, min son har blivit blind och feministismen åker ut med blöjpåsen.”
Så är det. Med första barnet så har man gjort sig en drömbild av hur det ska vara i ett jämställt förhållande. Man ger varandra jättemycket utrymme. Man vill verkligen att mannen ska få lika stor chans att lära känna barnet. Man har läst varenda relationsspalt och artikel i ämnet. Och man vill för allt i världen inte komma med pekpinnar eller trampa honom på tårna.
”Men nu…?”
”Nu har man inte tid med sådant tjafs. Man säger ”Men du måste ju hålla upp huvudet!” och ”Jamen, buffa honom i baken, då!” och ””Herregud, har du glömt allting?” eller bara ”Flytta på dig! Du står i vägen!”.
”Oj då. Vad säger fadern då?”
”Att man har jävligt många frikort just nu.”
Utan frikort hade det inte gått över huvud taget.
Återigen har jag varit inne på Föräldranätet och läst under kategorin Ur barnamun:
Femårige sonen är naken och greppar tag om pungen.
”Mamma, jag känner något där inne!”
”Ja, det är det som gör att du kan få en bebis när du blir stor.”.
Sonen skrattar.
”Nej, jag kan inte få en bebis!”.
”Jo, du kan ju bli pappa när du är vuxen.”
Sonen greppar tag om den andra testikeln och säger ”mamma, jag känner TVÅ bebisar!”
”Det är något skumt med tiden före jul. Det är som om vi tror att allt ska ta slut vid jul och vi måste hinna färdigt. Färdigt med vad vet vi inte riktigt men allt ska vara polerat och fint tills dess. Möten och avstämningsträffar. En lunch här och ett litet möte där, en liten anspråkslös vardagsmiddag, en drink efter jobbet, glögg, glögg, och glögg eller bara en liten fika. Alla som man någonsin haft en relation till ska man träffa och ”stämma av med” före julledigheten samtidigt som allt arbete ska vara klart. Jag drömmer att jag har konsert men glömt skriva texten till låtarna och står där och svamlar och spelar på en bas som bara har en sträng.”
(Ur Eva Dahlgrens bok Hur man närmar sig ett träd. En mycket tänkvärd bok. Bra julklapp.)
”Går vi ett par hundra år tillbaka i tiden, så mötte våra förfäder i bondesamhället kanske hundra par ögon under hela sin livstid. I dag möter många små barn i större städer lika många på någon dag.”
(Professorn i socialpsykologi, Lasse Dencik i DN:s serie om Det omöjliga dygnet.)
Det är lite grinigt nu. Tröttheten börjar ta ut sin rätt både på modern och fadern. Moderns reaktion är att ta åt sig av allting fadern säger. Det mesta kan tolkas som en personlig förolämpning, bara man sätter den sidan till.
”Han vill nog att du pratar lite med honom också”, sa fadern en morgon när modern rabblade dagens schema för fadern innan hon ens hunnit säga godmorgon till äldste sonen.
Den stöten visste var den tog. Långt in i mammahjärtat.
Lite senare handlade det om huruvida de hade mjölk hemma eller inte. Ingen av dem hade en susning.
”Men har inte DU tittat i kylskåpet?” undrade fadern.
”Hörrudu, det är inte precis som om jag har EONER av tid att stå och stirra in i ett kylskåp hela dagarna! Även om du tror det.”
På väg hem från matbutiken var det dags igen.
”Nu kommer det bilar”, sa fadern när storebror inte höll modern i handen.
”Jag gör faktskt så gott jag kan!”, väste modern mellan sammanbitna tänder.
Men det var inte förrän en halvtimme senare som hon blev riktigt ilsken.
”Det är nog bättre att du håller storebror i handen när ni går av bussen”, påpekade fadern då.
Mest för att modern rusade omkring som en yr höna i bussen och försökte samla ihop hela den jättestora tvåbarnsfamiljen och vagnen och ståbrädan, samtidigt som alla skulle komma av bussen med livet i behåll.
”MÅSTE DU HELA TIDEN KRITISERA MIG SOM MAMMA?!”, dånade modern, knyckte på nacken och drog iväg med storebror i ren protest.
Fadern, å sin sida, reagerar på tröttheten genom att glömma precis allt. Han glömmer barnens tandborstning, han glömmer AD-droppar, han glömmer nikotintuggummin och han glömmer att han måste flytta på bilen när det är städdag.
Allt får i stället modern hålla ordning på och försöka fixa till. Som om hon inte hade nog att tänka på ändå.
Fadern glömmer även att ta ut blöjpåsen, han glömmer byta ut en nedkissad handduk, så modern torkar sig i urin, innan hon inser varför handduken var så våt – men framför allt glömmer han att ta ut nytt bröd ur frysen.
Så när han gjort tre mackor med ost till sig själv och fyra smörgåshalvor med smör till storebror så finns det inget bröd kvar till modern.
Hon får äta knäckebröd.
Inte konstigt att hon blir grinig.
Hon satt och surade i soffan en morgon, medan hon ammade, och betraktade den dagliga cirkusen som utbröt varje gång Operation påklädning skulle utföras när det var dags att gå till dagis
”Rätt åt honom. Brödtjuven”, tänkte modern lömskt när inte storebror ville sitta still i faderns knä. Han ville mycket hellre sitta kvar i saccosäcken och titta på tv.
Fadern suckade och plockade bort tallriken med barnets fyra smörgåshalvor från saccosäcken, ställde den på soffan, lyfte upp det trilskande barnet, backade – och satte sig pladask på smörgåsarna. De fastnade som klisterlappar i byxbaken. Det var smör överallt.
”Men…”, sa modern häpet.
”Men du ställde ju dem där nyss, alldeles själv!”
Fadern reste sig, tog bort de fyra smörgåshalvorna från byxorna och gav modern onda ögat.
”JAMEN HUR FAN SKA JAG KOMMA IHÅG DET?!”
Då.
Då skrattade modern. Högt och ljudligt och länge. En sådan man måste man ju bara älska.
Efter den lilla incidenten är det inte alls lika gringt hemma längre.
”Min femåring sa: Mamma, jag vet att gud finns för när jag gick balansgång i går så sa han till mig: Var försiktig.”
(Ur Linda Skugges blogg )
Apropå alla förbaskade kläder som ska av och på under vinterhalvåret, så hittade jag den här rara historien på Föräldranätet, under rubriken Ur barnamun:
Oscar ber sin dagisfröken hjälpa honom att ta på sig sina stövlar innan han skall gå ut i kylan. De är jättebesvärliga att ta på och fröken måste verkligen göra världens ansträngning för att utföra uppdraget. När äntligen stövlarna sitter på så säger Oscar:
”De sitter på fel fot!”
Fröken tror inte sina ögon när hon konstaterar att det är som Oscar säger, stövlarna sitter fel. Hon drar som en dåre i tre minuter för att ta av dem och börjar om med en superansträngning för att sätta på dem igen. Då säger
Oscar:
”Det är inte mina stövlar!”
Fröken andas djupt och lägger locket på känslorna för att inte skada lilla Oscar som tittar på henne med fiskblick.
”Ok, vi tar av dem då.”
Hon sätter igång med samma träning som tidigare.
”Varför sa du inte det tidigare?” frågar hon när hon är klar.
”Det är inte mina stövlar, dem är brorsans, men mamma vill att jag skall ha dem”, svarar Oscar.
Fröken börjar gråta och, mycket behärskad fast bestämd, sätter på stövlarna för en tredje gång. Sedan lyfter hon Oscar, sätter jacka på honom, halsduk och frågar:
”Var är dina vantar?”
Oscar svarar:
”Jag la dem i stövlarna!”
Supermamman.se går från klarhet till klarhet. Nu ligger moderns vedermödor tvåa på Bloggtoppen i kategorin humor.
Undrar ni vad förskolefröknarna tänker om oss mammor och pappor?
Titta in lite på Soffans ord.
Ur enaste inlägget: ”Idag fick jag kommentaren som tar alla priser från en pappa på jobbet… Man vet ju inte om man ska skratta eller gråta. Vi ritar ”månadsteckningar” på vår förskola, en gång i månaden får barnen rita en gubbe eller något annat de väljer själva. Kalle (fiktivt namn), 1 år och sju månader ritade med tuschpenna. Han valde en rosa tuschpenna. När jag visade pappan teckningen sa han (PÅ FULLASTE ALLVAR): ”Har han valt rosa själv? Oj då, Kalle. (ÄKTA BEKYMRAD MIN) Du kanske blir homosexuell! Tror du att han är homosexuell? (till mig) Vi har inga homosexuella i vår släkt! (PANIK I RÖSTEN)” Jag blev helt ställd. Hade god lust att säga nåt som: ”Nu när du säger det, han klär ofta ut sig i våra prinsessklänningar och kör runt dockorna i vagnen…”
Herregud, ligga och böla på sängen i flera veckor. Jag hade kastat ut honom! säger min kompis Sally apropå Svenska Dagbladets serie om pappablues.
Enligt en dansk undersökning drabbas var åttonde man av en svår depression när de blivit pappa. Jag hade blivit vansinnig om Peter klappat ihop för en sådan sak. Herregud. Jag gillar inte sådana mjukisar – hur blir de då i en verklig kris?! Först var jag böjd att hålla med henne. Det är väl ingen sjukdom att vara gravid eller att få barn – ut och jobba och försörj er familj i stället, marsch pannkaka!
Ända tills jag själv bröt ihop fullkomligt häromkvällen, utan någon som helst förvarning. Jag skulle ha en mysig hemmakväll med höggravida magen och tvååringen. Barnets pappa skulle ut och partaja. Och det var verkligen lugnt och mysigt – ända tills tvååringen vägrade somna utan sin pappa. Klockan nio var jag gråtfärdig. Klockan tio grät jag på riktigt. Och när jag försökte ringa min man, men inte fick tag i honom, brast det fullkomligt. Jag tjöt så jag skrämde den stackars tvååringen. Han blev alldeles tyst och gick och hämtade en brandmanshjälm som han satte på sig. För att försöka få mig att skratta igen.
Jag kände mig verkligen som världens sämsta mamma – för en mamma får bara inte bryta ihop så där.
Skärp dig nu, människa, liksom. Marsch pannkaka!
Men jag är ju kvinna, gubevars, och när jag berättade om det så var alla bara tröstande och förstående och tyckte att det var väl inte så konstigt – jag har ju varit så glad under hela graviditeten. ”Och nu på slutet är det ju så mycket hormoner i omlopp.”
Uppenbarligen kan vi kvinnor komma undan med vad som helst bara vi hänvisar till hormoner. Men jag tror att det snarare handlar om samma trötthet och ansvarschock som männen drabbas av. Herregud, jag ska bli tvåbarnsmamma!
Killarna har dock ingenting de kan skylla på. De är bara patetiska om de bryter ihop.
”Jag har aldrig hört om män som har fått totala sammanbrott på det sättet, däremot pappor som blivit lite knäppa i största allmänhet. En av mina studentkompisar och hans fru hade försökt skaffa barn i åtta år och gått igenom missfall efter missfall. Och när hon äntligen fick behålla ett barn, då ”insåg” han i åttonde månaden att han ju aldrig hade varit i Afrika eller seglat jorden runt eller ätit aphjärna i Nepal, så han hittade en sjuttonåring som han flyttade in med. I några veckor, tills tillräckligt många av hans kompisar talade om för honom att han var en jubelidiot. Då flyttade han hem och började gå i terapi i stället”, säger Christina.
Hon tror att det är lättare för mammor att anpassa sig till rollen, eftersom vi har nio väldigt påtagliga månader på oss att vänja oss vid tanken. Men för papporna, som inte behöver hantera svullna vader och onda tuttar och växande medicinboll på framsidan, är det kanske lättare att förneka vad som pågår.
Kanske är det därför som vissa män blir skengravida. Men hur är det nu, tycker vi inte att det också är ganska patetiskt? Joodå, in i skamvrån bara, marsch pannkaka!
