oktober 2005

Modern har begåvats med en ny åkåmma – en plötslig kramp i benen. Som infinner sig när det är som mest olämpligt. Till exempel när hon böjer sig ned för att ta fyra lingombröd på stormarknaden.
”Stååånk!”, säger moder och häver sig upp på kundvagnen. Sedan blir hon hängande där i minst en minut tills det värsta är över.
Fadern tittar oroligt på.
”Är du säker på att det inte är värkar?”
”Man har väl inte ont i BENEN när man föder barn”, fnyser modern.
”Ja, jag vet inte.”
Modern gör ett tappert försök att ta sig från lingonbröden till chocolate chip kakorna. Det går inget vidare.
”Stååånk!”
”Näe. Degårnte.” säger barnet och skakar med PMfas på huvudet.
Modern hänger sig återigen över kundvagnen. Sedan kör fadern henne, i denna föga smickande ställning, ut genom kassorna och parkerar henne på en stol vid blommorna. Där får hon sitta medan fadern och barnet handlar färdigt.

{ 0 kommentarer }

Nu är det sex dagar kvar till the D-day. Men modern har läst någonstans att det är sällan barnet föds just på den dagen det var tänkt, snarare typ runt den veckan. Åttio procent av alla mammor föder inom två veckor före eller efter den förväntade födelsedagen. Nittiotvå procent inom en vecka före eller efter.
Modern har därför passerat nittotvåprocentsspärren. Vad göra? Jo, man kan alltid göra lite listor. På vad man bör packa ner i BB-väskan. Fast den är inte så viktig den här gången. Absolut viktigast är faktiskt storebrors väska. Med den kappsäcken ska de sedan överlämna honom till vilt främmande människor i flera timmar. Ja, kanske inte vilt främmande kanske. Veras pappa och barnets pappa har i alla fall umgåtts dagligen under mer än ett halvår när de var pappalediga. Och Vera och barnet är så nära bästisar man kan komma i den åldern. Det är bara det att Vera har börjat bli lite svår. Svår på saker. Ja, ha-galen rent ut sagt. Så fort barnet ens tittar på något så är Vera där, snabb som en vessla och lägger sig över sakerna som någon slags politisk protest. Det kanske det är också. Hon kanske vet vartåt det barkar med hela feminismen. Men ändå. Inte nu, när barnet snart är helt i hennes våld.
Ja, kanske inte helt i hennes våld. Det finns ju ett par trevliga föräldrar där också, som kan se till att det blir åtminstone ganska rättvist. Men i alla fall. Barnet kommer ju inte att ha sin pappa och mamma där för att försvara hans intressen – PÅ FLERA TIMMAR!
Alltså kräver det nogsam planering till vad som ska packas ner i hans packning:
* Pyjamas (Om hon föder efter tio på kvällen och det verkar nästan alla mammor göra. Varför är det så förresten? Finns det någon statistik på det? Det måste hon genast ta reda på.)
* Ombyte med kläder (Om det händer en olycka och det gör det säkert när modern inte är med. Stackars barn, tänk om han blir ledsen. Vem ska då trösta knytet?! Modern får något vått i ögonen.)
* Målarfärger och ett set med nya penslar. (Inköpt på ikea för bara några dagar sedan, tänk, vilken förutseende moder hon ändå är. Det kan de ju dela på utan att det blir slagsmål. Eller? De kanske vill ha samma penslar. Jamen, vad ska hon göra åt det då? Då får de faktiskt ta och skärpa sig!)
*Pingu-videofilmen. (Barnets favorit. Han kan allting utantill. Och den kan de faktiskt inte bråka om. Videofilmen kan Vera rimligtvis inte lägga sig på. Men det är klart, barnet tycker att det är lite läskigt när Pingu drömmer om den där jättevalrossen. Hon måste genast skriva ner instruktioner om att någon måste snabbspola då, eller åtminstone sitta hos honom.)
*Boken om tåg. (Barnet älskar tåg. Där kan det gå minst en kvart utan att han gråter.)
*Och en bil, såklart. (Barnets egen snuttefilt)
* Nappflaska med lightsaft (Så nära sin moder han kan komma utan att hon är där.)
Modern begrundar sin lista. Inte så tokigt. Men har hon verkligen tänkt på allt nu? För hur packar man egentligen en väska full med kärlek och trygghet?

Hon suckar och övergår till att försöka skriva en lista till BB-väskan. Förra gången hade hon ju packat en gigantisk picknickkorg med smörgåsar och bananer och cola och radio och cd-spelare och vetekudde och gudvetallt.
Till ingen som helst nytta. Hon födde två minuter efter att hon anlänt i akutintaget på BB.
”Det brukar gå ännu fortare andra gången”, sa barnmorskan senast.
Så vetekuddar, cd-spelare och smörgåsar får stanna hemma den här gången. Det viktigaste är faktiskt att hon inte glömmer att ta ut linserna, tänker modern och skriver klart sin lista:

OBS TA MED TILL BB:
Journalen från barnmorskan.
Linsetui, linsvätska, glasögon.
Tandborste.
Ombyte med kläder (om vattnet går i taxin igen.)
En dator fylld med nedladdade avsnitt av Vänner och Seinfeldt. Så hon får skratta lite dagen efter…

{ 0 kommentarer }

”När BB-väskan är färdigpackad väger den minst femtio gånger mer än en bebis.”
(Ur Bebisbekännelser av Lotta Sjöberg)

{ 0 kommentarer }

Barnet har börjat med en ny grej. Han ska prompt upp klockan tre på natten.
Mardrömmar, tänker modern.
Växtvärk, säger de på dagis.
Och medan modern tittar på östnytt och mittnytt och härsnytt och tvärsnytt tills ögonen blöder så kommer barnet med nya infall:
”Måla, måla!’ eller ”Bada, bada!”
Men där någonstans har modern och fadern har satt sin gräns.
”Nej, för guds skull, vi kan inte bada mitt i natten.”
I stället har de vaggat och vaggat och gått in i någon mental twilight zone. Det bränner på insidan av ögonlocken och de knaprar alvedon på ackord för att slippa åtminstone de värsta huvudvärkstopparna.
”Undrar hur stor målgrupp småbarnsföräldrar är för värktabletter”, stönar modern.
”Det är väl samma målgrupp som ser östnytt för hundrafemtionde gången samma natt”, väser fadern.
Och visst. De vet allt om någon knäppgök som vunnit SM i luftgitarr, de kan signalementet utantill på den man som rånade Ica i Mellinge och de vet precis hur vädret ska bli i varenda håla i hela landet.
Modern är ganska säker på att det kommer att barka raka vägen in på psyket för hela familjen om det ska hålla på så här.
Hon mailar andra mammor och ber om råd.
”Ja, herregud jag vet inte hur många nätter Bill varit uppe mitt i natten när August hade växtvärk”, skriver en trebarnsmamma.
”Då fick de bada mitt i natten. Det var det enda som hjälpte.”
Modern tittar förvånat på barnet.
”Jag trodde du drev med mig”, säger hon.
Barnet skakar på huvudet.
Modern tar sig för pannan.
”Men du. Vad sägs om lite Alvedon i stället?! Vi har massor!”

{ 0 kommentarer }

”Jaha, och när är det säsong för fastlagsbullar då?”
(Modern har konstiga cravings så här i slutet av graviditeten.)

{ 0 kommentarer }

Det där med att sova middag hade utvecklats till ett riktigt stålbad för hela familjen. På dagis var det naturligtvis inga som helst problem, där somnade han så fort han lade huvudet på kudden. Tidigare hade barnet somnat nästan lika problemfritt på helgerna – fast prick klockan 13. Möjligtvis fem minuter över. Fick han inte somna då blev han skitsur.
Men nu var det inte så längre.
”Typiskt. Så fort man får in en enda rutin så ändrar han sig”, muttrade modern.
Och barnet hade inte ändrat sig lite heller.
Först försköt han sovstunden till 15, sedan 15.30 och strax därefter till runt 16 eller senare.
”Så här kan vi inte ha det”, sa modern – som slet sitt hår varje helg för att försöka bestämma träff med andra vuxna människor.
”Vi måste få tillbaka honom till normala rutiner.”
”Men…”, sa fadern.
”Jo, det är säkert vårt fel. För att vi låter honom bestämma”, sa modern.”Vi är för veliga helt enkelt.”
”Men…”, sa fadern.
”Joo! Vi måste bestämma! Vi får höra efter vad de har för rutiner på dagis och sedan kopierar vi det – då känner han sig säkert trygg och kan somna.”
”Men…” sa fadern.
”Jo, nu gör vi så”, sa modern. ”För vi kan faktiskt inte ägna tre timmar varje dag åt att försöka få honom att somna.”
Äntligen höll fadern med. Nej, det kunde de faktiskt inte. Speciellt inte som det skulle komma ett nytt barn när som helst, och det barnet var säkert inte alls piggt på att vänta med SINA rutiner i tre timmar varje dag.
Det visade sig dock att dagiset hade både fruktstund och sångstund och ibland till och med dockteater innan det var dags för mat och därpå sovstund.
”Fruktstund okej”, sa fadern. ”Men inbilla dig inte att jag ska hålla på att sjunga och spela dockteater”, fnyste fadern.
Modern tog på sig sjungandet. Barnet var inte imponerad. Så fort hon satte igång gick han iväg.
Okej. Då försökte de med själva ätandet klockan 12 prick. De satsade allt de hade med tända ljus och tjusiga uppläggningsfat. Och visst, äntligen kunde barnet sitta ner och äta i mer än tre minuter. Han tyckte det var riktigt roligt att äta vuxenmiddag och försöka blåsa ut ljusen och slänga spagetti på väggarna.
”TITTAAAAAAAAAA!”, skrek han och skrattade så han höll på att trilla av tripp-trapp-stolen när spagettin fastnade i en festlig skruv ovanför lampknappen.
Modern och fadern tvingades medge att det såg rätt roligt ut.
”TITTAAAAAAAAAAAAAA!” skrattade barnet och fick iväg en lång spagetti till faderns glasögon.
Nu skrattade även modern så hon höll på att trilla av stolen.
Inför denna tokgarvande familj måste fadern också resignera och skratta med.
”Herregud, vad ger vi honom för signaler”, viskade modern när hon efter maten kravlade under bordet för att torka matrester medan fadern skrubbade väggarna.
”Jajaj, bara han somnar”, sa fadern.
Men det gjorde barnet självklart inte.
Inte dag 1 och inte dag 2. Inte helgen efter och inte den därpå.
Modern och fadern försökte allt. De fortsatte med sina rutiner. De sjöng och vaggade. De lät honom skrika sig trött. De lät honom titta på film – ja, de testade verkligen allt. Mest sina egna nerver. Men barnet vägrade somna vid lunch. Möjligtvis vid 16-tiden.
Till slut kände modern att hon hade nått någon slags gräns.
”Nej, nu skiter vi i middagsvilan!”, sa hon.
Fadern tyckte att det var ett mycket klokt beslut.
Och på lördagen sov barnet ingenting alls.
På söndagen sov barnet ända fram till klockan nio på morgonen. Det hade i princip aldrig hänt förr.
”Gungor och karuseller”, sa fadern glatt när han väckte modern.
De siktade in sig på en halvdag på Ikea. Barnet var superpiggt och lyckligt. Modern och fadern log mot varandra. De hade tagit rätt beslut för en gångs skull
Sedan åkte de hem.
Klockan 13.05 somnade barnet och sov i tre timmar.

{ 0 kommentarer }

Första gången modern födde barn gick det på två minuter.
Rena barnleken, med andra ord. Men så hade hon också legat med fötterna högt och käkat praliner och lyssnat på avslappningsband i flera månader.
Men hur fanken klarar man av förlossningen när man har ett eller flera barn sedan tidigare? Hur sjutton bär sig andra kvinnor åt?
Just nu betinner sig modern i ett tillstånd av total panik. Ty hon har inte ens tagit reda på telefonnumret till Karolinskas förlossningsavdelning och inte fan har hon hunnit packa någon väska och var i jösse namn ska de göra av storebror när det blir dags, tänk om ingen svarar på sina mobiler! Och barnet har varit brakförkyld en hel vecka igen och de har åkt ut och in på akuten och om man bara fick MÖRDA alla läkare som inte lyssnar på en när man säger att GE KILLEN EN MASK ATT ANDAS I så han klarar natten – annars bränner jag ner hela akutintaget! Och inte ha de fått sova på tre nätter och tänk om vattnet går alldeles plötsligt och utan förvarning och storebor är så här sjuk – HAN KOMMER JU TRO ATT VI ÖVERGER HONOM NÄR HAN BEHÖVER OSS SOM MEST. Modern får kramp i livmodern bara hon tänker på det. Och varje gång tänker hon att tänk om det är dags nu, tänk om det är dags och jag har inte ens skrivit upp telefonnumret till Karolinska!
Fadern försöker trösta modern halv fem på natten när barnet hostar som värst och han själv ser ut att bara vilja skita i alltihop och gå och lägga sig.
”Du, det där med att hinna gå in i sig själv när man ska bli tvåbarnsmamma…”, säger han och skakar på huvudet.
”MEN NI KAN VÄL INTE FÖRVÄNTA ER ATT JAG BARA SKA IN OCH FÖDA BARN PÅ EN KAFFERAST?” snörvlar modern och börjar slå på fadern med toapappersrullen som hon sitter och snyter sig i mellan alla avsnitt av Barbapappa.
”Nej, men jag tänkte bara…”
”Du har ju inte en aning om hur läskigt det kan vara att föda barn!”
Så fick hon det sagt också.
Fadern suckar och går ut i köket och ringer någon.
Efter en stund kommer han tillbaka. Modern tittar på honom under sin rufsiga lugg och putar med underläppen, precis som barnet brukar göra.
”Nu har jag fixat direktnumret till Karolinskas förlossningsavdelning och till Taxi Stockholm och till Henrik och Kajsa och Jessika och Thérèse, så åtminstone någon kan svara i telefon och ta hand om barnet när det är dags.
Modern blinkar och vinkar till sig mobilen. Jodå. Där är de allihop.
”Jaha, nu har DU alla nummer, ja! Men JAG då?”
Fadern suckar igen och trycker ut en lista på datorn. Med stora, stora bokstäver, som han sätter på ytterdörren.
Äntligen kan modern känna sig lite lugnare. Men bara lite.

{ 0 kommentarer }