Supermamman.se - Hillevi Wahl

Heja Nykarleby!

Jag vet inte ens var det ligger (ska genast kolla), men just nu älskar jag Nykarleby. Jag ligger på deras topplista över mest lånade böcker! Strax efter Liza Marklund och gänget. Titta:

http://www.nykarleby.fi/se/1633

...och nu har jag kollat upp Nykarleby:

Nykarleby, vars finska namn är Uusikaarlepyy, är en stad i landskapet Österbotten i Västra Finlands län. Här bor 7 431 människor.Över nittio procent har svenska som modersmål.
Nykarleby är en av de femton städer som Gustav II Adolf grundlade. Grundläggningsbrevet är utfärdat den 7 september 1620. Den första trivialskolan i Österbotten grundades av Per Brahe d y i staden år 1641. Staden är känd för att vara författaren Zacharias Topelius' samt tonsättaren Erik Bergmanns födelsestad. Så nu vet ni.
(Källa: Wikipedia)

Den ena njuren ser normal ut, men...

Modern skulle på ultraljud. Ett alldeles vanligt ultraljud för att kolla att bebisen hade tillräckligt med fostervatten att dricka och hade det allmänt trevligt i livmodern.
Eftersom de redan hade gjort tre ultraljud och hon hade gått sina 40 veckor så var modern inte ett dugg orolig. Hon tog till och med ett videoband, utifall det skulle gå att se något så här sent i graviditeten.
Fadern höll kärleksfullt moderns famn och jaa, där var deras fina barn. Lillebror. Modern suckade lyckligt. Barnmorskan kollade fostervatten och jodå det fanns så det räckte några dagar till. Och hjärta och urinblåsa såg finemang ut och hur stort var barnet, jo 3,4 kilo. Allt var så bra så... eller? Barnmorskan tystnade plötsligt. Hon körde fram och tillbaka med ultraljudsstången över något som som såg ut som en klase svarta druvor.
"Hmmm", sa barnmorskan.
Något i hummandet fick modern att klämma lite hårdare i faderns hand.
"Hmmm. Om ni ser här, på ena njuren..." sa barnmorskan.
Modern och fadern tittade på något maskformat.
"...så ser den helt normal ut."
MEN. Tänkte modern och kände hur hjärtat åkte upp i halsgropen.
"...men den vänstra njuren... ni ser att den är kraftigt förstorad..."
Ja, den såg faktiskt inte riktigt klok ut.
"...och de här olika håligheterna..."
Det var de stora vindruvorna.
"...det har jag faktiskt aldrig sett förut."
Modern klämde faderns hand. Det där lät inte alls bra. Herregud, vadå aldrig sett förut?
"Som tur är har vi en annan barnmorska här som kan sådant här bättre än jag. Jag ska be henne komma och titta."
Tusen tankar han virvla runt i moderns huvud de få minuterna hon låg och väntade. Tumörer? Cancer? Njurtransplantationer? Om hon blundade kunde hon redan se droppflaskor och slangar på den lilla kroppen. Stackars barn!
Den nya barnmorskan kom och tog över ultraljudsmaskineriet. Hon var mycket noggrann. Skrämmande noggrann. En halvtimme satt hon och körde med den kladdiga staven över moderns mage. Modern började känna sig svimfärdig. Så här länge hade hon inte legat på rygg sedan hon blev gravid.
"Jaaa... det ser ut som om barnet har cystor på njuren", sa den nya.
Cystor? Var det inte sånt kvinnor fick när de hade cancer? Modern tittade på fadern. Han tänkte samma sak.
"Så vi får be specialavdelningen på Karolinska titta ordentligt på det. Helst innan du föder."
"ÄR DET CANCER?" sa modern.
Då skrattade de båda barnmorskorna. Gud, så tokigt.
"Nej, nej, inte alls, det här är nog inget att oroa sig för. Cystor är bara vätskefyllda blåsor. Det brukar gå att förebygga med penicillin. Mest för att han ska slippa återkommande urinvägsinfektioner."
"Är det säkert att han inte behöver någon njurtransplantation då?"
Barnmorskorna skrattade igen.
"Nej, nej. Och det är ju så fiffigt att man klarar sig med en njure."
Men modern ville inte att hennes barn skulle tvingas klara sig med en njure. Hon ville att han skulle ha minst två supernjurar.
Och även om de blev lugnade av barnmorskorna och även om de skulle få en remiss till en specialläkare och även om det gick att förebygga med penicillin, så kände sig modern ganska skakig efter besöket. Den såg verkligen inte klok ut, hans ena njure.
Men det var inte förrän hon promenerade hem, ensam, som tårarna kom.

Hur fan kör du egentligen?

Det kan vara hormonerna. Eller bara det här med att ha blivit mamma och försöka rädda livet på en tvååring hela tiden. Men modern odlar en stor aggression mot busschaufförer som försöker mörda sina passagerare genom att klämma dem i dörren eller ställa sig på bromsen i tid och otid.
Ett tag hade Stockholms lokaltrafik en kampanj som sa "Känner du dig rädd på bussen, ring xxxxx".
Och när modern en dag hade åkt med en busschaufför som på bara några kilometer försökt klämma ihjäl fyra pensionärer varav tre med rullator och fyra barnvagnsmammor i dörrarna, trots protester, så ringde hon det där journumret.
Modern kopplades runt till fem olika personer på SL, men ingen var intresserad. Den där kampanjen gällde bara om man kände sig hotad av NÅGON ANNAN PASSAGERARE. Men det gör man ju sällan. Det är busschaufförerna som är läskigast.
Så modern har infört en helt annan metod.
Hon gapar och skriker.
Inte första gången chauffören tvärbromsar. Då har hon fullt sjå med att få tag i närmaste ledstång så hon och barnet inte ska fara genom framrutan. Hon skriker inte andra gången heller. Då tittar hon mest på alla pensionärer som brakar in i varandra. Men tredje gången.
"HUR FAN KÖR DU EGENTLIGEN?!"
Redan här brukar fadern tycka att det är oerhört pinsamt. Och inte blir det bättre för att föraren svarar ilsket i mikrofonen.
"De kör faktiskt som bildårar här."
"JAHA MEN KNAPPAST ÖVERALLT OCH HELA TIDEN! HUR VORE DET MED LITE SJÄLVKRITIK!"
Sådär håller de på ett tag, chauffören och modern. Han i mikrofonen och hon enbart med hjälp av diafragman. Fadern sitter och suckar och försöker fästa blicken på någon reklamskylt.
"Det hjälper ju ändå inte", viskar han.
Men modern får medhåll av alla pensionärer och småbarnsmammor.
"Jaa, det var såhär jag bröt lårbenshalsen förra året."
"Du har alldeles rätt, flicka lilla, hur kan de bli överraskade av trafikljusen hela tiden? De står ju på samma ställe varje dag."
Fadern är orolig för att modern ska bli portad från bussarna. Men inte modern. Ibland hoppas hon nästan på det. Så hon kan stämma skiten ur hela SL eller åtminstone få rasa i lokaltidningen.
Ibland funderar hon till och med på att starta en kampaj - eller varför inte ett enfrågeparti, det är ju så modernt. Bromsa lagom-partiet. Alla som vill gå med kan plinga på avstigningsknappen redan nu.

Avd Vi vill ha barn NU!

Katerina Janouch har några huskurer för att påskynda förlossningen i sin bok Barnliv:

* Färdknäpp. Minst tre laddningar behövs visst. Spara lite i frysen, skriver hon. Ja, eller hur?
* Orgasm - sammandragningarna kan sätta igång de riktiga värkarna. Hon har provat själv. Det funkade.
* Om man samtidigt smeker kvinnans bröstvårtor frigörs oxytocinet, ännu bättre.
* Tvätta fönster.
* Gå upp och ner i trappor.
* Promenera långt.
* Ta laxermedel.
* Böner till en högre makt.

Tampongbarn?

"Ibland tänker jag att de borde haft ett snöre på sig, ungarna. Som en tampong. Så man kan dra ut dem när man själv vill. Till exempel nu när Elliot är på dagis. Det hade passat perfekt."
(Modern, som enligt alla beräkningar skulle föda barn i dag, filosoferar.)

Linda Skugges enkät

Linda Skugge vill veta varför hon väcker så starka känslor.
Här är den stora "varför jag stör mig så på Linda"-enkäten, and the results of the Supermamma jury:

1. Varför väcker jag så mycket känslor?
Svar: För att du tycker att alla ska vara precis som du och allt annat är fel.

2. Vad är det största felet på mig?
Svar: Bacillskräcken och frigiditeten

3. Varför engagerar ni er så i mig om ni tycker att jag är så dålig?
Svar: För att det är så befriande med någon som går totalt på magkänsla och spyr ur sig krönikor direkt, utan att låta dem passera hjärnan först. (Och jag tycker inte du är dålig. Tvärtom, lysande många gånger).

4. Jag vet en massa skribenter/skådisar/artister som jag tycker är dåliga - men inte ägnar jag dyrbar tid åt dem. Varför lägger ni ner tid på att läsa mig när ni tycker jag är dålig?
Svar: För att du är som en spik i foten - det går inte att ignorera. Möjligtvis blir man bara ännu mer förbannad för att man tvingas hoppa på ett ben hela tiden.

5. Ni tycker att jag är obegåvad, det är helt okej, men ger ni er på alla andra som ni också tycker är obegåvade? Mailar ni dem och skriver hatiska saker?
Svar: Jag mailar bara glada tillrop till bra skribenter, speciellt killar när de skrivit något klokt om feminism eller barn.

6. Ni tycker att jag ska sluta skriva, men alla de som gillar mig, ska de inte ha rätt att läsa och gilla mig?
Svar: Självklart. Världen vore mycket tråkigare utan dig. Och tack för ditt citat på omslaget till min bok.

Påklädningstips

Om ni vill slippa påklädningsbråket varje morgon så har Katerina Janouch ett jättebra, handfast tips:
"Lägg fram kläderna vid sängen kvällen innan. Så bort barnet vaknar så sätter ni på kläderna - för då har barnet som minst motståndskraft. På så vis slipper ni hålla på att jaga barnet och försöka få av pyjamasen sedan, när det börjar bli stressigt för att ni ska hinna till dagis."

Krampaktigt

Modern har begåvats med en ny åkåmma - en plötslig kramp i benen. Som infinner sig när det är som mest olämpligt. Till exempel när hon böjer sig ned för att ta fyra lingombröd på stormarknaden.
"Stååånk!", säger moder och häver sig upp på kundvagnen. Sedan blir hon hängande där i minst en minut tills det värsta är över.
Fadern tittar oroligt på.
"Är du säker på att det inte är värkar?"
"Man har väl inte ont i BENEN när man föder barn", fnyser modern.
"Ja, jag vet inte."
Modern gör ett tappert försök att ta sig från lingonbröden till chocolate chip kakorna. Det går inget vidare.
"Stååånk!"
"Näe. Degårnte." säger barnet och skakar med emfas på huvudet.
Modern hänger sig återigen över kundvagnen. Sedan kör fadern henne, i denna föga smickande ställning, ut genom kassorna och parkerar henne på en stol vid blommorna. Där får hon sitta medan fadern och barnet handlar färdigt.

Packa mammas kappsäck

Nu är det sex dagar kvar till the D-day. Men modern har läst någonstans att det är sällan barnet föds just på den dagen det var tänkt, snarare typ runt den veckan. Åttio procent av alla mammor föder inom två veckor före eller efter den förväntade födelsedagen. Nittiotvå procent inom en vecka före eller efter.
Modern har därför passerat nittotvåprocentsspärren. Vad göra? Jo, man kan alltid göra lite listor. På vad man bör packa ner i BB-väskan. Fast den är inte så viktig den här gången. Absolut viktigast är faktiskt storebrors väska. Med den kappsäcken ska de sedan överlämna honom till vilt främmande människor i flera timmar. Ja, kanske inte vilt främmande kanske. Veras pappa och barnets pappa har i alla fall umgåtts dagligen under mer än ett halvår när de var pappalediga. Och Vera och barnet är så nära bästisar man kan komma i den åldern. Det är bara det att Vera har börjat bli lite svår. Svår på saker. Ja, ha-galen rent ut sagt. Så fort barnet ens tittar på något så är Vera där, snabb som en vessla och lägger sig över sakerna som någon slags politisk protest. Det kanske det är också. Hon kanske vet vartåt det barkar med hela feminismen. Men ändå. Inte nu, när barnet snart är helt i hennes våld.
Ja, kanske inte helt i hennes våld. Det finns ju ett par trevliga föräldrar där också, som kan se till att det blir åtminstone ganska rättvist. Men i alla fall. Barnet kommer ju inte att ha sin pappa och mamma där för att försvara hans intressen - PÅ FLERA TIMMAR!
Alltså kräver det nogsam planering till vad som ska packas ner i hans packning:
* Pyjamas (Om hon föder efter tio på kvällen och det verkar nästan alla mammor göra. Varför är det så förresten? Finns det någon statistik på det? Det måste hon genast ta reda på.)
* Ombyte med kläder (Om det händer en olycka och det gör det säkert när modern inte är med. Stackars barn, tänk om han blir ledsen. Vem ska då trösta knytet?! Modern får något vått i ögonen.)
* Målarfärger och ett set med nya penslar. (Inköpt på ikea för bara några dagar sedan, tänk, vilken förutseende moder hon ändå är. Det kan de ju dela på utan att det blir slagsmål. Eller? De kanske vill ha samma penslar. Jamen, vad ska hon göra åt det då? Då får de faktiskt ta och skärpa sig!)
*Pingu-videofilmen. (Barnets favorit. Han kan allting utantill. Och den kan de faktiskt inte bråka om. Videofilmen kan Vera rimligtvis inte lägga sig på. Men det är klart, barnet tycker att det är lite läskigt när Pingu drömmer om den där jättevalrossen. Hon måste genast skriva ner instruktioner om att någon måste snabbspola då, eller åtminstone sitta hos honom.)
*Boken om tåg. (Barnet älskar tåg. Där kan det gå minst en kvart utan att han gråter.)
*Och en bil, såklart. (Barnets egen snuttefilt)
* Nappflaska med lightsaft (Så nära sin moder han kan komma utan att hon är där.)
Modern begrundar sin lista. Inte så tokigt. Men har hon verkligen tänkt på allt nu? För hur packar man egentligen en väska full med kärlek och trygghet?

Hon suckar och övergår till att försöka skriva en lista till BB-väskan. Förra gången hade hon ju packat en gigantisk picknickkorg med smörgåsar och bananer och cola och radio och cd-spelare och vetekudde och gudvetallt.
Till ingen som helst nytta. Hon födde två minuter efter att hon anlänt i akutintaget på BB.
"Det brukar gå ännu fortare andra gången", sa barnmorskan senast.
Så vetekuddar, cd-spelare och smörgåsar får stanna hemma den här gången. Det viktigaste är faktiskt att hon inte glömmer att ta ut linserna, tänker modern och skriver klart sin lista:

OBS TA MED TILL BB:
Journalen från barnmorskan.
Linsetui, linsvätska, glasögon.
Tandborste.
Ombyte med kläder (om vattnet går i taxin igen.)
En dator fylld med nedladdade avsnitt av Vänner och Seinfeldt. Så hon får skratta lite dagen efter...

Dagens citat

"När BB-väskan är färdigpackad väger den minst femtio gånger mer än en bebis."
(Ur Bebisbekännelser av Lotta Sjöberg)