oktober 2005

Jag vet inte ens var det ligger (ska genast kolla), men just nu älskar jag Nykarleby. Jag ligger på deras topplista över mest lånade böcker! Strax efter Liza Marklund och gänget. Titta:

http://www.nykarleby.fi/se/1633

…och nu har jag kollat upp Nykarleby:

Nykarleby, vars finska namn är Uusikaarlepyy, är en stad i landskapet Österbotten i Västra Finlands län. Här bor 7 431 människor.Över nittio procent har svenska som modersmål.
Nykarleby är en av de femton städer som Gustav II Adolf grundlade. Grundläggningsbrevet är utfärdat den 7 september 1620. Den första trivialskolan i Österbotten grundades av Per Brahe d y i staden år 1641. Staden är känd för att vara författaren Zacharias Topelius’ samt tonsättaren Erik Bergmanns födelsestad. Så nu vet ni.
(Källa: Wikipedia)

{ 0 kommentarer }

Modern skulle på ultraljud. Ett alldeles vanligt ultraljud för att kolla att bebisen hade tillräckligt med fostervatten att dricka och hade det allmänt trevligt i livmodern.
Eftersom de redan hade gjort tre ultraljud och hon hade gått sina 40 veckor så var modern inte ett dugg orolig. Hon tog till och med ett videoband, utifall det skulle gå att se något så här sent i graviditeten.
Fadern höll kärleksfullt moderns famn och jaa, där var deras fina barn. Lillebror. Modern suckade lyckligt. Barnmorskan kollade fostervatten och jodå det fanns så det räckte några dagar till. Och hjärta och urinblåsa såg finemang ut och hur stort var barnet, jo 3,4 kilo. Allt var så bra så… eller? Barnmorskan tystnade plötsligt. Hon körde fram och tillbaka med ultraljudsstången över något som som såg ut som en klase svarta druvor.
”Hmmm”, sa barnmorskan.
Något i hummandet fick modern att klämma lite hårdare i faderns hand.
”Hmmm. Om ni ser här, på ena njuren…” sa barnmorskan.
Modern och fadern tittade på något maskformat.
”…så ser den helt normal ut.”
MEN. Tänkte modern och kände hur hjärtat åkte upp i halsgropen.
”…men den vänstra njuren… ni ser att den är kraftigt förstorad…”
Ja, den såg faktiskt inte riktigt klok ut.
”…och de här olika håligheterna…”
Det var de stora vindruvorna.
”…det har jag faktiskt aldrig sett förut.”
Modern klämde faderns hand. Det där lät inte alls bra. Herregud, vadå aldrig sett förut?
”Som tur är har vi en annan barnmorska här som kan sådant här bättre än jag. Jag ska be henne komma och titta.”
Tusen tankar han virvla runt i moderns huvud de få minuterna hon låg och väntade. Tumörer? Cancer? Njurtransplantationer? Om hon blundade kunde hon redan se droppflaskor och slangar på den lilla kroppen. Stackars barn!
Den nya barnmorskan kom och tog över ultraljudsmaskineriet. Hon var mycket noggrann. Skrämmande noggrann. En halvtimme satt hon och körde med den kladdiga staven över moderns mage. Modern började känna sig svimfärdig. Så här länge hade hon inte legat på rygg sedan hon blev gravid.
”Jaaa… det ser ut som om barnet har cystor på njuren”, sa den nya.
Cystor? Var det inte sånt kvinnor fick när de hade cancer? Modern tittade på fadern. Han tänkte samma sak.
”Så vi får be specialavdelningen på Karolinska titta ordentligt på det. Helst innan du föder.”
”ÄR DET CANCER?” sa modern.
Då skrattade de båda barnmorskorna. Gud, så tokigt.
”Nej, nej, inte alls, det här är nog inget att oroa sig för. Cystor är bara vätskefyllda blåsor. Det brukar gå att förebygga med penicillin. Mest för att han ska slippa återkommande urinvägsinfektioner.”
”Är det säkert att han inte behöver någon njurtransplantation då?”
Barnmorskorna skrattade igen.
”Nej, nej. Och det är ju så fiffigt att man klarar sig med en njure.”
Men modern ville inte att hennes barn skulle tvingas klara sig med en njure. Hon ville att han skulle ha minst två supernjurar.
Och även om de blev lugnade av barnmorskorna och även om de skulle få en remiss till en specialläkare och även om det gick att förebygga med penicillin, så kände sig modern ganska skakig efter besöket. Den såg verkligen inte klok ut, hans ena njure.
Men det var inte förrän hon promenerade hem, ensam, som tårarna kom.

{ 0 kommentarer }

Det kan vara hormonerna. Eller bara det här med att ha blivit mamma och försöka rädda livet på en tvååring hela tiden. Men modern odlar en stor aggression mot busschaufförer som försöker mörda sina passagerare genom att klämma dem i dörren eller ställa sig på bromsen i tid och otid.
Ett tag hade Stockholms lokaltrafik en kampanj som sa ”Känner du dig rädd på bussen, ring xxxxx”.
Och när modern en dag hade åkt med en busschaufför som på bara några kilometer försökt klämma ihjäl fyra pensionärer varav tre med rullator och fyra barnvagnsmammor i dörrarna, trots protester, så ringde hon det där journumret.
Modern kopplades runt till fem olika personer på SL, men ingen var intresserad. Den där kampanjen gällde bara om man kände sig hotad av NÅGON ANNAN PASSAGERARE. Men det gör man ju sällan. Det är busschaufförerna som är läskigast.
Så modern har infört en helt annan metod.
Hon gapar och skriker.
Inte första gången chauffören tvärbromsar. Då har hon fullt sjå med att få tag i närmaste ledstång så hon och barnet inte ska fara genom framrutan. Hon skriker inte andra gången heller. Då tittar hon mest på alla pensionärer som brakar in i varandra. Men tredje gången.
”HUR FAN KÖR DU EGENTLIGEN?!”
Redan här brukar fadern tycka att det är oerhört pinsamt. Och inte blir det bättre för att föraren svarar ilsket i mikrofonen.
”De kör faktiskt som bildårar här.”
”JAHA MEN KNAPPAST ÖVERALLT OCH HELA TIDEN! HUR VORE DET MED LITE SJÄLVKRITIK!”
Sådär håller de på ett tag, chauffören och modern. Han i mikrofonen och hon enbart med hjälp av diafragman. Fadern sitter och suckar och försöker fästa blicken på någon reklamskylt.
”Det hjälper ju ändå inte”, viskar han.
Men modern får medhåll av alla pensionärer och småbarnsmammor.
”Jaa, det var såhär jag bröt lårbenshalsen förra året.”
”Du har alldeles rätt, flicka lilla, hur kan de bli överraskade av trafikljusen hela tiden? De står ju på samma ställe varje dag.”
Fadern är orolig för att modern ska bli portad från bussarna. Men inte modern. Ibland hoppas hon nästan på det. Så hon kan stämma skiten ur hela SL eller åtminstone få rasa i lokaltidningen.
Ibland funderar hon till och med på att starta en kampaj – eller varför inte ett enfrågeparti, det är ju så modernt. Bromsa lagom-partiet. Alla som vill gå med kan plinga på avstigningsknappen redan nu.

{ 0 kommentarer }

Katerina Janouch har några huskurer för att påskynda förlossningen i sin bok Barnliv:

* Färdknäpp. Minst tre laddningar behövs visst. Spara lite i frysen, skriver hon. Ja, eller hur?
* Orgasm – sammandragningarna kan sätta igång de riktiga värkarna. Hon har provat själv. Det funkade.
* Om man samtidigt smeker kvinnans bröstvårtor frigörs oxytocinet, ännu bättre.
* Tvätta fönster.
* Gå upp och ner i trappor.
* Promenera långt.
* Ta laxermedel.
* Böner till en högre makt.

{ 0 kommentarer }

”Ibland tänker jag att de borde haft ett snöre på sig, ungarna. Som en tampong. Så man kan dra ut dem när man själv vill. Till exempel nu när Elliot är på dagis. Det hade passat perfekt.”
(Modern, som enligt alla beräkningar skulle föda barn i dag, filosoferar.)

{ 0 kommentarer }

Linda Skugge vill veta varför hon väcker så starka känslor.
Här är den stora ”varför jag stör mig så på Linda”-enkäten, and the results of the Supermamma jury:

1. Varför väcker jag så mycket känslor?
Svar: För att du tycker att alla ska vara precis som du och allt annat är fel.

2. Vad är det största felet på mig?
Svar: Bacillskräcken och frigiditeten

3. Varför engagerar ni er så i mig om ni tycker att jag är så dålig?
Svar: För att det är så befriande med någon som går totalt på magkänsla och spyr ur sig krönikor direkt, utan att låta dem passera hjärnan först. (Och jag tycker inte du är dålig. Tvärtom, lysande många gånger).

4. Jag vet en massa skribenter/skådisar/artister som jag tycker är dåliga – men inte ägnar jag dyrbar tid åt dem. Varför lägger ni ner tid på att läsa mig när ni tycker jag är dålig?
Svar: För att du är som en spik i foten – det går inte att ignorera. Möjligtvis blir man bara ännu mer förbannad för att man tvingas hoppa på ett ben hela tiden.

5. Ni tycker att jag är obegåvad, det är helt okej, men ger ni er på alla andra som ni också tycker är obegåvade? Mailar ni dem och skriver hatiska saker?
Svar: Jag mailar bara glada tillrop till bra skribenter, speciellt killar när de skrivit något klokt om feminism eller barn.

6. Ni tycker att jag ska sluta skriva, men alla de som gillar mig, ska de inte ha rätt att läsa och gilla mig?
Svar: Självklart. Världen vore mycket tråkigare utan dig. Och tack för ditt citat på omslaget till min bok.

{ 0 kommentarer }