september 2005

Modern vaknar en morgon och har en rand av prickar tvärs över magen. De kliar. Det ser ut som en pissmyra har gått över magen och bitit henne. Hon ringer barnmorskan.
”Har du haft mycket bristningar?”
”Nej, knappt några alls.”
(Vilket är ett smärre mirakel eftersom hon har en fullkomligt gigantisk mage.)
”Nehej. Då kan det vara hormoner.”
Okej.
”Eller något som du har ätit.”
”Ostmackor? Ballerinakex? Bananer?”
Jaha.
Modern tycker att hon har hört allt det här förut.
Allt är som en enda lång deja vù.
Prickar, prickar, prickar.
Exakt när började hela hennes liv kretsa kring alla dessa obegripliga prickar?
Kommer prickarna någonsin att slut? Eller ska hon tvingas leva med prickar resten av livet?
”Det är i alla fall inget farligt.”
Nehej.
”Men du kan smörja in med en salva om det kliar för mycket.”
Jaha.
Modern funderar på om den där salvan hjälper mot de där prickar hon ser framför ögonen också. Hon vågar inte fråga.

{ 0 kommentarer }

”…och det är ju bra om han får lufta rumpan”, sa doktorn om prickarna.
”Jaha, följer du med hem och torkar?”, svarade fadern som inte alls uppskattar att behöva springa omkring och samla upp barnspillning i lägenheten.
Modern tycker att det är fullkomligt självklart att barnet ska få gå med bar underkropp när han har utslag.
Vid matbordet kan det dock bli något bökigt när barnet kissar rakt ut från tripp-trapp-stolen.
”Ojojoj! Torka!”, säger barnet förvånat och stoppar in en hel fiskpinne i munnen.
Fadern suckar och hämtar fler handdukar och börjar kräla omkring på golvet under bordet, medan modern mest lyfter på fötterna, för det är allt hennes bäckenbotten tillåter henne göra just nu.
”Jaha, du får vara glad att han inte gjorde det andra vid matbordet”, sa Veras pappa.
För det hade Vera gjort när hon skulle luftas.
”Man förlorar rätt snabbt aptiten efter det”, muttrade han.
Jodå.
Något senare satt modern satt framför sin dator när hon hörde barnet:
”E de?”
Tystnad. Faderns steg.
”Det. Det är bajs. På mattan!”
Det senare skrek fadern i någon slags återhållen falsett för att modern skulle komma forsandes och GÖRA NÅGOT!
”Är det kladdigt?” frågade modern.
Som stilla undrade vad det var så farligt med det där då. Hon hade ju jobbat på långvården i sin ungdom och sett betydligt värre saker.
”JAAA!” sa fadern.
Fast det var det ju inte alls. Tre fasta fina korvar, tyckte modern.
Fadern stod bredvid medan hon plockade upp dem med ett förvridet uttryck i ansiktet.
Modern undrade vad det var med män och bajs, egentligen.
”Hur hade du tyckt om jag började bära mig åt sådär?”, sa fadern förnärmat.
Modern såg då framför sig hur fadern satt med bar underkropp vid matbordet och kissade rakt ut – och sedan gick ut och bajsade på mattan i vardagsrummet.
”MEN DET VORE JU JÄTTEJOBBIGT!”
”Ja, just det”, fnös fadern och gick ut ur rummet.
Modern skakade på huvudet. Ja, se män…

{ 0 kommentarer }

Barnet har fått prickar. Igen. Och hela den samlade läkekonsten står handfallen.
Första gången skulle de gå ut till lekplatsen. I hissen sa barnet ajajaj och tog sig för huvudet.
När modern tittade efter så var hela hårbotten och nacken fyllda av stora utslag som verkade föröka sig framför hennes ögon och sprida sig nedåt halsen. Inom bara en minut hade de blivit stora som bölder.
Fadern och modern tittade på varandra.
”Närakuten?”
”Jepp.”
De åkte till Sabbatsberg och lät en sköterska titta på utslagen. Hon hade ingen aning om vad det kunde vara, men bokade in en tid hos doktorn. Och barnet verkade ju piggt i övrigt. Han lyckades plocka isär en hel kaffeautomat med tillhörande muggutmatare i väntrummet.
Den kvinnliga doktorn var vänligheten själv, men kunde inte för sitt liv begripa vad utslagen berodde på.
”Något insektsbett?”
”Han har varit inomhus de senaste tio timmarna.”
”Något han ätit?”
”Ostsmörgås. Vi tror inte att han är allergisk mot det.”
Doktorn kallade på tre kollegor. Ingen visste vad det var.
”Det är ju så svårt att veta med barn och prickar”, sa de och skrev ut något mot klådan.
De använde aldrig medicinen och nästa dag var utslagen borta.

Andra gången ringde de från dagis.
”Kan ni komma och hämta barnet? Han har fått prickar, det kan vara början till vattenkoppor.”
Visst. Fadern var där inom tio minuter. Barnet hade prickar på sidorna av kroppen. Det såg verkligen inte ut som vattenkoppor, men om de misstänkte det på dagis, så… Nästa morgon åkte de in till sin disktriktssköterska.
Hon tittade och tittade och tittade.
”Pickar!” sa barnet glatt.
Sköterskan log.
”Ja, han verkar ju pigg. Och vattenkoppor är det inte, men det är ju så svårt att veta med barn och prickar”, sa hon och gav barnet ett klistermärke för att han var så duktig.
Två dagar senare var prickarna mirakulöst borta och barnet var på dagis igen.

Tredje gången var det modern som såg prickarna först, när hon skulle byta blöja. Hon trodde först att det var värmeutslag, de hade ju bytt till ett billigare blöjmärke på dagis och nu blev barnet oftare lite röd i baken. Hon smörjde på inotyolsalva och väntade någon timme. Men vid nästa blöjbyte hade prickarna blivit en hel koloni med röda utslag. Hela rumpan var fylld av dessa illröda prickar som såg ut att ha en gul förhöjning mitt i.
”Jaha, nu tror jag nog i alla fall att han har fått vattenkoppor”, sa modern.
Hon ringde distriktsmottagningen nästa dag.
”Under blöjan? Inga blåsor? Ingenting på bålen? Nej, det låter inte som vattenkoppor. Ni får nog komma in så doktorn får titta på det”, sa sköterskan.
Barnet började kunna rutinerna nu.
”Pickar! Mmm-ånga pickar!”, sa han glatt och stretade med benen så doktorn riktigt kunde se hur många de var.
Doktorn tittade och slog i sina böcker. Han kliade sig i håret.
”Jaha, ja, jag vet inte jag. Men det är inte vattenkoppor…”, sa han.
”Jag får be en äldre kollega komma och titta.”
Den äldre kollegan kom och tillsammans stod de böjda över barnets rumpa och vred på de små benen. Barnet var tålamodet självt. Men det hjälpte inte. Numera kunde visst läkare bota cancer och transplantera hjärtan – men när det gällde barn och prickar kunde de absolut ingenting. Nada. Rien. Njet.
De lyssnade på barnets hjärta och tittade i öronen. Ingenting här och ingenting där. Fadern och modern svarade på de vanliga frågorna.
Nej, han hade inte ätit något annorlunda.
Nej, de hade inte bytt tvättmedel.
Nej, han hade inte fått någon ny medicin.

Doktorerna ryckte på axlarna och skrev ut ett recept på en receptfri salva. Tack tack.
”Ja, det är ju så svårt det här med barn och prickar.”
Modern hade lust att skrika.
MEN HUR SVÅRT KAN DET VARA?! KAN INGEN JÄKEL FORSKA PÅ DET DÅ?!
Men det gjorde hon inte.

Samma kväll var det föräldramöte på dagis. Fadern fick gå medan modern stannade hemma med det prickiga barnet. Nu hade han fått utslag på benen också, och på foten och handen. En halvtimme senare sms:ade fadern.
”Kan det vara höstblåsor?”
Modern googlade. Ja, det kunde det.
Det var visst något som gick på dagis. Tack gode gud för dagisfröknar med lite koll, tänkte modern. Utan dem hade väl varken läkekonsten eller barnen överlevt.

{ 0 kommentarer }

Modern och fadern har blivit så gaggiga. Som två pensionärer uttalar de pinsamma självklarhetet högt hela tiden.
Som när de var på besök hos Bosse. Bosses mamma hade plockat fram en back med leksaker.
”Jag hade nästan glömt att vi hade de där leksakerna. Vi städade undan dem för länge sedan, men så plockade jag fram dem i går.”
”Ja, och då blir de nästan som nya”, sa modern och fadern med en mun.
Och i samma ögonblick ville de slå på varandra för att de blivit så förutsägbara.

Och varenda gång de blir bortbjudna händer samma sak. Barnet drar genast iväg med fadern till ett annat rum och försöker demolera någon stereo, video eller dab-radio. Modern sitter kvar i köket med värdinnan och konverserar. Hon försöker prata om världspolitiska saker och den feministiska kampen, men hamnar alltid till slut i samma träsk: Det tokiga familjelivet.
”Och vet du vad fadern gjorde häromnatten? Han vaknade och undrade förskräckt var det andra barnet var, för han hade bara ett barn i sängen. Han lyfte till och med på storebror för att kolla att han inte låg på bebisen. Men nejdå, ingen lillebror. Då gick han runt i hela lägenheten och letade efter det andra barnet. Han kollade dörren. Den var låst. Alltså kunde bebisen i alla fall inte ha gått ut. Jaja, han kommer väl och lägger sig när han blir trött, tänkte fadern och gick och lade sig igen.”
Modern skrattar.
Värdinnan tittar förbluffat på moderns jättemage.
”Men vadå? Ni har väl ingen bebis än?”
”Nej, just det”, fnissar modern. ”Tokigt, va?”
Värdinnan ler lite och vänder sig åter mot grytan med bulgurriset.
”Och vet du vad han drömde en annan natt då?”
”Neej?”
”Att han hade värkar! Riktiga jättevärkar och han tyckte det var skitjobbigt, för det var ju inte alls dags än!”
Modern fnissar ännu mer.
”Så nu vet han precis hur det är att föda barn. Snacka om jämställd man, va?”
”Ja…jo…”
Värdinnan hackar tomater, nästan maniskt.
I samma ögonblick kommer fadern in. Han ger modern den internationella signalen för ”Mina historier har tagit slut, ska vi byta rum?” och modern går ut i vardagsrummet och försöker dra ut barnets fingar ur videoapparaten medan hon konverserar med värden.
”Vet du förresten vad fadern gjorde härom natten…”
Hon målar upp hela scenen igen, med liv och lust, ända tills hon ska komma in på slutklämmen – då harklar sig värden lite besvärat:
”Joo, han berättade just det.”
Det visar sig att fadern har berättat exakt samma historier för värden. De har ju inte så mycket att berätta nuförtiden. Och modern anar att han just i detta nu står och berättar samma historier för värdinnan, som inte tyckte det var så mycket att komma med första gången hon hörde dem.
Modern suckar. De har helt enkelt blivit gaggiga.
Efter maten (”Det här var ju fantastiskt gott! Jättegott! Verkligen! Vad är det du har i?”) samlas alla i vardagsrummet och herregud, vad ska de prata om nu då?
Värdparet plockar fram semesterbilderna från Polen.
Modern kväver en gäspning och försöker kommentera lite intresserat:
”Jahaja, där är ni på stranden, vilka fina solstolar. Och uppe i bergen, nej, dina fötter ser inte alls stora ut i de där gympaskorna. Och där är ni framför någon kulturbyggnad, jaså, från Stalins tid, tänkasig.”
Hon kväver ännu en gäspning, men piggnar till inför nästa kort med en massa bakhuvuden på:
”Åh, var ni på konsert där också! Vad roligt!”
Värdparet skruvar lite på sig.
”Nej, det är Auschwitz.”
Då börjar fadern fnissa.
Modern vill sjunka djupt ner under soffkuddarna och gömma sig. Hon känner instinktivt att ungefär nu är det nog dags att gå hem. Hela hennes repertoar är slut.
”Nej, om vi skulle ta och dra oss hemåt. Det är ju en dag i morgon också.”

{ 0 kommentarer }

”Framför allt vill ha höra när han presenterar sig för kung Carl Gustaf: Jag heter kung The Yang Di-Pertuan Agong XII Tuanku Syed Sirajuddin Ibni Al-Marhum Tuanko Syed Putra Jamalullail. Men du kan kalla mig Putte.”
(Expressens Lars Lindström bloggar om den malaysiske kungens statsbesök)

{ 0 kommentarer }

I början av föräldraskapet försökte modern och fadern ha någon slags öppen diskussion om vad barnet fick göra och inte göra. Det har upphört. Modern ger nu direkta order.
”Han får inte leka med småpengar!”
”Han ska ha mössa!”
”Han får inte klättra på rampen!”
Hon har gått från förhandlingskonsult till diktator på bara två år, utan att ha märkt det själv.
”Vi samarbetar så bra. Vi lyssnar verkligen på varandra. Vi bestämmer verkligen lika mycket, visst gör vi?” sa modern en kväll och gosade in sig hos fadern.
Fadern svarade inte.
”Visst gör vi?”, upprepade modern.
Fadern kliade sig i nacken.
”Visst gör vi!” sa modern förmanande.
”Ja, alltså när jag är själv med barnet så bestämmer jag…” sa fadern.
”Men?”
”Men här hemma är det du som bestämmer.”
”Det gör jag väl inte alls!” sa modern förnärmat.
Men i sitt huvud spolade hon tillbaka bandet för eftermiddagen och spelade upp det i sitt eget huvud. Jo, så var det. Hon hade helt tagit över.
”Han får inte stoppa in trasiga bildäck i munnen!”
”Ta ner honom!”
”Han ska sitta ner i badkaret!”
”Han ska sitta ner, sa jag!”
”Nej, inte den tröjan, den kliar!”
”Lyft upp honom!”
”Han vill ha en smörgås!”
”Han vill ha mera saft!”
”Men jag har ju sagt att han inte får leka med sladden!”
”Ta den ifrån honom!”
Det blev extra tydligt eftersom hon inte kunde göra det fysiska själv just nu, utan tvingades be fadern göra allting.
Hon suckade.
”Men det gör inget. Bara du gör en lista så ska jag göra precis som du säger”, sa fadern.
Jaha, där kom den också. Hon gör listor. Dem började hon med inför flytten, men de funkade så bra att hon har fortsatt av bara farten. Herregud, vad pinsamt.
Hon gick på toaletten och funderade. Hur kunde det bli såhär? Det var inte alls så här hon hade tänkt sig deras föräldraskap. Hon hade tänkt att det skulle råda total jämlikhet. Att hon verkligen inte skulle göra som alla andra mammor, utan släppa in fadern och låta honom ta ansvar och dela allting rakt av.
Hon hade helt enkelt sett för många katastrofinslag på tv om barn som satte i halsen och förtvivlade mammor som ringde SOS alarmering och barnet höll på att kvävas och dö tre gånger innan ambulansen hann fram och…
Hon tog ett djupt andetag. Det fick bli ändring på det här nu. Från och med nu skulle hon sluta ge order. De skulle tillbaka in i jämställdhetsförhållandet. Hon tvättade händerna och gick leende ut till fadern.
Men hon tvärnitade i vardagsrumsdörren. Barnet var på väg upp på soffbordet med en trasig ballong i munnen.
”Han får inte vara på bordet!”
”Och han får inte stoppa ballonger i munnen!”
”Ta ner honom!”
Fadern gjorde som han blev tillsagd. Och log.
”Ja, om du bara skriver en lista, älskling…”

{ 0 kommentarer }

Är det något som förekommer på mammornas alla mailinglistor, så är det enkäter. Modern vet inte riktigt varför. Hon tror inte riktigt att det är någon som läser svaren i alla fall. Men det fungerar kanske som något konversationsspel, där man får hjälp med frågorna när man inte orkar tänka själv. Och eftersom det är oktober och busväder och hon inte orkar jobba, så tja, kan hon väl svara för en gångs skull:

Senast sedda film – Bamse på skattjakt – en miljon gånger.
Senast köpta skiva – Vem köper skivor längre? Men de har laddat ner James Blunt. You´re so beautiful. Precis som barnet.
Sparar till – Mammaledigheten – modern bråkar fortfarande om sitt SGI med försäkringskassan.
Väntar på – Tvåan. Barnet, som ska komma i oktober. Och att det ska bli gott att dricka kaffe igen. Och att de ska gå in i ett nytt slags sömnlöst helvete – hon vet att hon har förträngt hur det var, men de kommer inte undan, ingen kommer undan och det är bara en månad kvar att sova järnet! Men hon ska bara skriva färdigt två böcker och läsa manus och tvätta och rensa ut livsfarliga saker som storebror kommer att försöka döda sin lillebror med och sy i namnlappar i alla vinterkläder och tvätta alla bebiskläder och dammsuga för herreminje vad det är dammigt under datorbordet och…
Pålägg som gäller – Ost och cognacsmedvurst. Bara en gravid kvinna kan vara sugen på den kombon.
Dagens dryck – Cola light. Ett par liter om dagen. Det är säkert livsfarligt för alla inblandade.
Senaste boken du läste – Mamma, kan jag dö av Ingrid Edgardh – OERHÖRT JOBBIG FÖR TÅRKANALERNA – gravida och andra känsliga människor varnas.
Senaste maträtten du åt – Blodpudding och lingonsylt. Alla järnvärden är åt helsicke.
Senaste klädesplagget du bar – Gigantiska vita mammatrosor.
Senaste repliken du yttrade – Har du fått sova något, då?
Senaste personen du pratade i telefon med – Fadern, morgonens avrapportering från inlämnandet till dagis. Jo, det gick bra. Ja, han har fortfarande mössan på sig. Och galonbyxor. Han såg glad ut. Gick iväg med sin brandbil. Den vägrade han släppa.
Senaste personen du fick brev av – Siv-Inger på Försäkringskassan. Modern hade glömt skriva under försäkran på heder och samvete.
Senaste gången du sov – Någon gång mellan midnatt och 06.00.
Senaste saken du köpte – Ett saccrobälte för att hålla bäckenbotten på plats. Låter RRRRRRRRRRRRRITZZZZZ när man tar av det och varje gång ställer sig fadern upp i givakt.
Vad har du gjort idag – Gosat med barnet, jublat över att han kissat på pottan, låtit honom tanka kärlek i famnen medan han åt smörgås. Vinkat hejdå. Rensat ut livsfarliga saker ur hans rum, tittat ut på vädret och gett upp.
Gillar du svarta kläder – Ja, men de är oftast besudlade med snor och matrester. Kanske inte lika snyggt.
Hur tidigt stiger du upp – Någon gång mellan 03 pch 08 – beroende på när barnet tycker att det är morgon och alla ska KLÄ PÅ SIG och gå upp och leka med lego. Puh.
Hur många par skor har du – Hela? Inklusive sommarsandaler? Kanske fyra.
Var har du ont – Överallt.
Kan du stå på händer – Skojar ni? Varför skulle en ledbruten moder göra något så dumt?.
Vad lyssnar du på för musik nu – Något slags trötthetstinnitus som tutar i öronen.
Vad tycker du om idrott – Barnet är ganska bra på att sparka boll och att klättra, räknas det?
Vad har du för klocka – Stora. Så man kan se vad klockan är och hur lite man har fått sova.
Sämsta sport – Kast med liten bajsblöja.

{ 0 kommentarer }