augusti 2005

Hipp, hipp, hurra! Pippi Långstrump fyllde 60 och skulle firas med parad in till Djurgården.
Klart att barnet skulle vara med och fira. Fattas bara.
Modern och fadern stämde träff med Veras mamma och pappa på Raoul Wallenbergs torg.
”Ja, ni vet där de där stenarna som ska se ut som tillknöcklade pass från andra världskriget finns”, förklarade fadern.
Veras pappa förstod ingenting, men är ändå på rätt ställe kl 13.00 när paraden började.
Det var inte modern, fadern och det heligt förbannade barnet. Barnet hade nämligen drabbats av en tvåårings första klädångest och absolut ingenting i garderoben gick att ha på sig. Han låg och gallskrek i sängen medan modern och fadern förevisade den ena t-shirten efter den andra. Till slut hittar de en som länge varit för stor för barnet. Med kiwifåglar på, från Nya Zeeland.
”DEN!”, sa barnet med eftertryck – och så kunde de äntligen få på honom byxor och skor.
Väldigt försenade och något svettiga gav de sig iväg ner till busshållplatsen. Det var en promenad som bör ta max fem minuter. Men inte idag. I dag ville barnet köra vagnen själv. Och fick han inte det så skrek han som en stucken gris och satte sig på rumpan. Alltså fick han köra själv. I zickzack över hela gatan. Upp på trottoaren, nedför trottoaren.
”Akta bilen! Hoppsan, det var nära ögat. Kom nu älskling.”
”IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIh!”
”Nehej, inte det, ja du är så duktig så. Upp på trottoaren, ut i gatan, nerför gatan, oj vad fort det går, mamma kan inte springa så fort, älskling.”
”IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIh!”
”Ja, jag vet att du kan själv, älskling, du är så väldigt stor och duktig.”
Tjugo minuter senare hade de tack och lov anlänt utan en skråma vid busshållplatsen. Det var redan tre barnvagnar som väntade på bussen, varav två med barn som såg ut som Pippi Långstrump.
Klockan 13.00 ringde Veras pappa.
”Var är ni? Paraden har börjat gå.”
”Vi är vid Norrmalmstorg”, sa fadern och försökte få barnet att sitta still på bussätet med mobilen klämd mot örat.
Modern tog sig för magen. Det här skulle bli en pärs för bäckenbotten.
Veras föräldrar väntade tålmodigt vid de konstiga stenarna och de försökte haka på tåget, men det hade för länge sedan gått. Det gick dock ett totalt oorganiserat lämmeltåg med Pippisar mot Djurgården. Var femte meter höll någon på att bli överkörd av en cyklist. Virriga turister på Strandvägen gick rakt in i moderns mage. Hon stönade.
”Man kanske skulle montera fast ett sylvasst rakblad mitt på magen”, muttrade hon.
”Så ska vi se sedan vem det blir mest synd om”.
Veras mamma tycker att det var en jättebra idé.
När de kom fram till själva kalaset utanför Junibacken på Djurgården fick de en smärre chock.
”Herregud!” stönade modern, Ty framför henne stod flera tusen ungar med vidhängande gamaktiga föräldrar, som alla vill ha gratis negerbollar och Pucko. Kön var längre än ett ösregn. Men på något underligt sätt hamnade modern mitt framför den som stod etta i kön. Hon var inte sen att utnyttja tillfället.
”Äsch, hygglo, du kan väl ge oss några negerbollar, jag har lite svårt att stå i kö”, sa hon till en kille i Pippi-t-shirt och försökte se ut som om hon skulle föda när som helst. Det var inte svårt.
Hon fick två negerbollar och två Pucko.
Men barnet ville inte ha någon kladdig kaka eller slabbig chokladmjölk. Han ville ha en ballong.
Ett gäng föräldrar slet ner en portal med ballonger, trots arrangörernas protester. Någon tryckte in två ballonger i moderns famn och hon blev raskt medskyldig till stöld alternativt grov skadegörelse å allmän egendom.
”Varför tar ni alla ballonger!?” skrek en kvinna från Junibacken förtvivlat och tittade på moderns ballonger.
”Det var inte jag som började”, muttrade modern och försvann in i folkhopen med stöldgodset.
De parkerade barnet framför en positivspelare. Men kvinnan bakom positivet var nog inte så positivt inställd till barn längre.
”NEJ, NI FÅR INTE RÖRA DET!”, gnällde hon hela tiden.
”Förlåt. han är bara i den åldern…” försökte modern.
”ALLA BARN VERKAR VARA I DEN ÅLDERN”, kved positivkvinnan och försökte skydda sin antika möbel så gott det gick, medan hon vevade med andra armen så ?Rock around the clock? ljöd över nejden.
Modern ryckte på axlarna och styrde i stället sin familj mot avdelning Häst & Vagn. För 25 kronor per skalle skulle de få sitta ner en stund, tänkte hon.
Det var med nöd och näppe att de ens kom iväg. Kusken råkade vara en stadig tjej på ett par hundra kilo.
”Åhej!”, sa hon. Men kom inte upp i vagnen.
Efter tre försök tyckte barnet att han skulle hjälpa till.
”Åhej! Åhå! Åhej!”, tjoade han bakom henne tills hon äntligen satt på sin kuskbock. Modern var inte helt säker på att hon uppskattade hans hjälp. Men hon fick genast annat att tänka på när hon fick syn på en väldigt gammal kvinna i rullstol, med tydliga svårigheter att fokusera på någonting, som blev framkörd genom leran av en ung man.
Det hade kunnat se väldigt sorgligt ut, om det inte hade varit för att någon hade klämt ner en Pippi-peruk över huvudet på henne.
Modern flämtade till. Fadern fick akut hicka.
”Hej, heeeeeeej!”, sa barnet och vinkade glatt.
Tanten tittade upp i himlen och såg ut att undra om det var Gud som talade till henne.
Modern tänkte att bara det ögonblicket var värt tjugofem spänn per person. Hon piggnade faktiskt till, så till den milda grad att de beslöt sig för att promenera tillbaka in till Kungsträdgården efter hästturen. Det kändes som en bra idé. Just då.
Men det kändes inte alls lika bra några timmar senare, när moderns bäckenbotten inlade en offentlig protest mot all form av promenerande – för all framtid.
Hon fick stanna i sängen resten av dagen. Och där låg hon och log för sig själv åt den gamla tanten i Pippi-peruk medan fadern försökte få barnet att förstå att nej, man kan inte hälla ut saft över vardagsrumsgolvet. Det blir förstört då.
”IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIh!”, skrek barnet och hällde ut ännu mera saft medan fadern kröp omkring på alla fyra och torkade för glatta livet.
Modern plockade fram en bok om Trotsåldern. Det var nog dags att läsa den nu.

{ 0 kommentarer }

Varför har alla andra gravida kvinnor bara en kula på magen? Varför är det bara modern som får världens fetaste lår när hon är gravid?
”Det är orättvist!” muttrar modern och stånkar omkring i åttonde månaden.
Hon tillhör den där gruppen kvinnor som går upp flera kilo i vikt innan de ens kommit till första besöket hos barnmorskan. I sjätte månaden ser hon ut som om hon ska föda när som helst. Och sedan är det låren och rumpan som exploderar.
Nu frågar alla vilken vecka hon är i. Hon har ingen aning. Förra gången visste hon precis vilken vecka hon var i. Nu räknas bara månader. Hur ska det bli nästa gång? Ska hon räkna graviditeten i år då?
Modern är inte på sitt bästa humör.
På jobbet fick hon leta efter sådana där små tetrapacker med mjölk i inte mindre i fyra kök innan hon hittade ett gäng. Det blev en lång promenad. Alldeles för lång när man är i åttonde månaden och har feta lår.
I de andra köken fanns bara tetramjölk med kardemummasmak.
”Vem sjutton vill ha kardemummamjölk i sitt kaffe?”, muttrade modern på sin långa vandring genom kontoret.
”Det är ju äckligt!”
Och vad var det egentligen i den där mjölken? Bäst före december 2005, står det på förpackningen. En hållbarhet på inte mindre än fyra månader! På mjölk! Varför står inte sådant på Livsmedelsverkets röda lista?
Modern håller sig en stund i en ventilationstrumma innan hon går vidare. Hon ringer fadern.
”Vet du jag läste någonstans att barnet skulle klara sig nu om han kom ut…”, säger hon.
”Nehej, du, försök inte!”, skrattade fadern.
Hon hade tänkt föreslå ett planerat kejsarsnitt redan nu, men han känner henne alldeles för väl vid det här laget.
Modern sneglar avundsjukt på kollegan som ska föda två veckor efter henne. Hon har en söt liten kula på magen. Och fina kläder. Hon har inte feta lår och hon tycks inte använda tetramjölk i kaffet.
”Det är säkert tetramjölkens fel”, tänker modern.
I morgon är det hon som köper minimjölk.

CITAT:
”Nej, jag lider inte av humörsvängningar! Jag njuter av dem!”
(Ur Familjegraven av Katarina Mazetti)

{ 0 kommentarer }

Det finns mycket att tänka på när man ska bli tvåbarnsmamma. Vad barnet ska heta till exempel. I alla mammatidningar och vänta-barn-böcker finns tips på vilka namn som är populärast och vilka som är på väg ut. Men där hittar modern inga som passar. Hon vill för allt i världen inte ha några vanliga namn.
Nu har de trots allt bestämt sig för ett tilltalsnamn, som är ganska hemligt. Modern vill inte att det ska bli som förra gången, när de trodde att de var ensamma om Elliot. Men när de kom till sandlådan första gången så satt det redan tre elliotar där.
”HÄRMISAR!” , ville hon skrika. Men hon vågade inte, för då var hon rädd att bli portad från lekplatsen i all framtid.
Även ett andranamn är ganska klart. Men det tredje då? Barnets storebror har tre och då måste lillebror också få det, i rättvisans namn. Annars kanske det nya barnet stämmer sina föräldrar för att de har negligerat honom. Hon har hört talas om barn som gör sånt.
Modern suckar och tänker att det vore mycket lättare om hon levde bland maorifolket på Nya Zeeland. Där har de ett alldeles eget sätt att bestämma vad barnen ska heta. En lång lista med tänkbara namn läses upp för den nyfödda bebisen, tills barnet nyser – det är tecknet för att det är rätt namn.

Men innan dess, då? Hur ska de göra när det är dags för att föda? Vem ska ta hand om storebror? Tänk om hon får värkar under arbetstid, när alla är på jobbet och inte kan komma ifrån! Eller mitt i natten när ingen orkar svara i sina mobiltelefoner. Och tänk om det tar för lång tid för dem att pallra sig hem till barnet – förra gången födde ju modern på två minuter och de säger ju att det går ännu fortare med andra barnet. Herregud, hur ska hon hinna in?! Hon kommer bombis att tvingas föda i hallen medan alla tittar på. Stackars barn.
Sedan är det det här med hämtning på dagis. Med ett barn är det en ren njutning. Barnet kommer springande in i famnen på sin moder och det blir pusskalas i flera minuter. De har ju längtat efter varandra hela dagen!
”Men när man får en bebis till, som man ska ha med sig, då blir det rena helvetet”, säger Ebba.
”För då blir man alldeles svettig av att bebisen skriker. Och så måste man lyfta ut det vagnen med en babylift – för man får inte ta med sig vagnen in. Och man kan inte ställa babyliften på golvet för då kliver de andra barnen rakt på bebisen. Och så måste man leta upp det äldre barnet som inte alls vill gå därifrån och så får man leta efter kläder som är försvunna och… och hela tiden skriker bebisen och svetten bara rinner på en och man är helt säker på att man ska få panik.”
Ebba andas in.
”Men det är det aldrig någon som berättar.”
Så nu har modern ångest över det – och över hur hon ska transportera hem de båda barnen när hon väl fått ut dem från dagiset. Ska de skaffa tvillingvagn? Barnet vill i alla fall knappt sitta i vagnen längre. Vore det inte bättre med ståbräda? Fast då kanske han blir svartsjuk över att bebisen får sitta men inte han. Hur vet man för övrigt vilken ståbräda som passar? Förresten måste de skaffa en babylift också. Ack ja.
Modern undrar hur maorerna gör på Nya Zeeland. Hon tvivlar på att de kör med ståbräda.

CITAT:
”Att skaffa barn är inte som att skaffa ett husdjur. Det är mer som att få Bette davis med PMS som inneboende.”
(sagt av trebarnsmamman Christina)

{ 0 kommentarer }