Supermamman.se - Hillevi Wahl

Dagens gammelfarfar

Sten blev härom veckan gammelfafar. Hans spontana kommentar var:
"Att jag blivit gammelfarfar är begripligt. Men att pågajäveln blitt
farfar, det är ofattbart!"
(Sten Fristedt i Malmö, gammal kompis till barnets morfar - i salig åminnelse)

Nu är andra boken här!

I går fick modern det första exemplaret av min nya bok "Från fuskmamma till supermamma". Den är smultronröd i år, och "jättetjusig" som förläggaren uttryckte det. Modern hann knappt lägga den i bokhyllan, ovanpå några ex av förra boken, innan de ringde från tidningen Mitt I (en lokaltidning för Stockholm) och ville göra intervju.
Men herregud, vad handlade boken om? tänkte modern. För det är ju så med böcker att det tar en himla tid innan de kommer i tryck - och då har man ju hunnit med en hel del annat kaos emellan.
Så hon fick sätta sig och läsa om den, mellan ultraljudsbesök och körningar till akuten med tvååringen som tydligen drabbats av förkylningsastma. (Jaha, vad är det? Går det att bota? Växer det bort eller ska man ha det tills man blir åttio? Stackars barn.) Plus en sväng till sjukgymnasten för att få reda på om man kan göra NÅGONTING åt en klämd ischiasnerv. Det kan man inte. Men nu ska modern gå på gravidvattengympa i 32-gradigt vatten och ha badmössa!
"Alla ser ut som Barbamamma", log sjukgymnasten.
Jotack, modern kan tro det. Hon kommer inte att lägga ut en bild på hemsidan.
Men boken då? Vad handlar den om?
Jo, om hur det är att sluta sin mammaledighet och försöka börja jobba och oroa sig för hur barnet överhuvud taget ska ÖVERLEVA utan sin mamma. Och hur man kryper omkring på golvet på jobbet och försöker barnsäkra alla sladdar och kontakter, utifall att barnet någonsin skulle hälsa på. Och man får inte någonting vettigt gjort, för man fullt upp med att oroa sig för huruvida fadern ska komma ihåg att såtta på barnet mössa eller ge det AD-droppar eller...
Och så handlar den om när de bodde i New York en månad - med en ettåring - på nio kvadratmeter på YMCA i Brooklyn och HERREGUD VAD TÄNKTE DE PÅ?! Det blev naturligtvis fullständigt kaos.
Men nu måste modern städa för nu kommer reporter och fotograf snart och då måste de i alla fall dammsuga och bädda, så de inte förlorar vårdnaden om barnet. Hon ska ju föreställa en supermamma nu...

Just snyggt

"Snyggt", sa fadern, när han såg modern sitta med en värmedyna i baken och en ispåse mot huvudet.
Värmedynan mot ischiasen hade han för länge sedan bekantat sig med. Men ispåsen?
"Vad har hänt nu då?"
Modern suckade.
"Barnet kastade en full nappflaska i ansiktet på mig."
Fadern nickade.
Det kunde han förstå.
De hade haft samma problematik i början av graviditeten, när barnet samtidigt skulle börja på dagis. Då slog han sin ömma moder och bet henne på väl valda ställen. Typ insidan av låren och brösten.
Modern hade rådfrågat en känd radiopsykolog.
"Ja, barn är skitsmarta. Han känner väl på sig att du är gravid och samtidigt slänger du in honom på dagis. Han blir dubbelt övergiven. Inte konstigt att han är förbannad."
Misshandeln slutade så småningom, men nu var det visst dags igen.
Modern tryckte isblåsan hårdare mot ögat. Hon hade inte haft en aning om att en nappflaska kunde göra så ont.
Men visst, hon hade full förståelse för barnets handlande. All ischiasinvalidisering och allt jäkla prat om gulliga bebisar - inte konstigt att ungen surnade till.
Nu satt hon och funderade på sådana där hjälmar som hockeymålvaktar har. Med visir. Hur dyra kunde de egentligen vara?

Vems underrede är viktigast? Va?!

Modern har nu så ont av sin klämda ischiasnerv att hon börjar gråta bara hon ska runt kvarteret. Därför går hon inte längre runt kvarteret.
I stället tackar hon gud för cyklar, rulltrappor och familjens ärvda, gamla Ford Fiesta.
Just den här kvällen hade familjen varit och hälsat på ett par kompisar i en förort och klockan hann bli nästan nio på kvällen innan de närmade sig hemmet. Modern kunde knappt fatta sin lycka när barnet somnade i bilen.
"Men då kanske... kanske vi kunde ta en liten mysstund i kväll", sa modern som genast kände sig bättre i ischiasnerven.
Fadern log och tog ett par extra rundor runt kvarteret för att barnet riktigt säkert skulle somna för natten.
När de till slut kom fram till sin gata, visade det sig vara städdag och inte en parkeringsplats gick att uppbringa.
"Okej, du får köra upp på trottoaren och bära in barnet, innan du åker och parkerar", sa modern.
Det var en bra plan. Så gjorde man ofta på deras smala gata. Trottoaren var inte högre än en tändsticksask och det hade aldrig inneburit några problem tidigare. Förrän nu. När fadern stod med armarna fulla av ett sovande tjugokilosbarn och modern försökte halta uppför trappan.
"Hallå där", sa en blondin i en flådig blå bil som stannat bakom Ford Fiestan.
Modern suckade. Typisk turist i området.
"Du får köra upp på trottoaren", sa modern trött och pekade.
Kvinnan tog inte sin mobiltelefon från örat.
"Nej. Det går inte. Jag är faktiskt rädd om min hjulupphängning", sa hon fisförnämt och snörpte på munnen.
Fadern stod handfallen med barnet i famnen.
Modern grimaserade.
Hon räknade till tio, sedan gav hon upp.
"Okej, jag får väl försöka bära upp honom, då."
Medan fadern åkte iväg för att parkera bilen tog modern ett trappsteg i taget. Det gjorde så ont, så ont, så ont. Hon försökte sätta sig ned, men då gnydde barnet och hon ville ju inte att han skulle vakna. Inte nu, när de nu äntligen skulle få en kväll för sig själva, hon och fadern.
Ett steg till och ett till. Ajajaj. Hon förbannade den snorkiga kvinnan i bilen.
"Må dina armhålor invaderas av tusen gräshoppor!"
Det var en gammal egyptisk förbannelse. Hon visste inte hur bra den funkade på den här breddgraden. Men i alla fall.
När hon hade kommit ända upp till lägenhetsdörren så hade hon så ont att knäna nästan vek sig. Hon var gråtfärdig. Och var hade hon nu lägenhetsnyckeln? I ryggsäcken. Som satt på ryggen.
Fortfarande med tjugokilosbarnet i famnen famlade hon efter det ena ryggsäcksfacket efter det andra bakom ryggen och grävde runt. Den bärande armen började domna bort. Ingen nyckel.
Svetten rann. Hon blev tvungen att sätta sig i alla fall. Barnet gnydde. Han höll på att vakna. Nej, nej! Bara inte det, inte nu när hon hade kämpat så.
Hon fick tömma hela ryggsäcken på dess innehåll utanför dörren. Där! Hon hittade nyckeln och låste upp. Barnet kastade med huvudet. Hon fick lämna ryggsäcken och dess innehåll i trappan. Och dörren öppen. Här fanns inte en sekund att förlora. Hon haltade in i barnets rum och lade ner honom på sängen.
Det gick en sekund. Två sekunder. Hon höll andan. Kanske, kanske, kanske...
Men näe.
"Oäääääääääääääääääää!", sa barnet och satte sig upp.
"Oääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää!"
Modern försökte vagga barnet igen, men det var försent. Nu skulle han upp och skrika. För att han var så himla trött. För att han hade blivit väckt när han sov så skönt. För att han inte hittade sin pappa som var ute och parkerade bilen. För att det var jobbigt att vara två och ett halvt år och ha en mamma som bara haltade runt och inte kunde leka längre. För att det just nu var skitjobbigt att leva, helt enkelt.
När fadern äntligen kom hem brast det för modern.
Hon gick in i sovrummet och kastade kuddar omkring sig och grät.
"Förbaskade människa! Varför kunde hon inte köra upp på trottoaren? "Näe, jag är rädd om min hjulupphängning! Va! Idiot! Min hjulupphängning då?! Mitt jädrans underrede! Nehej! Det är det ingen som bryr sig om! Jag blir så förbannad!", gapade modern och kastade sig i kuddhavet och snörvlade.
Barnet kom in och tittade förvånat på henne.
"Nej då, mamma är inte arg på dig", sa fadern lugnande.
Modern torkade tårarna och pussade på barnet.
"Det finns så mycket idioter därute, förstår du", sa hon och snöt sig.
Sedan satte hon sig framför videon och tittade på Pingu med barnet.
Det tog dem en och en halv timme att få barnet att somna igen.
Sedan var de så trötta och moderns hjulupphängning värkte så att det inte ens blev tal om att mysa.
"Vad tycker du vi ska rista in i lacken på surkärringens bil, om vi hittar den ?", muttrade modern bittert.
Fadern tänkte en stund.
"HERPES."
Modern skrattade till.
"Eller FORVÅRTOR", sa hon.
Man kunde säkert rista in det med en skitig nagelsax.
"Eller HEMORROJDER", fnissade de i kör.
Det blev en lång lista på passande ord innan de somnade.
För säkerhets skull kom de överens om att bunkra upp med tegelstenar på balkongen också. Så de kunde stena bilen om den åkte förbi på gatan igen. Då skulle det nog bli slutsnackat om hjulupphängningar i kvarteret på ett tag.

DAGENS MAMMACITAT:
"I slutet av båda mina graviditeter tyckte jag att alla var idioter. Alla. Och det var jättejobbigt - eftersom jag var chef."
(Moderns chef som för övrigt är en synnerligen sympatisk människa)

FAKTA: FOGLOSSNING
*Orsak: Hormonet relaxin mjukar upp fogarna mellan benplattorna i bäckenet. Fördelen är att bäckenet vidgas lättare vid förlossningen. Nackdelen är att kvinnorna som drabbas får svåra smärtor.
*Symtom: Smärtor i bäckenregionen debuterar i allmänhet när den gravida kvinnan är i 18:e veckan och ökar fram till vecka 23 då det brukar stabilisera sig. Hur det sedan fortsätter varierar från kvinna till kvinna.
*Riskgrupper:?Kvinnor med tunga arbeten, kvinnor med tidigare ryggbesvär, kvinnor som tidigare haft problem med foglossning.
*Behandling: Foglossning kan inte botas under pågående graviditet. Träning och minskad fysisk belastning kan dock hejda utvecklingen av kroniska smärtor.
*Vanlighet: På 1920-talet drabbades cirka 2 procent av landets gravida kvinnor. På 1990-talet fick nästan över 50 procent av de gravida kvinnorna problem med rygg- och bäckensmärtor.
(Källa: Aftonbladet)

Tänk om han blir mobbad i skolan!

Grannen ovanpå har en son som just har börjat i sexårsverksamhet. Och genast börjar diskussionen Vilken skola i området är bäst, herregud, vilken ska man välja?!
Den ena skolan ser ut som en gammal herrgård och har stora grönområden och äppelträd runtom. Men nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort - för det ska byggas hotell med äventyrsbad på äppelträdsmarken.
Skolan står visserligen kvar, men det där lugnet som omgärdar skolan nu lär försvinna. Den andra skolan ligger inträngd bland en massa hyreshus.
"Ja, och det har varit lite si och så med personalen där. Amandas förra fröken gillade jag inte alls, men nu har de fått en ny rektor." sa moderns frisör som hade haft tre barn på Den andra skolan.
I badet läser modern en Bengt Ohlsson-krönika om skolångest:
"I allt väsentligt är skolan sig lik jämfört med hur den var när jag stod i niggerrutan med Adidasväskan som ett kassaskåp runt höften. Utom i ett avseende. Det fanns fler eldsjälar då, och de behövde inte gå på antidepressiva."
Åh, herregud, tänkte modern. Det finns ju inte ens stödpersonal längre! Inga skolvärdinnor, inga psykologer eller kuratorer. HUR SKA BARNET KLARA SIG?!
Hon ringer till fadern på jobbet.
"Tänk om han blir mobbad i skolan! Tänk om han har fel kläder! Fel väska eller bara säger fel saker! Hur ska han klara sig! Han är för snäll! Han kommer inte att ha en chans! Visste du att de inte ens har någon stödpersonal längre!"
"Älskling..."
"Och en tjej vågade inte gå på toaletten på hela dagen, för alla låsen var trasiga! Allt har de dragit in på! Fattar du! Han kommer att få urinvägsinflammationer och komma efter i skolan och bli ännu mer mobbad!"
Modern kramade telefonluren som en livboj.
"Älskling...", försökte fadern igen.
"Ja?"
"Han är bara två och ett halvt år. Han har nyss börjat dagis."
"Jamen..."
"Kan vi inte ta det här om några år?"
"Då kan det vara för sent!"
Fadern suckade.
"Okej, vi får prata om det när jag kommer hem. Nu måste jag gå och hämta barnet på dagis. De har visst stulit staketet igen. För nionde gången."
Modern lade på luren och satte sig ned. Hon funderade på det här med skjutvapen. Hon började ana varför det hade blivit så poppis bland föräldrar i Stockholm att skaffa jaktlicens. Om hon skulle ta och gå en kvällskurs...

När ska du kalva då?

Kommentarer man inte vill höra i åttonde månaden:

"Du ser ju sprickfärdig ut!"
"Vad tjock du har blivit."
"Din mage ser ju ut som en lösmage."
"Hon väntar nog tvillingar."
"Klarar du att knipa ihop ända tills på måndag?" (Sagt på fredag som hejdå-hälsning inför helgen)
"Är du säker på att du verkligen har en hel månad kvar?"
"Man kan ju inte tro att vi ska ha samtidigt. Det ser ju ut som att du ska föda när som helst!"
"Mamma, det ser ut som om du ska explodera."
"Oj hjälp! Iiiihhh! Hur mycket har du gått upp egentligen?! 25-30 kilo va? Kolla Sara!" (ropar på väninnan en bit bort).
"Inte visste jag att gravida kvinnor växte på bredden där bak också."
"När ska du kalva då?"
"Herregud, vilken mage du har! Hur många är det därinne?"
"Se nu till att du inte går upp för mycket."
"Jaha, när ska det värpas här då?"
"Klart du ska ta ett glas vin - vore det farligt skulle ju hela
medelhavsbefolkningen vara hjärnskadad."
"Du vill så klart inte ha vin utan vad vill du ha att dricka?"
"Älskling, kan vi inte döpa barnet till Maria, efter min sekreterare?"
"Det blir nog en tjej, eftersom du är så bred om höfterna."
"Det är så rent och heligt på något sätt med en gravid kvinna."
"Kan jag få se dina bröst, jag blir så kåt när de är så där stora."

Nej,nej, nej!

Modern påminde nu om en korsning mellan en snigel och en dräktig ko. Ischiasnerven ställde till med vissa problem när det gällde att hålla koll barnet. Speciellt när fadern skulle gå på fest och modern hade ensamt föräldraansvar.
På väg hem från lekparken ville han inte alls sitta kvar i vagnen.
"Okej, men då får du gå fint. Och vara försiktig med bilarna."
Tvååringen nickade. Han hade stor respekt för bilar.
I nästa sekund sprang han dock iväg på sakletarjakt. Han sprang ut på gräsmattan och upp i backen - och kom triumferande tillbaka med en... HUNDBAJSPÅSE!
"NEJ, NEJ, NEJ!", skrek modern.
"Nej, nej, nej! Den är äcklig! Farlig! Fy usch!"
Modern gjorde alla internationella tecken för dödlig fara som hon kunde komma på - och försökte samtidigt halta efter barnet. Detta tyckte han var jätteroligt. Han skuttade lyckligt omkring och svängde bajspåsen över huvudet.
"Wheeeeeeeeeeeeee!", skrattade han.
"Jävla helvetes människor som slänger skit på marken!" skrek modern.
Hon skulle aldrig hinna ikapp barnet.
"Snälla älskling, släng den där. Kasta den!"
Hon kunde bara vädja. Barnet försvann bakom några återvinningscontainrar och kom ut på andra sidan.
"Kolla! Kolla!", sa han.
Utan bajspåse. Men med en gammal skumgummidyna. Moden suckade. Det var i alla fall bättre än bajspåsen.
Hon lyckades få i barnet i vagnen igen, med sitt nya fynd.
Allting gick bra tills de skulle uppför trapporna. Det var uppenbarligen inte ergonimiskt riktigt att dra upp en vagn med ett tjugokilos barn uppför en brant ramp när man har ischias. Speciellt inte som barnet försöker klättra ur vagnen samtidigt.
"NU SITTER DU NER!", sa modern.
Hon skrämde nästan sig själv. Och barnet blev så häpen att han gjorde som han blev tillsagd.
Men hon fick inte in honom genom lägenhetsdörren. Han ville springa upp och ner i trappan. Modern gick in i köket och hämtade en GB Sandwich.
"Älskling, vill du ha glass?"
Det ville barnet - och kom nerför trapporna. Dår ringde telefonen. Fadern hade sett till att faxen gick igång efter fyra signaler. Modern hade inte en chans.
"Fan i helvetes jävlar."
Och var var barnet? Hon vaggade in i köket.
"Ajaj", sa barnet. Han hade fått tag i en sax. En jättevass sax.
"Nej, inte den älskling, ge den till mamma."
Hon försökte vagga emot honom med ett insmickrande leende. Barnet lät sig inte luras.
Han smet emellan hennes ben.
"Ajajaj", hörde hon från vardagsrummet.
Modern orkade inte ens tänka på alla utstuckna ögon.
I stället gjorde hon en flaska saft.
"Vill du ha lite dricka?"
Det ville barnet - och modern kunde saxen byta mot saften.
Telefonen ringde igen. Modern försökte öka takten. Det gick inget bra. Efter fyra signaler hade hon knappt hunnit in i hallen.
"Det var ju själva..."
"Ojojoj, torka!", hördes det från vardagsrummet.
Modern slet med sig en kökshandduk och vaggade tillbaka.
Barnet hade hällt ut saft på hela vardagsrumsgolvet och sprutat ner väggarna.
"Ojojoj, torka!", sa han glatt när modern kom in.
Men då gick modern i vild strejk.
Hon slängde handduken på golvet och gick och lade sig i soffan.
"Pappa torka", sa hon.
Hon tänkte inte röra sig en meter förrän fadern kom hem.

DAGENS PAPPACITAT:
"Det är bara så himla tråkigt att jag inte kan leka med barnet nu. Jag är ju ingen rolig mamma längre. Det är synd om honom, stackarn", kved modern.
Fadern fnös.
"Äsch, vadå... Du har ju varit rolig i två och ett halvt år."

Usch för ischias

Långpromenaden på Pippis födelsedag visade sig vara rent förödande för moderns ömma kropp. På söndagen kunde hon bara vagga fram. På måndagen var det som att ha ryggskott i ena benet. På tisdagen kunde hon knappt resa sig.
När hon kom till mödravården fick hon en diagnos innan hon ens hunnit in i undersökningsrummet.
"Jahaja, bäckenbotten", sa barnmorskan.
"Det känns mer som kramp", sa modern.
"Ja, det är bäckenet", envisades barnmorskan.
"Det håller på att luckras upp och någon disk ligger och skaver på ischiasnerven."
"Jaha, ischiasnerven, vad gör man åt det?"
"Ingenting".
Nehej. I stället kollade de blodtryck och järnvärde (fortfarande alldeles för lågt, hon fick fortsätta med sex järntabletter om dagen och medföljande grav förstoppning).
"Är den här bebisen mer livlig än den förra?", frågade barnmorskan.
"Tja, ibland känns det som om han ska sparka sig igenom livmodern och trilla ner i ljumsken."
"Typisk bäckenbottensuppluckring", sa barnmorskan och tryckte en stencil i handen på modern.
Där stod det att modern från och med nu inte fick bära tvååringen på höften. Hon fick inte bära tungt, inte dammsuga, inte putsa fönster och inte gå i trappor. Hon skulle rulla ur sängen om morgnarna och ligga med en kudde mellan benen på natten och gå med vaggande gång. Det sista skulle inte bli några problem alls.
Men modern tänkte lite bekymrat på den förestående jättefesten de skulle ha i helgen.
"Jag får alltså inte storstäda, inte handla hem tunga grejer och inte bära ett tjugokilos barn?"
"Alldeles riktigt", sa barnmorskan.
Då log modern. Det skulle bli en förbaskat skön vecka.

Tandborstkriget

Det började ju så bra. Så fort barnet fick sin första lilla tandborste som lyste i mörkret, så ville han borsta. Han stod bredvid sin fader i badrummet om kvällen och gjorde precis som han. Borsta, borsta, borsta.
Men någonstans kring tvåårsdagen tog det tog det stopp.
Barnet upptäckte att han hade en egen vilja, och nu bestämde han sig för att aldrig mer borsta en tand så länge han levde.
Modern trodde först att det var en övergående fas. Men hon trodde fel. De försökte varje kväll, i fem veckor.
"Kolla! Titta! Vilken fin ny tandborste! Nu ska vi borsta tänderna! Oj, vad roligt!"
Hon lyckades inte lura barnet. Han knep ihop munnen som en ilsken terrier.
De försökte borsta tänderna alla tre, samtidigt på toaletten och sjunga och joddla för att barnet verkligen skulle förstå hur jättelattjo det var med tandborstning.
Barnet knep ihop.
Hon lyfte upp honom så han fick stå i handfatet och titta i spegeln medan hon överöste honom med beröm för hur fina tänder han hade.
Barnet bet ihop. Han visade inte en framtand.
De köpte en eltandborste till honom. Han blev överlycklig - men vägrade använda den i munnen. I stället putsade han hela lägenheten med tandborsten, golven, väggarna, öppna spisen, soffan och alla leksakerna... Till slut var eltandborsten så svart att modern inte längre skulle tillåta att den kom någonstans i närheten av i barnets mun, ens om han skulle vilja.
Modern, som själv måste borsta sina tänder minst tre gånger om dagen, för att det skulle kännas någorlunda fräscht, började få djup ångest.Barnet hade inte borstat sina tänder på flera veckor. De ruttnade säkert bort i munnen på honom. Och det var hennes fel. Hon var en dålig mamma. Hon skulle säkert förlora vårdnaden om någon visste.
Det fanns bara en sak kvar att göra:
Att ta till våld.
Fadern och modern turades om att hålla i barnet medan den andre tvingade in tandborsten i munnen på barnet. Det var hemskt. Barnet grät och skrek och sparkade och vred sig som om han utsattes för svårartad tortyr. Ändå lyckades de inte få till mer än tre borsttag på två framtänder.
Dessutom resulterade detta tandborstkrig i att barnet blev så arg och ledsen att han inte kunde somna på kvällarna.
De höll ut en vecka, sedan klarade de inte mer.
"Vi får helt enkelt välja mellan sömn och tänder", sa modern.
De valde sömnen.
"Det är ju bara mjölktänder, han kommer att få nya sedan", sa modern - men lyckades inte ens övertyga sig själv.
Nu var det hon som började drömma mardrömmar om ruttnande tänder som trillade ut ur barnets mun. Hon vaknade kallsvettig och buffade på fadern.
"Du, tror du man kan få licens att få borsta tänder under narkos?"
Fadern muttrade något ohörbart och vände sig bort.
"Under lokalbedövning, då? Någon bra spruta som man kan injicera hemma?"
Fadern ryckte åt sig täcket och lade sig ännu längre ut på sin kant.
Modern låg vaken och stirrade i taket. Hur skulle hon få barnet att öppna munnen? Hur skulle hon få barnet att öppna munnen? Hur skulle hon...
Det var inte förrän nästa morgon, när hon kittlade barnet i saccosäcken som hon kom på det. Självklart! Det var så hon skulle göra.
Hon sprang in och satte på tandkräm på hans borste. Sedan jagade hon honom över hela lägenheten tills han tjöt av skratt, och lade honom i knät, så huvudet var upp och ner. Medan hon kittlade honom så han skrattade så han knappt fick luft - med vidöppen mun - så tog hon fram tandborsten ur bakfickan och körde runt i den skrattande munnen.
Barnet såg först lite förvånad ut, och smakade på tandkrämen. Sedan fortsatte han skratta och lät modern göra det hon måste göra.
Fadern tittade in i badrummet för att se vad det var som var så hysteriskt roligt.
När han såg sin upp-och-nedvända, tokskrattande son med tandkräm i hela munnen, skakade han på huvudet.
"Ja, herregud", sa han.
Men modern var nöjd. De hade klarat tänderna! Yes!
Barnet skulle få behålla sina tänder och modern skulle få behålla vårdnaden.

Pippis födelsedagskalas

Hipp, hipp, hurra! Pippi Långstrump fyllde 60 och skulle firas med parad in till Djurgården.
Klart att barnet skulle vara med och fira. Fattas bara.
Modern och fadern stämde träff med Veras mamma och pappa på Raoul Wallenbergs torg.
"Ja, ni vet där de där stenarna som ska se ut som tillknöcklade pass från andra världskriget finns", förklarade fadern.
Veras pappa förstod ingenting, men är ändå på rätt ställe kl 13.00 när paraden började.
Det var inte modern, fadern och det heligt förbannade barnet. Barnet hade nämligen drabbats av en tvåårings första klädångest och absolut ingenting i garderoben gick att ha på sig. Han låg och gallskrek i sängen medan modern och fadern förevisade den ena t-shirten efter den andra. Till slut hittar de en som länge varit för stor för barnet. Med kiwifåglar på, från Nya Zeeland.
"DEN!", sa barnet med eftertryck - och så kunde de äntligen få på honom byxor och skor.
Väldigt försenade och något svettiga gav de sig iväg ner till busshållplatsen. Det var en promenad som bör ta max fem minuter. Men inte idag. I dag ville barnet köra vagnen själv. Och fick han inte det så skrek han som en stucken gris och satte sig på rumpan. Alltså fick han köra själv. I zickzack över hela gatan. Upp på trottoaren, nedför trottoaren.
"Akta bilen! Hoppsan, det var nära ögat. Kom nu älskling."
"IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIh!"
"Nehej, inte det, ja du är så duktig så. Upp på trottoaren, ut i gatan, nerför gatan, oj vad fort det går, mamma kan inte springa så fort, älskling."
"IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIh!"
"Ja, jag vet att du kan själv, älskling, du är så väldigt stor och duktig."
Tjugo minuter senare hade de tack och lov anlänt utan en skråma vid busshållplatsen. Det var redan tre barnvagnar som väntade på bussen, varav två med barn som såg ut som Pippi Långstrump.
Klockan 13.00 ringde Veras pappa.
"Var är ni? Paraden har börjat gå."
"Vi är vid Norrmalmstorg", sa fadern och försökte få barnet att sitta still på bussätet med mobilen klämd mot örat.
Modern tog sig för magen. Det här skulle bli en pärs för bäckenbotten.
Veras föräldrar väntade tålmodigt vid de konstiga stenarna och de försökte haka på tåget, men det hade för länge sedan gått. Det gick dock ett totalt oorganiserat lämmeltåg med Pippisar mot Djurgården. Var femte meter höll någon på att bli överkörd av en cyklist. Virriga turister på Strandvägen gick rakt in i moderns mage. Hon stönade.
"Man kanske skulle montera fast ett sylvasst rakblad mitt på magen", muttrade hon.
"Så ska vi se sedan vem det blir mest synd om".
Veras mamma tycker att det var en jättebra idé.
När de kom fram till själva kalaset utanför Junibacken på Djurgården fick de en smärre chock.
"Herregud!" stönade modern, Ty framför henne stod flera tusen ungar med vidhängande gamaktiga föräldrar, som alla vill ha gratis negerbollar och Pucko. Kön var längre än ett ösregn. Men på något underligt sätt hamnade modern mitt framför den som stod etta i kön. Hon var inte sen att utnyttja tillfället.
"Äsch, hygglo, du kan väl ge oss några negerbollar, jag har lite svårt att stå i kö", sa hon till en kille i Pippi-t-shirt och försökte se ut som om hon skulle föda när som helst. Det var inte svårt.
Hon fick två negerbollar och två Pucko.
Men barnet ville inte ha någon kladdig kaka eller slabbig chokladmjölk. Han ville ha en ballong.
Ett gäng föräldrar slet ner en portal med ballonger, trots arrangörernas protester. Någon tryckte in två ballonger i moderns famn och hon blev raskt medskyldig till stöld alternativt grov skadegörelse å allmän egendom.
"Varför tar ni alla ballonger!?" skrek en kvinna från Junibacken förtvivlat och tittade på moderns ballonger.
"Det var inte jag som började", muttrade modern och försvann in i folkhopen med stöldgodset.
De parkerade barnet framför en positivspelare. Men kvinnan bakom positivet var nog inte så positivt inställd till barn längre.
"NEJ, NI FÅR INTE RÖRA DET!", gnällde hon hela tiden.
"Förlåt. han är bara i den åldern..." försökte modern.
"ALLA BARN VERKAR VARA I DEN ÅLDERN", kved positivkvinnan och försökte skydda sin antika möbel så gott det gick, medan hon vevade med andra armen så ?Rock around the clock? ljöd över nejden.
Modern ryckte på axlarna och styrde i stället sin familj mot avdelning Häst & Vagn. För 25 kronor per skalle skulle de få sitta ner en stund, tänkte hon.
Det var med nöd och näppe att de ens kom iväg. Kusken råkade vara en stadig tjej på ett par hundra kilo.
"Åhej!", sa hon. Men kom inte upp i vagnen.
Efter tre försök tyckte barnet att han skulle hjälpa till.
"Åhej! Åhå! Åhej!", tjoade han bakom henne tills hon äntligen satt på sin kuskbock. Modern var inte helt säker på att hon uppskattade hans hjälp. Men hon fick genast annat att tänka på när hon fick syn på en väldigt gammal kvinna i rullstol, med tydliga svårigheter att fokusera på någonting, som blev framkörd genom leran av en ung man.
Det hade kunnat se väldigt sorgligt ut, om det inte hade varit för att någon hade klämt ner en Pippi-peruk över huvudet på henne.
Modern flämtade till. Fadern fick akut hicka.
"Hej, heeeeeeej!", sa barnet och vinkade glatt.
Tanten tittade upp i himlen och såg ut att undra om det var Gud som talade till henne.
Modern tänkte att bara det ögonblicket var värt tjugofem spänn per person. Hon piggnade faktiskt till, så till den milda grad att de beslöt sig för att promenera tillbaka in till Kungsträdgården efter hästturen. Det kändes som en bra idé. Just då.
Men det kändes inte alls lika bra några timmar senare, när moderns bäckenbotten inlade en offentlig protest mot all form av promenerande - för all framtid.
Hon fick stanna i sängen resten av dagen. Och där låg hon och log för sig själv åt den gamla tanten i Pippi-peruk medan fadern försökte få barnet att förstå att nej, man kan inte hälla ut saft över vardagsrumsgolvet. Det blir förstört då.
"IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIh!", skrek barnet och hällde ut ännu mera saft medan fadern kröp omkring på alla fyra och torkade för glatta livet.
Modern plockade fram en bok om Trotsåldern. Det var nog dags att läsa den nu.