Hillevi Wahl
Sten blev härom veckan gammelfafar. Hans spontana kommentar var:
”Att jag blivit gammelfarfar är begripligt. Men att pågajäveln blitt
farfar, det är ofattbart!”
(Sten Fristedt i Malmö, gammal kompis till barnets morfar – i salig åminnelse)
{ 0 kommentarer }
I går fick modern det första exemplaret av min nya bok ”Från fuskmamma till supermamma”. Den är smultronröd i år, och ”jättetjusig” som förläggaren uttryckte det. Modern hann knappt lägga den i bokhyllan, ovanpå några ex av förra boken, innan de ringde från tidningen Mitt I (en lokaltidning för Stockholm) och ville göra intervju.
Men herregud, vad handlade boken om? tänkte modern. För det är ju så med böcker att det tar en himla tid innan de kommer i tryck – och då har man ju hunnit med en hel del annat kaos PMellan.
Så hon fick sätta sig och läsa om den, mellan ultraljudsbesök och körningar till akuten med tvååringen som tydligen drabbats av förkylningsastma. (Jaha, vad är det? Går det att bota? Växer det bort eller ska man ha det tills man blir åttio? Stackars barn.) Plus en sväng till sjukgymnasten för att få reda på om man kan göra NÅGONTING åt en klämd ischiasnerv. Det kan man inte. Men nu ska modern gå på gravidvattengympa i 32-gradigt vatten och ha badmössa!
”Alla ser ut som Barbamamma”, log sjukgymnasten.
Jotack, modern kan tro det. Hon kommer inte att lägga ut en bild på hemsidan.
Men boken då? Vad handlar den om?
Jo, om hur det är att sluta sin mammaledighet och försöka börja jobba och oroa sig för hur barnet överhuvud taget ska ÖVERLEVA utan sin mamma. Och hur man kryper omkring på golvet på jobbet och försöker barnsäkra alla sladdar och kontakter, utifall att barnet någonsin skulle hälsa på. Och man får inte någonting vettigt gjort, för man fullt upp med att oroa sig för huruvida fadern ska komma ihåg att såtta på barnet mössa eller ge det AD-droppar eller…
Och så handlar den om när de bodde i New York en månad – med en ettåring – på nio kvadratmeter på YMCA i Brooklyn och HERREGUD VAD TÄNKTE DE PÅ?! Det blev naturligtvis fullständigt kaos.
Men nu måste modern städa för nu kommer reporter och fotograf snart och då måste de i alla fall dammsuga och bädda, så de inte förlorar vårdnaden om barnet. Hon ska ju föreställa en supermamma nu…
{ 0 kommentarer }
”Snyggt”, sa fadern, när han såg modern sitta med en värmedyna i baken och en ispåse mot huvudet.
Värmedynan mot ischiasen hade han för länge sedan bekantat sig med. Men ispåsen?
”Vad har hänt nu då?”
Modern suckade.
”Barnet kastade en full nappflaska i ansiktet på mig.”
Fadern nickade.
Det kunde han förstå.
De hade haft samma problematik i början av graviditeten, när barnet samtidigt skulle börja på dagis. Då slog han sin ömma moder och bet henne på väl valda ställen. Typ insidan av låren och brösten.
Modern hade rådfrågat en känd radiopsykolog.
”Ja, barn är skitsmarta. Han känner väl på sig att du är gravid och samtidigt slänger du in honom på dagis. Han blir dubbelt övergiven. Inte konstigt att han är förbannad.”
Misshandeln slutade så småningom, men nu var det visst dags igen.
Modern tryckte isblåsan hårdare mot ögat. Hon hade inte haft en aning om att en nappflaska kunde göra så ont.
Men visst, hon hade full förståelse för barnets handlande. All ischiasinvalidisering och allt jäkla prat om gulliga bebisar – inte konstigt att ungen surnade till.
Nu satt hon och funderade på sådana där hjälmar som hockeymålvaktar har. Med visir. Hur dyra kunde de egentligen vara?
{ 0 kommentarer }
Regeringen vill sänka alkhoholskatten, men kritikerna i sina vita, nystrukna skjortor kommer sin vana trogen att basunera ut att all statistik visar att sänkt spritskatt bara leder till en massa elände för alkoholisternas familjer.
Jaså? Jag säger som Mark Twain: Det finns tre slags lögner: lögn, förbannad lögn och statistik.
Jag kände nyligen en man som hade ett bra jobb, var facklig förtroendeman och hade en stabil kvinna vid sin sida. Det var bara det att han var för glad i flaskan, eller lådan, som det väl heter nu för tiden.
Till slut fick han inte fler chanser på jobbet, och hans kvinna tröttnade och bad honom flytta. ”Hur kan du vara så elak”, sa han och söp ned sig. Så klart.
Han flyttade in i ett hus mitt PMot hennes, och varje morgon såg hon hur han tog bilen till systemet. Ibland ringde hon polisen.
Hon vet inte om de någonsin stoppade honom, men hon sa att det kändes som en lättnad när hon såg att han sålde bilen. Nu tog han bussen till Stora torget, och då visste hon åtminstone att han inte skulle köra ihjäl någon på vägen dit.
Men sedan, det kan ha varit i november, såg hon honom inte på flera dagar. Hon blev orolig och gick och ringde på. Ingen öppnade. Hon ropade i brevlådan, men ingen svarade.
Ett par dagar senare gjorde hon om samma sak. Sedan ringde hon en av hans gamla jobbarkompisar. Han fick husvärden att låna ut en nyckel. När de kom dit hittade de honom död.
Obduktionen visade att han dött av något slags hembränt som polisen hittade i lägenheten. Hans risiga kropp hade inte klarat av att hantera fulspriten. Men just då var det det enda som han hade råd med.
Min mamma hittades också död. Hon hann ligga i tre månader innan grannarna larmade polisen. När jag fick obduktionsprotokollet klarade jag av att läsa sida upp och sida ner med alla vidriga detaljer om vad som händer en kropp som får ligga och ruttna i tre månader. Men det var en mening som fick mig att börja gråta.
”Bidragande dödsorsak: Etylalkoholförgiftning.”
Åh nej, mamma! Inte t-sprit! Bara inte det!
Där. Där bröt jag ihop.
Det visade sig senare att etylalkohol är läkarspråk för vanlig alkohol. Och jag vet inte om någon av er kan förstå vilken enorm lättnad det var att få reda på det.
Det var bara vanlig sprit. Vanlig Systembolagssprit. Hon hade fortfarande lite värdighet kvar.
Alla som levt med alkoholister vet en sak: Det har ingen som helst betydelse hur mycket de där statistikjunkisarna med sina vita skjortor och pärmar under armarna höjer eller sänker spritskatten.
Alla alkismammor och alkispappor kommer att få tag i sitt gift ändå. För min del uppskattar jag om de får lov att ha råd att handla på Systembolaget. Då vet man i alla fall vad de får i sig.
{ 0 kommentarer }
Modern har nu så ont av sin klämda ischiasnerv att hon börjar gråta bara hon ska runt kvarteret. Därför går hon inte längre runt kvarteret.
I stället tackar hon gud för cyklar, rulltrappor och familjens ärvda, gamla Ford Fiesta.
Just den här kvällen hade familjen varit och hälsat på ett par kompisar i en förort och klockan hann bli nästan nio på kvällen innan de närmade sig hemmet. Modern kunde knappt fatta sin lycka när barnet somnade i bilen.
”Men då kanske… kanske vi kunde ta en liten mysstund i kväll”, sa modern som genast kände sig bättre i ischiasnerven.
Fadern log och tog ett par extra rundor runt kvarteret för att barnet riktigt säkert skulle somna för natten.
När de till slut kom fram till sin gata, visade det sig vara städdag och inte en parkeringsplats gick att uppbringa.
”Okej, du får köra upp på trottoaren och bära in barnet, innan du åker och parkerar”, sa modern.
Det var en bra plan. Så gjorde man ofta på deras smala gata. Trottoaren var inte högre än en tändsticksask och det hade aldrig inneburit några problem tidigare. Förrän nu. När fadern stod med armarna fulla av ett sovande tjugokilosbarn och modern försökte halta uppför trappan.
”Hallå där”, sa en blondin i en flådig blå bil som stannat bakom Ford Fiestan.
Modern suckade. Typisk turist i området.
”Du får köra upp på trottoaren”, sa modern trött och pekade.
Kvinnan tog inte sin mobiltelefon från örat.
”Nej. Det går inte. Jag är faktiskt rädd om min hjulupphängning”, sa hon fisförnämt och snörpte på munnen.
Fadern stod handfallen med barnet i famnen.
Modern grimaserade.
Hon räknade till tio, sedan gav hon upp.
”Okej, jag får väl försöka bära upp honom, då.”
Medan fadern åkte iväg för att parkera bilen tog modern ett trappsteg i taget. Det gjorde så ont, så ont, så ont. Hon försökte sätta sig ned, men då gnydde barnet och hon ville ju inte att han skulle vakna. Inte nu, när de nu äntligen skulle få en kväll för sig själva, hon och fadern.
Ett steg till och ett till. Ajajaj. Hon förbannade den snorkiga kvinnan i bilen.
”Må dina armhålor invaderas av tusen gräshoppor!”
Det var en gammal egyptisk förbannelse. Hon visste inte hur bra den funkade på den här breddgraden. Men i alla fall.
När hon hade kommit ända upp till lägenhetsdörren så hade hon så ont att knäna nästan vek sig. Hon var gråtfärdig. Och var hade hon nu lägenhetsnyckeln? I ryggsäcken. Som satt på ryggen.
Fortfarande med tjugokilosbarnet i famnen famlade hon efter det ena ryggsäcksfacket efter det andra bakom ryggen och grävde runt. Den bärande armen började domna bort. Ingen nyckel.
Svetten rann. Hon blev tvungen att sätta sig i alla fall. Barnet gnydde. Han höll på att vakna. Nej, nej! Bara inte det, inte nu när hon hade kämpat så.
Hon fick tömma hela ryggsäcken på dess innehåll utanför dörren. Där! Hon hittade nyckeln och låste upp. Barnet kastade med huvudet. Hon fick lämna ryggsäcken och dess innehåll i trappan. Och dörren öppen. Här fanns inte en sekund att förlora. Hon haltade in i barnets rum och lade ner honom på sängen.
Det gick en sekund. Två sekunder. Hon höll andan. Kanske, kanske, kanske…
Men näe.
”Oäääääääääääääääääää!”, sa barnet och satte sig upp.
”Oääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää!”
Modern försökte vagga barnet igen, men det var försent. Nu skulle han upp och skrika. För att han var så himla trött. För att han hade blivit väckt när han sov så skönt. För att han inte hittade sin pappa som var ute och parkerade bilen. För att det var jobbigt att vara två och ett halvt år och ha en mamma som bara haltade runt och inte kunde leka längre. För att det just nu var skitjobbigt att leva, helt enkelt.
När fadern äntligen kom hem brast det för modern.
Hon gick in i sovrummet och kastade kuddar omkring sig och grät.
”Förbaskade människa! Varför kunde hon inte köra upp på trottoaren? ”Näe, jag är rädd om min hjulupphängning! Va! Idiot! Min hjulupphängning då?! Mitt jädrans underrede! Nehej! Det är det ingen som bryr sig om! Jag blir så förbannad!”, gapade modern och kastade sig i kuddhavet och snörvlade.
Barnet kom in och tittade förvånat på henne.
”Nej då, mamma är inte arg på dig”, sa fadern lugnande.
Modern torkade tårarna och pussade på barnet.
”Det finns så mycket idioter därute, förstår du”, sa hon och snöt sig.
Sedan satte hon sig framför videon och tittade på Pingu med barnet.
Det tog dem en och en halv timme att få barnet att somna igen.
Sedan var de så trötta och moderns hjulupphängning värkte så att det inte ens blev tal om att mysa.
”Vad tycker du vi ska rista in i lacken på surkärringens bil, om vi hittar den ?”, muttrade modern bittert.
Fadern tänkte en stund.
”HERPES.”
Modern skrattade till.
”Eller FORVÅRTOR”, sa hon.
Man kunde säkert rista in det med en skitig nagelsax.
”Eller HEMORROJDER”, fnissade de i kör.
Det blev en lång lista på passande ord innan de somnade.
För säkerhets skull kom de överens om att bunkra upp med tegelstenar på balkongen också. Så de kunde stena bilen om den åkte förbi på gatan igen. Då skulle det nog bli slutsnackat om hjulupphängningar i kvarteret på ett tag.
DAGENS MAMMACITAT:
”I slutet av båda mina graviditeter tyckte jag att alla var idioter. Alla. Och det var jättejobbigt – eftersom jag var chef.”
(Moderns chef som för övrigt är en synnerligen sympatisk människa)
FAKTA: FOGLOSSNING
*Orsak: Hormonet relaxin mjukar upp fogarna mellan benplattorna i bäckenet. Fördelen är att bäckenet vidgas lättare vid förlossningen. Nackdelen är att kvinnorna som drabbas får svåra smärtor.
*Symtom: Smärtor i bäckenregionen debuterar i allmänhet när den gravida kvinnan är i 18:e veckan och ökar fram till vecka 23 då det brukar stabilisera sig. Hur det sedan fortsätter varierar från kvinna till kvinna.
*Riskgrupper:?Kvinnor med tunga arbeten, kvinnor med tidigare ryggbesvär, kvinnor som tidigare haft problem med foglossning.
*Behandling: Foglossning kan inte botas under pågående graviditet. Träning och minskad fysisk belastning kan dock hejda utvecklingen av kroniska smärtor.
*Vanlighet: På 1920-talet drabbades cirka 2 procent av landets gravida kvinnor. På 1990-talet fick nästan över 50 procent av de gravida kvinnorna problem med rygg- och bäckensmärtor.
(Källa: Aftonbladet)
{ 0 kommentarer }
Grannen ovanpå har en son som just har börjat i sexårsverksamhet. Och genast börjar diskussionen Vilken skola i området är bäst, herregud, vilken ska man välja?!
Den ena skolan ser ut som en gammal herrgård och har stora grönområden och äppelträd runtom. Men nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort – för det ska byggas hotell med äventyrsbad på äppelträdsmarken.
Skolan står visserligen kvar, men det där lugnet som omgärdar skolan nu lär försvinna. Den andra skolan ligger inträngd bland en massa hyreshus.
”Ja, och det har varit lite si och så med personalen där. Amandas förra fröken gillade jag inte alls, men nu har de fått en ny rektor.” sa moderns frisör som hade haft tre barn på Den andra skolan.
I badet läser modern en Bengt Ohlsson-krönika om skolångest:
”I allt väsentligt är skolan sig lik jämfört med hur den var när jag stod i niggerrutan med Adidasväskan som ett kassaskåp runt höften. Utom i ett avseende. Det fanns fler eldsjälar då, och de behövde inte gå på antidepressiva.”
Åh, herregud, tänkte modern. Det finns ju inte ens stödpersonal längre! Inga skolvärdinnor, inga psykologer eller kuratorer. HUR SKA BARNET KLARA SIG?!
Hon ringer till fadern på jobbet.
”Tänk om han blir mobbad i skolan! Tänk om han har fel kläder! Fel väska eller bara säger fel saker! Hur ska han klara sig! Han är för snäll! Han kommer inte att ha en chans! Visste du att de inte ens har någon stödpersonal längre!”
”Älskling…”
”Och en tjej vågade inte gå på toaletten på hela dagen, för alla låsen var trasiga! Allt har de dragit in på! Fattar du! Han kommer att få urinvägsinflammationer och komma efter i skolan och bli ännu mer mobbad!”
Modern kramade telefonluren som en livboj.
”Älskling…”, försökte fadern igen.
”Ja?”
”Han är bara två och ett halvt år. Han har nyss börjat dagis.”
”Jamen…”
”Kan vi inte ta det här om några år?”
”Då kan det vara för sent!”
Fadern suckade.
”Okej, vi får prata om det när jag kommer hem. Nu måste jag gå och hämta barnet på dagis. De har visst stulit staketet igen. För nionde gången.”
Modern lade på luren och satte sig ned. Hon funderade på det här med skjutvapen. Hon började ana varför det hade blivit så poppis bland föräldrar i Stockholm att skaffa jaktlicens. Om hon skulle ta och gå en kvällskurs…
{ 1 kommentar }
Kommentarer man inte vill höra i åttonde månaden:
”Du ser ju sprickfärdig ut!”
”Vad tjock du har blivit.”
”Din mage ser ju ut som en lösmage.”
”Hon väntar nog tvillingar.”
”Klarar du att knipa ihop ända tills på måndag?” (Sagt på fredag som hejdå-hälsning inför helgen)
”Är du säker på att du verkligen har en hel månad kvar?”
”Man kan ju inte tro att vi ska ha samtidigt. Det ser ju ut som att du ska föda när som helst!”
”Mamma, det ser ut som om du ska explodera.”
”Oj hjälp! Iiiihhh! Hur mycket har du gått upp egentligen?! 25-30 kilo va? Kolla Sara!” (ropar på väninnan en bit bort).
”Inte visste jag att gravida kvinnor växte på bredden där bak också.”
”När ska du kalva då?”
”Herregud, vilken mage du har! Hur många är det därinne?”
”Se nu till att du inte går upp för mycket.”
”Jaha, när ska det värpas här då?”
”Klart du ska ta ett glas vin – vore det farligt skulle ju hela
medelhavsbefolkningen vara hjärnskadad.”
”Du vill så klart inte ha vin utan vad vill du ha att dricka?”
”Älskling, kan vi inte döpa barnet till Maria, efter min sekreterare?”
”Det blir nog en tjej, eftersom du är så bred om höfterna.”
”Det är så rent och heligt på något sätt med en gravid kvinna.”
”Kan jag få se dina bröst, jag blir så kåt när de är så där stora.”
{ 2 kommentarer }
Modern påminde nu om en korsning mellan en snigel och en dräktig ko. Ischiasnerven ställde till med vissa problem när det gällde att hålla koll barnet. Speciellt när fadern skulle gå på fest och modern hade ensamt föräldraansvar.
På väg hem från lekparken ville han inte alls sitta kvar i vagnen.
”Okej, men då får du gå fint. Och vara försiktig med bilarna.”
Tvååringen nickade. Han hade stor respekt för bilar.
I nästa sekund sprang han dock iväg på sakletarjakt. Han sprang ut på gräsmattan och upp i backen – och kom triumferande tillbaka med en… HUNDBAJSPÅSE!
”NEJ, NEJ, NEJ!”, skrek modern.
”Nej, nej, nej! Den är äcklig! Farlig! Fy usch!”
Modern gjorde alla internationella tecken för dödlig fara som hon kunde komma på – och försökte samtidigt halta efter barnet. Detta tyckte han var jätteroligt. Han skuttade lyckligt omkring och svängde bajspåsen över huvudet.
”Wheeeeeeeeeeeeee!”, skrattade han.
”Jävla helvetes människor som slänger skit på marken!” skrek modern.
Hon skulle aldrig hinna ikapp barnet.
”Snälla älskling, släng den där. Kasta den!”
Hon kunde bara vädja. Barnet försvann bakom några återvinningscontainrar och kom ut på andra sidan.
”Kolla! Kolla!”, sa han.
Utan bajspåse. Men med en gammal skumgummidyna. Moden suckade. Det var i alla fall bättre än bajspåsen.
Hon lyckades få i barnet i vagnen igen, med sitt nya fynd.
Allting gick bra tills de skulle uppför trapporna. Det var uppenbarligen inte ergonimiskt riktigt att dra upp en vagn med ett tjugokilos barn uppför en brant ramp när man har ischias. Speciellt inte som barnet försöker klättra ur vagnen samtidigt.
”NU SITTER DU NER!”, sa modern.
Hon skrämde nästan sig själv. Och barnet blev så häpen att han gjorde som han blev tillsagd.
Men hon fick inte in honom genom lägenhetsdörren. Han ville springa upp och ner i trappan. Modern gick in i köket och hämtade en GB Sandwich.
”Älskling, vill du ha glass?”
Det ville barnet – och kom nerför trapporna. Dår ringde telefonen. Fadern hade sett till att faxen gick igång efter fyra signaler. Modern hade inte en chans.
”Fan i helvetes jävlar.”
Och var var barnet? Hon vaggade in i köket.
”Ajaj”, sa barnet. Han hade fått tag i en sax. En jättevass sax.
”Nej, inte den älskling, ge den till mamma.”
Hon försökte vagga PMot honom med ett insmickrande leende. Barnet lät sig inte luras.
Han smet PMellan hennes ben.
”Ajajaj”, hörde hon från vardagsrummet.
Modern orkade inte ens tänka på alla utstuckna ögon.
I stället gjorde hon en flaska saft.
”Vill du ha lite dricka?”
Det ville barnet – och modern kunde saxen byta mot saften.
Telefonen ringde igen. Modern försökte öka takten. Det gick inget bra. Efter fyra signaler hade hon knappt hunnit in i hallen.
”Det var ju själva…”
”Ojojoj, torka!”, hördes det från vardagsrummet.
Modern slet med sig en kökshandduk och vaggade tillbaka.
Barnet hade hällt ut saft på hela vardagsrumsgolvet och sprutat ner väggarna.
”Ojojoj, torka!”, sa han glatt när modern kom in.
Men då gick modern i vild strejk.
Hon slängde handduken på golvet och gick och lade sig i soffan.
”Pappa torka”, sa hon.
Hon tänkte inte röra sig en meter förrän fadern kom hem.
DAGENS PAPPACITAT:
”Det är bara så himla tråkigt att jag inte kan leka med barnet nu. Jag är ju ingen rolig mamma längre. Det är synd om honom, stackarn”, kved modern.
Fadern fnös.
”Äsch, vadå… Du har ju varit rolig i två och ett halvt år.”
{ 0 kommentarer }
När jag fyllde 30 så skulle jag ha en hejdundrande fest. Jag bjöd in ett sextiotal gäster och ingen tackade nej. Vilket gjorde mig lite nervös
– herregud, hur skulle vi få plats i min lilla tvåa? Hur skulle maten räcka?
Jag köpte nya kläder och dukade fint. Jag lagade chili och bakade bröd och köpte vin och öl till ett helt regemente. Man fyller trots allt bara 30 en gång i livet.
När dagen D kom var jag nervös och förväntansfull. Jag räknade minuterna tills alla skulle komma. Men ingen kom. Eller nästan ingen.
Tre timmar efter utsatt tid hade bara tre gäster dykt upp. Nu satt alla och stirrade på varandra och sina klockor och undrade tyst när de fick lov att gå. Sedan stod jag där med hemlagad chili och vin och öl för sextio personer. Då kom tårarna. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Och jag lovade mig själv att aldrig, aldrig mer ha en fest.
Nu har det gått tio år och jag har hunnit fundera på varför det blev sådär. Ingen av de uteblivna gästerna ville ju vara elak, de fick bara
viktigare saker att göra. Jag tror snarare att det handlade om att jag inte är särskilt bra på vänskap. Jag var dålig på att få människor att känna sig betydelsefulla.
På den tiden var det viktigast att vännerna var så lika mig själv som möjligt, allting var svart eller vitt – och jag kunde säga upp bekantskapen med en nära vän av principskäl.
Nu är det inte så längre.
Som Kikki säger: ”När man blir äldre är man bara glad över att det finns några kvar som står ut med en – och orkar säga en del sanningar ibland.”
Man tar inte heller sina vänner för givet. Mariannes bästa vän sedan 20 år dog i våras. ”Det blev så himla tomt. När jag är ledsen eller uppfylld av något tänker jag fortfarande att ’det måste jag berätta för Kim!’, och är på väg att ringa
– sedan kommer jag på att det går ju inte.”
När jag ser ”Sex and the city” eller ”Seinfeld” kan jag bli avundsjuk på de där bästisarna som umgås varje dag. Men jag har flyttat fyrtiotvå gånger i mitt liv och mina vänner är numera utspridda över hela världen. Då är det svårt att titta upp på en kopp kaffe, även om man skulle hinna mellan man, barn, jobb, matlådor och galonbyxor.
En undersökning visade att 800 000 svenska män inte har någon nära vän. Det är sambon eller frun som har tagit över den rollen. Jaha, så är det hemma hos oss också. Jag har gift mig med min bästa vän. Och hade inte e-post funnits, så skulle det nog ha gått rakt åt pipan med de andra vänner jag har lyckats ha kvar.
Nu har jag fyllt 40 och tänker bryta det där gamla löftet om att inte ha fest. Det ska bli intressant att se hur många som kommer den här gången, hur många jag har lyckats få att känna sig betydelsefulla.
Jag tänker inte duka för sextio.
{ 0 kommentarer }
Långpromenaden på Pippis födelsedag visade sig vara rent förödande för moderns ömma kropp. På söndagen kunde hon bara vagga fram. På måndagen var det som att ha ryggskott i ena benet. På tisdagen kunde hon knappt resa sig.
När hon kom till mödravården fick hon en diagnos innan hon ens hunnit in i undersökningsrummet.
”Jahaja, bäckenbotten”, sa barnmorskan.
”Det känns mer som kramp”, sa modern.
”Ja, det är bäckenet”, envisades barnmorskan.
”Det håller på att luckras upp och någon disk ligger och skaver på ischiasnerven.”
”Jaha, ischiasnerven, vad gör man åt det?”
”Ingenting”.
Nehej. I stället kollade de blodtryck och järnvärde (fortfarande alldeles för lågt, hon fick fortsätta med sex järntabletter om dagen och medföljande grav förstoppning).
”Är den här bebisen mer livlig än den förra?”, frågade barnmorskan.
”Tja, ibland känns det som om han ska sparka sig igenom livmodern och trilla ner i ljumsken.”
”Typisk bäckenbottensuppluckring”, sa barnmorskan och tryckte en stencil i handen på modern.
Där stod det att modern från och med nu inte fick bära tvååringen på höften. Hon fick inte bära tungt, inte dammsuga, inte putsa fönster och inte gå i trappor. Hon skulle rulla ur sängen om morgnarna och ligga med en kudde mellan benen på natten och gå med vaggande gång. Det sista skulle inte bli några problem alls.
Men modern tänkte lite bekymrat på den förestående jättefesten de skulle ha i helgen.
”Jag får alltså inte storstäda, inte handla hem tunga grejer och inte bära ett tjugokilos barn?”
”Alldeles riktigt”, sa barnmorskan.
Då log modern. Det skulle bli en förbaskat skön vecka.
{ 0 kommentarer }
