juli 2005

När man flyttar uppstår genast problem. Till exempel var alla muttrar och träpluggar är till de där bokhyllorna man så duktigt skruvade isär inför flytten.
”Jag sa ju åt dig att lägga dem i en påse så de inte skulle komma bort”, förebrådde modern.
”Det gjorde jag ju också”, sa fadern surt.
”Varför ligger de inte i den där påsen då?”
”Det vet väl inte jag. Barnet kanske…”
Där någonstans slutade diskussionen, ty barnet har ännu inte vokabulär nog att försvara sig inför sådana hemska anklagelser. Och modern kommer aldrig att kunna bevisa bortom allt rimligt tvivel att det faktiskt är fadern och inte barnet som försnillat träpluggarna.
Modern muttrade att de lika gärna kan slänga hyllan och köpa en ny, för det vet man ju hur dyrt tillbehör är.
Men fadern gav sig inte. Han ringde Ikea.
”Hej, vi har flyttat.”
”Jaha.”
”…och nu kan vi inte hitta träpluggarna.”
”Nehej. Vilken hylla gäller det?”
”Expedit och…”
”Behöver du något mer än träpluggar?”
”Eh, ja, de långa skruvarna och…”
”Okej, jag skickar ett helt paket med alla tillbehör.”
”Och kanske en instruktion?”
(Det hade de också tjafsat om. I vilken ordning man skulle sätta ihop delarna. Modern var alldeles säker på att man skulle sätta ihop kortsidan och långsidan först medan fadern helt anarkistiskt hade satt in både hyllplan och småhyllor i en salig röra.)
”Visst. Behöver du dem i dag?”
Nej, det blir nog dyrt, tänkte fadern.
”Nej, det räcker med…”
”Då skickar jag dem med posten så har ni dem i morgon.”
”Och vad kostar det?”
”Ingenting.”
Fadern kom triumferande ut till modern i köket.
”JAG ÄLSKAR IKEA!”, jublade han.

När de några dagar senare hade fått alla sina träpluggar och skruvar och fått ihop inte bara Expedithyllan utan även två Billybokhyllor, så ville fadern genast åka till sin nya kärlek och köpa några fler Billybokhyllor.
För säkerhets skull ringde han innan och kollade att de hade hyllorna på lagret.
”Hej. Vi skulle vilja köpa några Billybokhyllor i bok och…”
”De har utgått.”
Han blinkade.
”Vafalls?”
”De har utgått. Vi har slutat med dem. I bok. Men de finns i björk och ekfaner och så kommer vi att få in en i ljusare bok, men om de ska stå bredvid de gamla i mörk bok, så…”
Denna gång kom fadern ut i köket med betydligt bistrare min.
”De har utgått”, sa han och delgav modern de bistra nyheterna.
Hur sjutton kan Ikea bara sluta med en nyans? Det borde vara lag på att de måste ha samma färgnyanser i minst femtio år. Fortsätter det så här kommer det att bli total blodstörtning i folkhemmet!
Modern och fadern övervägde sina alternativ. Annons i morgontidningen? Söka på blocket.se? Köpa nya hyllor i den nya nyansen?
”Äsch, vi kan väl åka till Ikea och jämföra färgen i alla fall”, sa modern.
Det var ändå en miljon småsaker som hon tyckte att de behövde till hemmet.
Barnet bestämde sig på ett tidigt stadium, långt innan de ens hunnit fram till bokhylleavdelningen, att han skulle RULLA sig igenom hela varuhuset. Efter fem minuter såg han ut som ett gatubarn som bodde på en soptipp. Ungefär samtidigt hittade de en ledig expedit.
”Hej, vi skulle titta på den nya boknyansen på Billyhyllan.”
”Vi har inte fått in den än. Bara på en cd-hylla några hundra meter åt det hållet.”
”Men…”
”Vi har bara den där gamla kvar som utställningsobjekt”, sa killen och pekade på en precis sådan de hade hemma.
Modern och fadern tänkte genast samma tanke och sa med en mun:
”KAN VI FÅ KÖPA DEN?!”
Expediten kliade sig i håret.
”Jag vet inte, jag ska se om vi har några kvar i lagret.”
Modern och fadern klängde runt hans dator som om de bara fattades ett nummer från en jackpot.
”Vi har åtta kvar.”
”PAX FÖR FYRA!”, skrek modern så expediten höll på att trilla omkull och dra datorn med sig.
”Och hemkörning, tack”, sa fadern som aldrig mer tänkte flytta något större än en handväska i hela sitt liv.
Nu älskade han Ikea igen. Och kärleken var besvarad. Barnet rullade fortfarande omkring på golvet och var smutsigare än någonsin. Modern gick några meter bakom och låtsades att det var någon annans barn, medan hon fyllde tre stora Ikeapåsar med livsnödvändiga prylar. Typ billiga batterier som tar slut efter en timme, glödlampor till förbannelse, 50-pack med värmeljus och kuddar. Man kan aldrig ha för många kuddar med en tvååring i huset, tänkte modern.
När de stått i två köer, betalat alltihop och äntligen hämtat ut sina hyllor, á 43 kilo styck, skulle de köra alltihop till avdelningen för hemkörning. Det nu svarta, men färdigrullade barnet var i stället totalspeedat och klättrade med dödsförakt på allas varuvagnar med möbelberg. Det hann bli några svettiga minuter innan det var deras tur.
”Vilken adress ska det till?”
De sa adressen.
”Har ni portkod?”
”Ja fyrtioenåttiosex”, sa fadern.
”NEJ, NEJ, NEJ!”, tjoade modern så att allas blickar vändes mot henne och det klättrande barnet.
Ty de hade nyss flyttat och hon visste att det bara fanns ett sätt att komma ihåg portkoden på. Ett sätt hon lärt sig av dess förra ägare.
”FYRA ARTONÅRINGAR HADE SEX!”
”Förlåt?” sa hemkörningskillen, för han var inte säker på att han hört rätt.
”FYRA ARTONÅRINGAR HADE SEX!”
Fadern skruvade lite besvärat på sig.
”Jo, jag sa just det, älskling.”, väste han sammanbitet. ”Fyrtioett åttiosex”.
Modern begrundade detta ett ögonblick. Ja, det blev ju samma sak.
”Förlåt då.”
Hon log lite trött mot hemkörningskillen.
”Vi har just flyttat och han som bodde där förut?”
”Tack älskling, det räcker så!”, sa fadern och körde ut modern och det skitiga, trötta barnet genom svängdörrarna. Hädanefter tänkte han se till att hans kärleksaffär med Ikea skulle vara av mer diskret och privat natur.

{ 0 kommentarer }

Det var en regnig lördag i juli. Modern och fadern, som för länge sedan accepterat att de gör precis som alla andra föräldrar, tog bilen och åkte till Junibacken.
Eftersom de har ett morgontidigt barn var de där redan vid tiotiden och det var gott om parkeringsplatser. Men fadern bondade med en annan pappa över parkeringsavgifterna. Tjugofem kronor i timmen. Tre timmar blev sjuttio kronor.
”Ja, de vet då att ta betalt”.
Det var minst sex familjer före i biljettkön. Men fem av dem tycktes bara förstå utrikiska, så när någon sa ”Det går bra här också”, då hamnade modern först i den kön.
Barnet gick in gratis, fadern hade årskort och eftersom ett årskort bara kostade femton kronor mer än en engångsbiljett, så köpte modern ett kort hon också, á 125 spänn.
”Vi börjar väl med tåget”, sa fadern som kunde det här stället.
Det var en fantastisk färd genom Astrid Lindgrenriket. Modern var helt fascinerad och kände hur barnet hoppade till vid den äckliga råttan och läbbiga jättestora draken. Modern tänkte att nu måste hon faktiskt läsa alla Astrid Lindgrens böcker. Hon hade kunnat åka omkring i det där tåget hela dagen, men efter elva minuter var resan ohjälpligen slut. När hon ville åka igen stoppade fadern henne.
”Man får bara åka en gång per biljett”, sa han barskt.
I stället lotsade han henne och barnet till Villa Villerkulla. Modern blev djupt besviken. Det såg ju inte alls ut som i filmerna. Framför allt var det mycket mindre. Något hon blev smärtsamt medveten om när hon försökte krypa igenom en liten dörr på andra våningen. Eftersom hon var gravid i sjunde månaden och hade en välpackad ryggsäck på ryggen så var hon inget smidigt ekipage – och hon fastnade som i ett skruvstäd. Hon försökte backa, men nappflaskan hade hakat upp sig i en takskiva och hon kom ingenstans. Varken framåt eller bakåt.
Det började bildas en mindre kö bakom hennes stora rumpa. På minst fem språk undrade barnen något ohövligt vem fan det var som stoppade upp allting.
Modern kände hur barnet i magen sparkade ilsket medan hon försökte forcera utgången. Pang! Där sprack nappflaskan, saften skvätte ut på barnen därbakom, men det kunde de gott ha, och modern kunde åla sig ut på Pippis veranda.
”Vart tog du vägen?” undrade fadern på nedervåningen innan han fick en nedhissad mjölkkanna i huvudet.
”Jag fastnade”, svarade modern surt.
”Ja, det brukar jag också göra”, sa fadern tröstande.
Det var ett fasligt springande på alla ungar och föräldrar och modern började känna sig som en elvisp av luftdraget. Försiktigt klev hon ner för den bredaste trappan hon kunde hitta med barnet i ett hårt grepp i handen.
När hon var nästan nere klev en finsk tant fram och skrek rakt i ansiktet på henne, på klingande finlandssvenska.
”NU SKA ALLA KISSA VARE SIG DE VILL DET ELLER EJ!”
Modern höll på att sätta sig rakt på ändan i trappen, tills hon insåg att det bara gällde tantens barngrupp.
Fadern och barnet satte sig vid ett lugnare bord och började sätta träljus i några vackra trätårtor. Barnet hittade en flagga som det stod ”Pippi 60 år” på. Modern förstod att tårtorna måste vara för att fira Pippi. Hursomhelst så blev hon väldigt hungrig. Men barnet ville inte alls sluta leka. I stället fick modern klättra omkring ytterligare en dryg timme i Villa Villerkulla. Så fort hon försökte sätta sig ned någonstans fick hon ett ”Flytta på dig!” från någon oförskämd unge som ville gå balansgång eller leka Inte-nudda-golvet.
”Men om vi skulle ta och äta lite, jag har hört att de har väldigt goda kanelbullar här?”, försökte modern.
Men barnet gallskrek när de försökte dra in honom i kafeterian. Nu hade han fått syn på Mamma Mu-utställningen och den stora traktorn.
Nu hade dessutom alla stans barnfamiljer anlänt, plus dem från alla Finlandsbåtar. Och alla ville sitta i förarsätet på traktorn. Modern kunde inte för sitt liv förstå varför. Den gick inte ens att starta. Dessutom var det total syrebrist på nedervåningen och ännu lägre i tak. När hon slagit i huvudet tre gånger satte hon sig i ren protest på en balansgångsstock och vägrade flytta sig, trots barnens protester.
Hon tog upp en banan ur ryggsäcken och började äta för att inte blodsockret skulle falla alltför lågt.
”Man får faktiskt inte äta här!”, sa en förnumstig femåring och petade sig i näsan.
Modern övervägde om hon skulle mosa bananen i femåringens ansikte, men avstod när hon såg hennes stora pappa som stod bakom.
”Jag måste få äta något”, väste hon till fadern och gick mot kafeterian.
I ögonvrån såg hon fadern lyfta upp det gallskrikande barnet och paradera genom folkmassan. Modern försökte stänga av oljudet och beställde en portion köttbullar, en pastasallad och en barnportion med pannkakor och sylt.
”Ja, och så den här”, sa fadern som mutat det illvrålande barnet med en chokladboll.
Tvåhundra fem kronor.
Modern hittade till och med ett ledigt bord. Men var barnet tacksam över det? Inte allse. Han tänkte inte sitta där. I stället sprang han fram till någon helt annan mamma och ställde sig och grät hjärtskärande framför henne.
Modern såg att minst tre familjer tänkte ringa efter polis eller socialtjänst och skickade fadern efter barnet. Själv tänkte hon äta sina köttbullar innan hon svimmade.
Efter femton varv runt kafeterian hade de med gemensamma krafter lyckats få i barnet sammanlagt en stycken chokladboll, en och en halv köttbulle och tre tuggor av pannkakan.
Han ylade inte längre fullt lika mycket längre, men modern kände ändå att det var dags att åka hem.
Hon körde ner kepsen över näsan på barnet medan de tokstörtade genom Mamma Mu-utställningen och leksaksbutiken. Barnet lyckades ändå få med sig tre nyckelringar med gummihundar som fadern fick springa och lämna tillbaka under barnets ännu argare protester.
När de kom fram till parkeringen var det proppfullt med bilar som cirklade runt.
”Ska ni åka nu?”, frågade en man innan de ens hunnit fram till bilen.
”Om vi ska!”, svarade modern med inlevelse.
Medan de spände fast barnet i säkerhetsbältet och pressade in barnvagnen i bakluckan stod samme man och hoppade bakom dem.
De hann knappt köra ut ur parkeringsrutan innan han dirigerade in sin fru och tre barn i rutan.
”Undrar om han vet vad han ger sig in i”, muttrade modern.
I nästa sekund somnade barnet och lugnet sänkte sig över den lilla familjebilen.
”Det var väl en trevlig liten förmiddagsutflykt”, sa fadern.
Modern orkade inte svara.

{ 0 kommentarer }

Modern och fadern bråkar nästan aldrig. Men om de gör det så har det i nio fall av tio att göra med sömn.
”Åh, jag är så trött. Jag har bara fått sova tre timmar i natt”, klagar modern.
”Jaha, ja, jag har slutat känna efter, det är ingen idé”, svarar fadern med föga PMpati.
”MÅSTE DU SÄGA SÅ DÄR VARENDA GÅNG JAG SÄGER ATT JAG ÄR TRÖTT!” gapar modern.
”Vadå?”, säger fadern oförstående. ”Jag sa ju bara att jag hade slutat känna efter.”
”Som om jag går omkring och känner efter… Du förringar min sömnbrist, det är vad du gör.”
”Nej, jag tycker bara att det är meningslöst att hålla på och räkna efter vem som får sova flest timmar. Som någon slags tävling.”
PANG!
Där går modern in i duschen och slår igen dörren så duschdraperiet fladdrar.
Hon sätter på duschen på max och hoppas att hon slösar riktigt med vattnet, så att varmvattnet tar slut tills fadern ska duscha. Länge står hon där, i duschen, och gör stretchövningar för sin hårt prövade kropp. Och muttrar långa eder samtidigt.
”Det är lätt för honom att inte räkna timmar, han somnar ju så fort han lägger sig ned… mutter, mutter, mutter… Och allt måste hon tänka på, som att barnkläder måste sorteras efter storlek innan nya barnet kommer och alla lånade barnkläder måste tvättas och vikas fint innan de lämnas tillbaka, mutter, mutter, mutter… Och alla flyttlådorna måste packas upp och lämnas tillbaka och de måste hitta något barnsäkert sätt att förvara alla hans verktyg så barnet inte springer och spetsar sig själv på en stjärnskruvmejsel eller borrar ut ögonen på sig själv… mutter, mutter, mutter…”
De anser vara ett ytterst jämställt föräldrapar. Fadern har till och med varit pappaledig en månad mer än modern. Men ett barn sätter även äkta feminister på hårt prov.
Det är fadern som borrar – och modern som går omkring och muttrar om barnsäkerhet.
Det är fadern som spelar boll – och modern som sitter och håller sig för sin gravida mage.
Det är fadern som skaffat körkort – och modern som sitter i baksätet och sjunker allt djupare ner i sin rattskräck.
Det är modern som barnet vill tröstas av på natten – och fadern som blir bortschasad av sin egen son och får gå och lägga sig igen.
Det är modern som har hand om hela barnklädesförrådet – och fadern som får fråga var allting är.
Det är modern som städar och tvättar – medan fadern går ut med barnet i lekparken så han inte är i vägen. Barnet alltså.
Och det är fadern som somnar så fort han lägger sig ned – och modern som ligger och oroar sig för precis allting i hela världen.
Hur sjutton gick det till? Vad hände med moderns brutalfeminism?
Modern är dessutom gravid i sjunde månaden nu och har allt svårare att hitta en ställning som är skön att sova i. När hon äntligen somnat vaknar barnet och vill för allt smör i Småland inte ligga kvar i sin egen säng, utan ska prompt ligga hos modern. Eller allra helst ovanpå henne. Med ett barn i magen och ett ovanpå, så blir det lite körigt för resten av inälvorna att få plats. Modern ligger som i ett skruvstäd och kan inget annat göra än att försöka vifta på tårna då och då för att inte få kramp.
Det är då hon ligger och retar sig på att fadern snarkar. Han verkar sova förbannat gott. Jävla människa. Skulle de inte dela på allting? Borde han inte lida lika mycket? Vore inte det mycket mer rättvist? Hon tittar alldeles ofta på klockradion. Det är därför hon vet exakt hur länge hon sovit varje natt. Eller rättare sagt INTE fått sova. Och det minsta man kunde begära är väl åtminstone att fadern skulle servera henne champagne och jordgubbar till frukost för att hon avstått sin dyrbara sömn även denna natt.
Men icke.
”Det är väl ingen tävling”, muttrar han igen några mornar senare, med sina rödsprängda ögon.
Då går modern och lägger sig igen. I ren protest. Och så får fadern klara av alla morgonbestyr alldeles själv.
Konstigt nog så brukar det gå alldeles utmärkt – och när modern vaknar känner hon sig mycket snällare. Ja, rentav kärleksfull. Men det är en helt annan historia.

SAXAT:
”Han: Jag går faktiskt med och handlar.
Hon: Äh, du går ju runt och pratar i din mobil då.
Han: Jag sköter räkningarna.
Hon: Har du någonsin satt upp en gardin?
Han: Jag kaklade badrummet.
Hon: Du vet inte ens vilken klädstorlek barnen har!
Han: Jag får stå ut med dina väninnor på vinprovarkackel var fjortonde dag. Pock-pock-pock-pock!
Hon: Jag har fejkat varje orgasm sedan 1981!
Han: Hah! Jag har fejkat erektion i alla år!”
(Ur Berglins favoriter)

{ 0 kommentarer }

Modern och fadern skulle ha lite fredagsmys sedan barnet behagat somna.
”Jag har fixat den där nya Mankell-filmen…”Innan frosten”, det blir väl bra?”
Modern, som inte hade hunnit läsa filmrecensionerna på ett halvår tänkte att, tjaha, inte särskilt romantiskt kanske, men lite spännande.”
”Ja, det blir säkert jättebra”, mumlade hon och fixade lite tända ljus.
Hon kröp in i faderns famn.
Allting var ganska mysigt i säkert trettio minuter. Ända tills någon konstig sekt började döda och offra spädbarn i skogen.
”Men vafaaaaaaaaaan, Gunnar?!”
”Vadå, det kunde väl inte jag veta!”
”Joo. Det är faktiskt din förbaskade plikt att ta reda på vad en film handlar om innan du kommer hem med den! Du måste faktiskt censurera sådant!”
Modern stod nu upp framför fadern, illröd i ansiktet och höll sig om sin gravida mage.
”Okej, okej, vi behöver inte se mer. Vi kan se på Allsång på Skansen i stället…”
”Neeej! Nu är det försent! Jag måste få se hur det går! Annars kommer jag aldrig att kunna somna!”
Fadern suckade.
”Okej, men när jag säger till får du inte titta.”
Modern muttrade, och satte sig i andra hörnet av soffan. Men hon höll för ögonen när hon blev tillsagd. Och Wallander räddade det lilla barnet på slutet.
”Från och med nu måste du lova att du alltid kollar alla filmer först”, sa modern när de skulle lägga sig.
”Och alla böcker med, för den delen. Jag klarar bara inte av att se eller läsa om barn som far illa.”
”Men det är ju inte på riktigt”, försökte fadern, som inte hade en aning om hur han skulle hinna förhandsgranska alla böcker och filmer.
Modern tystade honom med en blick.

Nästa dag mötte hon Veras mamma vid plaskdammen.
”Jag tänkte jag skulle läsa en bra roman”, sa hon och nickade åt en pocketbok på filten.
”Men det går ju bara inte.”
Modern tittade på det röd-svarta omslaget. Det såg blodigt ut. En thriller.
”Barn?”, frågade hon.
Veras mamma nickade.
”Ritualmord.”
”Nej, det går ju bara inte.

Modern kunde knappt läsa kvällstidningarna längre. Det gick inte en dag utan att någon ansvarslös mamma eller pappa lämnade sina små barn i en kokhet bil medan de handlade. Eller någon femåring sögs in under en brygga och drunknade. Eller en treåring trillade ut från ett fönster på fjärde våningen. Eller en tvååring låg bredvid sin döda mamma i två dygn och försökte mata henne med bullar och pannkaksmix.
”Ja, älskling, verkligheten är oftare mycket värre än på film”, sa fadern och torkade en tår som rann nerför moderns kind.
”Och den kan jag faktiskt inte censurera.”
”Det är just därför vi mammor behöver se sötsliskiga, tokroliga filmer där allting slutar lyckligt”, snörvlade modern.
Då log fadern och plockade triumferande fram två amerikanska komedier ur bakfickan. ”Släkten är värst” med Robert De Niro och ”Föräldraskap” med Steve Martin.
Det skulle nog bli ett bra fredagsmys den här veckan.

{ 0 kommentarer }

Det finns en naturlag som säger att 47 kvadratmeter inte blir större än 47 kvadratmeter, hur man än tänjer och sträcker på dem. Det gör det samma hur många fiffiga lådor man har under sängen.
När familjen nu skulle begåvas med ett litet kärleksbarn till, så var det bara att inse att fyra personer plus eventuella besökare inte fick plats i den lilla tvåan. Så nu skulle det flyttas. Bara ett par kvarter bort, men till en dubbelt så stor lägenhet.
Det var i månadsskiftet juni-juli och som vanligt var familjen lite sent ute, men fadern lyckades få tag i en flyttbil på Statoil som var ledig från klockan 13 denna lördag. Dessutom hade åtta goda vänner ställt upp och skulle hjälpa till att flytta. Modern var nu i sjunde månaden och vågade inte bära något tungt.
Barnet, däremot, ville bära alla de tunga lådorna – så hennes insats blev att försöka hindra honom från detta.
På fredagen började helvetet. En efter en av de hjälpsamma kamraterna sms:ade och sa att de tyvärr fått förhinder. På lördagsmorgonen hoppade en av nyckelpersonerna av, den starkaste av dem alla. Modern började svettas och bita på naglarna. Men fadern behöll ett förvånansvärt lugn.
”Det här klarar vi. Jag kör lite lass med Bosses kombi på förmiddagen och så tar vi tre som är kvar resten när vi får flyttbilen.”
Vid tolvtiden var fadern inte lika jovialisk. Han hade kört åtta lass med kombin. Svetten rann nerför hans ansikte och glasögonen var igenimmade. När han putsat dem tittade han sig omkring på alla flyttkartonger.
”Fy sjutton, det märks ju ingen som helst skillnad.”
Halv ett ringde en kille de skulle köpa en säng av – till barnets rum – och sa att nu kunde han inte vänta en minut till, för han skulle ut på en golfrunda.
Alltså fick fadern avbryta allting och köra till golfaren och hämta hem sängen. So far so good. Det var en jättefin säng, med en tjock bäddmadrass. Och billig hade den varit på Blocket. Men nu var det hög tid att åka till Statoil på östermalm och hämta flyttbilen.
Fadern anlände till macken klockan 13:25. Pip. Då hade de stängt. De stängde klockan 13 på lördagar. Men det hade ingen kunnat upplysa honom om när han bokade bilen. Bilen stod utanför på gatan, men det fanns inte en kotte där som kunde ge honom nycklarna. Och hemma på gården stod de två tappra kompisarna och väntade.
”Jag hatar Statoil!”, muttrade fadern och knöt näven i byxfickan.
Det var tjugoåtta grader i skuggan och fadern hade nog aldrig svettats så mycket i hela sitt liv. Han började ringa runt till Statoilmackarna i stan. Han möttes av en telefonsvarare med röstsvar.
”Gäller det uthyrning av bil?”
”JA!” skrek fadern i sin mobiltelefon.
”Gäller det personbil, lastbil eller släp?”
”LASTBIL!”
”Vilket område önskas? Järfälla, Högdalen, Östermalm…”
”JÄRFÄLLA!”
Men där var det stängt. Han prövade varenda mack i stan. Var det inte stängt så var alla bilar uthyrda sedan länge. Till slut så svarade en kille i Högdalen att de faktiskt fått ett återbud. De fick in en lastbil klockan halv sex.
Okej, det var bättre än ingenting.
Fadern ringde de två kamraterna och förklarade läget. De fick fortsätta flytta i kombibilen till klockan halv sex.
Modern stod hemma i den nya lägenheten och såg de tre personerna förfalla till människospillror allt eftersom timmarna gick.
Det var nämligen inte bara möbler till 47 kvadrat. Det var också två proppfulla vindsutrymmen som skulle tömmas. Utan hiss.
”Och jag som har brutit fingret”, sa Malin när hon halsade en colaflaska och tryckte in en kanelbulle mellan vändorna.
Modern skämdes. Fadern hade på ett tidigt stadium föreslagit flyttfirma, men modern tyckte att det var ett slöser med pengar. Hon hade ju flyttat många gånger förr, det var inte så farligt.
”Ja, jag tror vi lever kvar i illusionen av att vi är singlar som bor i en etta”, sa Micke trött och släpade in låda nummer fyrtioåtta.
Halv sex åkte Micke och fadern och hämtade flyttbilen. Klockan åtta var Malin tvungen att åka hem och ta hand om sina släktingar från Norrland. Vid niotiden ringde fadern från mobilen.
”Hej, jag är här nu. Vi har fyllt lastbilen. Den är jättestor, två och nittio.”
”Åh, vilka hjältar ni är. Ska ni komma in och äta lite innan ni tömmer den?”
”Eh, nej, du förstår, det är bara jag kvar.”
Det var alldeles tyst i luren. Modern trodde inte att hon hade hört rätt.
”Vad menar du?”
”Micke orkade inte mer.”
”Så…”
”Så nu är det you and me babe…”
Fadern försökte skratta. Det lät mest som ett astmanafall.
Modern tittade på tvååringen som just för tillfället satt ganska lugn och tittade på en film.
”Okej, vi gör vad vi kan.”
Två timmar senare så var modern gråtfärdig.
”Det här kommer aldrig att gå!” skrek hon ner åt hissen där fadern stod och stuvade in några lampor och möbler.
”En timme till”, hojtade fadern tillbaka.
Modern suckade och tryckte upp hissen. Hon var säker på att åtmistone en av dem skulle få missfall av den här förbannade flytten.
Hon vaggade sonen till sömns i den nya sängen. Hade det inte varit för den kanske de skulle ha hunnit få den första bilen…
Fadern tittade in med tv-apparaten.
”Det här var det sista!”
”Va?!”
”Nu är det bara sekretären och soffan kvar. Men den tar vi i morgon bitti. Micke sa att han skulle komma och hjälpa till igen då.”
Då grät modern av lättnad.
När de gick och lade sig kunde de inte somna, så mycket värkte det i deras kroppar. Händerna och fötterna pulserade som tidsinställda bomber.
”Fy fan”, suckade fadern.
”Ja”, sa modern.
”Nästa gång tar vi flyttfirma”, sa fadern.
Den här gången sa modern inte PMot.

{ 0 kommentarer }

CITAT:
”Droppen var när en parkbänksalkis läxade upp mig för att min dotter inte hade mössa.”
(Jessika Gedin i Spanarna i P3)

{ 0 kommentarer }