På fredag är det midsommar. Som barn fasade jag för helgen. De klirrande påsarna. Ölkapsylerna som pyste. De vuxna som blev allt dimmigare i ögonen. Någon cyklade omkull med ett barn på pakethållaren. En annan körde bil efter tre öl och lika många nubbar. De skulle ju bara ett par kilometer …
Jag minns speciellt en midsommar på sjuttiotalet. Mamma och pappa hade bjudit ut en jobbarkompis och hans fru till torpet. Redan till sillen hade de fyllnat till. När det började skymma var de så fulla att de trillade in i bersån. Jobbarkompisen ville ha mig i knät. Kom, lilla stumpan. Han tog mig på brösten och sa att jag höll på att bli stora tösen. Jag tog min kattunge och gömde mig bakom ladugården.
När det blev mörkt gick jag in i huset. Det var tyst och öde som efter en Hiroshimabomb. Mamma låg i soffan och sov. Hon hade kissat på sig. Jobbarkompisens fru hade också kissat på sig. Pappa låg i ett rum intill.
Bara kompisen var vaken. Han satt med en öl framför tv:n. Kom, lilla stumpan. Han drog mig intill sig och försökte kyssa mig. Jag slet mig ur hans armar och sprang in i ett rum. Han kom efter och ryckte i dörren. Bankade, ville in. Jag ställde en byrå framför. Mitt hjärta dunkade och jag bad till Gud, men ingen av de andra vaknade. Jag kröp längst in under sängen med min kattunge och gömde mig.
Efter ett tag slutade han banka. Jag hörde hur han snarkade. Jag smög ut och försökte väcka pappa. Men det gick inte.
”Jag ska döda den jäveln!” skrek han.
Det var något han drömde och jag blev rädd att han skulle slå ihjäl mig. Jag var rädd att jobbarkompisen skulle vakna och våldta mig. Jag var rädd att mamma skulle vakna och börja dricka igen. Jag började se ansikten tryckas mot fönsterrutorna. Mitt hjärta slog så högt att det slog lock för öronen.
Jag tittade på den svarta bakelittelefonen. Vem kunde hjälpa mig? Den enda jag kunde komma på var en mormor till en flicka jag hade lekt med. Jag visste att morfadern var med i Länkarna. Tyst, tyst slog jag numret och viskade gråtande mitt namn.
”Men lilla barn, ringer du mitt i natten?” sa mormodern.
”Jag är så rädd. Får jag komma till er?”
”Ja, det är klart. Ska jag komma och möta dig?”
Jag såg hennes cykellykta på långt håll och jag sprang barfota över stubbåkern. Fötterna blödde, men jag kände ingenting.
Den natten vaggade hon mig till sömns fast jag var fyllda tio år. I två veckor stannade jag hos dem. Jag ville aldrig mer gå hem.
”Din mamma har ringt”, sa mormodern en dag. ”Du måste gå hem, annars kan polisen komma och hämta dig.”
Hon strök mig över håret och jag grät. Jag tänkte då, som nu, att barn har inga rättigheter.
I Stockholm ökar antalet anmälningar om barn som far illa innan sommaren och inför större helger. Trevlig midsommar.
Synen på vad god uppfostran är tycks inte vara riktigt densamma i Sverige och Frankrike. Modern tycker att hon har en synnerligen väluppfostrad son som säger tack när han får någonting och pussar sin moder och fader när de skiljs åt. Samt somnar på bestämda tider, vilket land han än befinner sig i. Vad mer kan man begära av ett barn?
Lite mer, verkar de tycka i Frankrike.
Åtminstone fick modern den känslan när barnet, som ansåg att det var alldeles för varmt för att åka Metro en dag (vilket han hade helt rätt i) sprattlade som en bläckfisk i faderns armar och lyckades klippa till honom så glasögonen åkte av tre gånger. Kvinnan som plockade upp glasögonen tittade medlidande på modern, som satt med två ryggsäckar, en ballong samt en paraplyvagn i famnen och följdaktligen inte kunde röra en fena.
”Såja”, sa modern.
”Såja, älskling, vi ska snart av.”
Barnet fick då in en välriktad spark mot kvinnans ena knäskål och hon fann för gott att hitta ett lugnare plats i vagnen.
”Älskling, du kan inte sparka folk sådär”, försökte modern. Men hon visste att det lät ganska ihåligt, för när det var syrebrist och klibbigt varmt i en tunnelbanevagn hade hon god lust att sparka minst fem personer själv.
Ballongen hon satt och klämde mellan ryggsäcken och paraplyvagnen hade barnet för övrigt fått på McDonald´s. Det enda ställe som modern vågade sitta ner på med tvååringen. Hans bästa gren just nu var att dra i dukar så porslinet åkte i golvet, förmodligen inspirerad av Pippi Långstrumpfilmerna de laddat ner från nätet. (Ja, modern visste att det var olagligt, så detta var säkert Guds straff.)
Han visade också direkt med plågsam tydlighet om det var någon matbit han inte gillade, genom att spotta ut densamma med högljudda pruttfräsningar. Oftast var det när någon korv hade skinn, gudsigförbarme. Eller ett bröd råkade ha en seg kant. Och det hade de ofta. Modern trodde inte att de franska servitörerna skulle uppskatta sådant bordsskick. Alltså blev räddningen McDonald´s.
Just denna dagen hade barnet klarat av att dunka ballongen i huvudet på sju andra matgäster, slitit ner brickan från bordet (den var i vägen) bubblat med sugröret i muggen så det stänkte över både moder och fader samt tjongat till faderns kaffe så han fick det över låren. På det stora hela tyckte modern att de hade kommit ganska lindrigt undan. Det var ju så varmt och han var ju så trött.
På vägen hem stannade modern och fadern till i en bakelsebutik. De var värda minst tre stycken kladdiga saker, kom de fram till. Medan modern betalade försökte fadern parera barnets utfall mot allehanda glasdiskar. Han gick dock bet vid glassmontern.
”Okej, då, han kan väl få en”, sa modern.
Egentligen tyckte de inte att han skulle ha så mycket socker, allting blev mycket värre då. Men en glass kunde väl aldrig skada.
”Vad kostar den?” frågade hon mannen och kvinnan bakom disken som störögt tittat på hela barnets glassdans.
”Två euro.”
Modern plockade upp ett mynt och gav till kvinnan.
Hon sade någonting till sin man – och så skrattade de.
Modern tittade lite frågande på dem.
”Nous sont suedoise?” frågade mannen.
”Oui, oui!” sa modern glatt för det var ungefär så mycket franska hon kunde.
Men hur i hela fridens namn kunde de veta det?
Då skrattade paret ännu mer och nickade mot barnet. Med en sådan ouppfostrad son så var det ganska uppenbart.
”Vad hände med den svenska synden som vi svenskar var så kända för?” muttrade modern när de kom ut ur butiken.
”Det blev små barn av det”, sa fadern och torkade två deciliter glass från skjortan.
CITAT:
”På raster, skolgårdar och lekplatser skriker barnen förfärligt. Det beror inte på att de är vildare än svenska barn utan att de tar skadan igen. Inomhus är disciplinen strikt. En dagisgrupp består av trettio barn med en enda förskollärare.”
(Ludvig Rasmusson i Rasmussons Paris)
Modern hade fått låna förlagets lägenhet i Paris. Hon kände sig nästan som Strindberg. Fast hon hade nuförtiden långt kvar till hans inferno, trots att hon hade med sig både man och barn.
Barnet uppförde sig oklanderligt. Det var värre med fadern.
Eftersom barnet uppskattade lite udda inslag i stadsmiljön, såsom skräpet på gatorna, de gröna sopgubbarna och trottoarkanterna som man bara måste klättra upp och nerför en miljon gånger – så försökte de uppsöka allehanda lekplatser så barnet skulle få rasa av sig det värsta utan att dra i sig en formidabel bakteriehärd.
Att sitta på en lekplats i Paris var en intressant upplevelse. För det första har alla klätterställningar och rutchkanor åldersgränser. Somliga saker var för tvååringar. Andra för treåringar och högsta klätterställningarna och tunnlarna var för sexåringar. Barnet höll sig disciplinerat till sexårsgrejerna. De andra mammorna himlade med ögonen.
Modern himlade tillbaka, ty alla de franska barnen hade namnlappar i ett snöre runt halsen, som de vilket ögonblick som helst skulle kunna strypa sig med. Och alla deras kläder hade snören och kapuschonger och ryschpysch som de kunde fastna och med och dö en kvalfylld död. Så hon gav inte fem öre för de franska varningstexterna.
Och när en pojke slog huvudet i en treårsplanka så det sjöng i hela klätterställningen och grät hjärtskärande, då blev han genast bannad av sin mamma.
”Schusch! Tyst! Nu räcker det! Pojkar gråter inte!”.
Hon höjde handen i en varnande gest.
Allt utan att någon ingrep eller ringde det sociala.
När barnet skulle sätta sig på en gungande anka blev det dock liv i luckan.
Inte för att barnet satte sig på ankan – utan för att fadern skulle sätta sig på en likadan intill.
”Monsieur! Monsieur! MONSIEUUUUUUUR!” skrek parkvakten så han blev alldeles lila i ansiktet.
Fadern kunde inte ett ord franska, men han förstod ganska tydligt vad parkvakten menade när han stod och skällde på honom. Herregud i himmelen, vad tänkte han på?! Skulle han sitta sönder barnens leksaker?! Vilken planet kom han ifrån? Merde, dessa turister! Lämnade de hjärnan hemma när de gick ombord på planet? Han tog sig för pannan. Mon Dieu!
Nu tittade alla på fadern. Alla. Mammorna. Barnflickorna. Barnen. Någon konstig präst i svart hatt och nunnorna som matade duvorna. Det var som om tiden stod stilla.
Modern skämdes.
Då började nunnorna skratta. Glatt och befriande. Prästen kliade sig roat i det långa skägget. Och rätt vad det var så skrattade barnen också.
Bara mammorna och parkvakten såg fortfarande bistra ut. Men dem brydde sig inte modern så mycket om.
Hon tog fadern och barnet i hampan.
”Kom så går vi och köper glass”, sa hon.
”Så kan de få fortsätta slå och hota sina barn och ha sina förbannade skrangliga leksaker för sig själva.”
Hon log milt mot nunnorna och sa så vänligt hon kunde på klingade svenska:
”Ni förstår hemma i Sverige har vi rejäla klätterställningar och gungor som håller för lite tyngd. En säkerhetsgrej. Statens provningslaboratorium.”
Nunnorna nickade rart och vinkade adieu till barnet.
Men fadern vågade inte sätta sig på en fransk gunga på resten av veckan.
CITAT:
”På onsdagar ser man påfallande mycket barn ute på stan, vilket beror på att skolor och dagis är stängda. Att man ser så mycket morföräldrar med sina barnbarn beror på att de ofta bor med dem, för i Frankrike får man bidrag om ens gamla föräldrar bor hos en.”
(Ludvig Rasmussen i Rasmussons Paris)
Modern är nu gravid i nittonde veckan och ingenting är sig likt. Allra minst hennes kropp. Brösten ser ut som två zeppelinare som är på väg att explodera i vilket ögonblick som helst och magens diameter växer med skrämmande hastighet.
Varje morgon när modern kommer ut ur duschen passerar hon en helkroppsspegel.
”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRRRRRGGGGGGGGGGHHHHH!”
Hennes första tanke är att ringa 112.
Sedan inser hon att det är sin egen kropp hon ser i spegeln. Då överväger hon återigen att ringa 112.
Bara den lilla morgonpärsen kan ge vem som helst ett smärre blodtrycksfall.
Modern har för övrigt varit mycket tröttare den här gången och mådde ganska illa de första tolv veckorna.
”Det beror på att du har en liten tvååring hemma nu. Då får man inte vila en sekund”, sa barnmorskan förnumstigt.
Sedan dess har det lugnat ner sig på kräkfronten. Modern trodde att det nu bara skulle vara att glida i mål.
Ända tills hon skulle till banken och överföra nittiosex tusen kronor från ett konto till ett annat.
Det brukar inte modern göra, så bara det skulle kunna göra henne svettig. Denna dagen var det dessutom synnerligen kvavt i luften, för att inte tala om inne på banken.
Moderns vanliga bankman var på lunch och nu fanns det bara två sommarvikarier som expedierade. Den ena såg ut att vara runt tretton år. Den andre runt elva.
Modern var inte alls säker på att hon ville att en trettonåring skulle föra över nittiosex tusen kronor. Det kändes som om det fanns en överhängande risk att pengarna lika gärna kunde hamna på ett konto för en klassresa till Dusseldorf.
Inte gick det särskilt fort för den finnige ynglingen heller. När han pratat klart med sin elvaårige kollega struttade han iväg för att få allting godkänt av en betydligt äldre chef. Modern kände hur det började krypa i benen. Svetten trängde ut i pannan. Nu började hon se svarta prickar framför ögonen också.
Hur lång tid skulle det behöva ta?
Hon höll sig i disken, nu började rummet gunga också. Äntligen kom ynglingen tillbaka.
”Ursäkta mig, jag måste sätta mig ner. Det känns som om jag håller på att svimma”, sa modern och gick och satte sig i en fåtölj i vänthallen.
Ynglingen tittade underligt på henne. Han trodde säkerligen att det var något mysko med de nittiosex tusen. Några tanter flyttade sig bort från modern. De ville minsann inte att hon skulle svimma i närheten av dem.
Nu vinkade ynglingen.
Modern vinglade tillbaka till disken.
”Förlåt, men jag är gravid”.
”Jaha”, sa ynglingen totalt ointresserat och gav modern några papper som hon skulle skriva på.
Då. Kände modern. Hur det blev alldeles svart.
Hon höll sig krampaktigt i disken.
”Vatten! Kan du fixa ett glas vatten!”, hörde hon sig själv väsa.
Hon försökte andas lugnt. Blinkade och blinkade. Hallå världen! Kan man få lite ledljus här?
Hon kisade och lyckades få tillräckligt mycket syre till hjärnan att hon kunde ta sig tillbaka till fåtöljen i vänthallen. Tanterna flyttade sig ännu längre bort.
Elvaåringen kom springande med ett stort glas vatten som modern drog i sig i ett svep. Elvaåringen trampade nervöst. Modern fick upp mobiltelefonen.
Fadern svarade direkt. Tack gode gud.
”Hej det är jag. Jag håller på att svimma på banken. Kom. Fort.”
Sjutton också. Hon var redan fem minuter försenad till dagis, han hon tänka innan det svartnade för ögonen igen.
När det blev ljust stod fadern framför henne.
”Hej.”
”Hej. Modern tittade på klockan. Hon kunde inte ha varit borta mer än tio-tjugo sekunder.”
”Det blev alldeles svart”, sa modern.
Fadern nickade och gav modern en halv liter cola intravenöst. Sedan kände hon sig som ny igen.
Moderns riktiga bankman passerade.
”Pssst”, sa modern.
”Hörru, kan man lita på den där trettonåringen?”
Bankmannen tittade sig förvirrat omkring.
Fadern log lite generat och gjorde en cirkelgående rörelse mot huvudet.
”Hon svimmade just. Lite groggy.”
Bankmannen nickade förbryllat och fortsatte in bakom disken. Trettonåringen och elvaåringen viskade till honom och nickade mot vattenglaset.
”Kom, det är bäst att vi går ut”, sa fadern.
Modern muttrade något ohörbart om nittiosex tusen och en klassresa till Dusseldorf.
Sedan hämtade hon barnet på dagis. Bara en kvart försenad.
