maj 2005

Barnet hade inte gått mer än ett par månader på dagis när det plötsligt stod UTFLYKT på schemat.
Dagisfröken Elma informerade modern pedagogiskt dagen innan:
”I morgon är det utflykt… (javisst, ja) … och då ska Elliot ha med sig sin lilla ryggsäck och en matlåda som han har hemma.”
Jo, tjenare, barnet hade varken det ena eller det andra.
Fadern får helt sonika åka iväg och panikköpa en barnryggsäck medelst matlåda i eftermiddag, tänkte modern medan hon promenerade hemåt.
Men var hittar man en ryggsäck till en tvååring?! Som helst ska vara både billig, bra och se allmänt trevlig ut.
Modern hade inte en susning, hon fick dra i tofsen, i paniksnöret och maila ut till alla andra mammor hon kände som var mycket bättre mödrar än henne själv.
Svar fick hon per omgående: Coop forum (var sjutton låg det, då?), Stadium, Åhléns och leksaksaffärer var hetaste tipsen. Alla riktiga mammor tycktes för övrigt ha ett helt gäng ryggsäckar hemma som de fått från barnens bokklubbar och hade hon bara sagt till en dag tidigare, så hade hon kunnat få låna en.
Jamen, då visste jag väl för sjutton inte att tvååringar ska ha ryggsäck! tänkte modern förnärmat.
Hon vidarebefordrade alla tips till pappan så han inte skulle åka ut och köpa någon hutlöst dyr sak på Naturkompaniet eller något annat tokigt.
Men modern hann inte mer än innanför dörren innan hon började hyperventilera igen.
VAD SJUTTON SKA MAN HA I MATLÅDAN DÅ?!
Det skulle vara lagad mat, det hade hon förstått på dagisfröken.
Men vad i jösse namn funkar i en matlåda, som inte kan värmas upp och som barnet helst skulle lyckas få i sig, så han inte svalt ihjäl?
En barnmatsburk kunde man nog inte hälla i, det såg inte bra ut. Inte alls, tänkte modern, med huvudet mellan knäna. Korv? Nej, det blev bara gammalt och äckligt. Pommes frites och köttbullar? Det var knappast förenligt med kostcirkeln. Hjälp! Hon skulle framstå som världens sämsta mamma. Hon visste det! Vad sjutton har riktiga mammor i sina matlådor!? Varför får man inte lära sig sådant här på bvc eller komvux?
Tvåbarnsmamman Gunilla kom till undsättning igen.
”Kanske inte pommes frites, men makaroner. Makaroner och köttbullar är alldeles utmärkt.”
Modern hade kunnat kyssa hennes fötter.
I stället kysste hon fadern, som just kommit hem med en hutlöst dyr barnryggsäck från Naturkompaniet. Plus ett par matlådor för några hundralappar till.
Jaja, tänkte modern.
Nästa morgon stod hon och stekte köttbullar och kokade makaroner som en riktig mamma. Hon stoppade ömt ner matlåda och smörgåsar och bananer och dricka med sugrör i ryggsäcken och visade pedagogiskt allt för barnet som mest sa woooow! om allting.
När hon hämtade barnet på dagiset den kvällen frågade hon hur det hade gått.
”Jo, han har varit så duktig!” sa dagisfröken.
”Han har gått hela vägen själv, med sin fina ryggsäck och han var så stolt!”
Men maten då? Maten?! tänkte modern och började bita på naglarna.
”Åt han någonting?”
”Ja, han åt så bra, så, och de andra barnen ville bara ha hans mat. De var så avundsjuka, de hade ju bara fått med sig smörgåsar.”
Modern tittade förvånat på fröken.
”Smörgåsar?”
”Ja, det ska ju vara lagad mat, men det kanske inte är så lätt för alla föräldrar att veta. ”
”Nej, kanske inte det”, sa modern och försökte se deltagande ut.
Men inom sig jublade hon.
Hon var en supermorsa! På riktigt! En supermamma som fixar supermatlådor!
Hela vägen hem tog hon hoppsansteg med barnvagnen. Tjolahopp, tjolahej! Hon längtade redan till nästa utflyktsdag.

GUNILLAS TIPS
TILL MATLÅDAN
Det finns färdiggjorda pannkakor och plättar med sylt och allt. Löjligt mycket dyrare än att göra hemmagjorda, men en sann räddare i nöden.
Kalla pommes frites är ingen hit. Köttbullar och makaroner är betydligt bättre. Pastasallad? Kanske han är för liten, annars är det kanon.
Matiga mackor, lägg sånt han gillar i pitabröd eller småbaguetter, t ex skinka, potatissallad och lite grönsaker.
Men lägg inte ner för mycket tid och kraft på matsäckar. är det en kul utflykt kommer de ändå inte att ha tid att äta. Ett litet russinpaket är toppen, morotsstavar, körsbärstomater, gurkbitar. Frukt så klart. Bulle om man får, inte alls säkert nuförtiden.
Glöm inte dricka! Obs absolut inte läsk. Den skakas om och när den ska öppnas hamnar mer än hälften av innehållet på hans och andras kläder.

{ 0 kommentarer }

Modern skulle göra ett fostervattensprov för andra gången i sitt liv.
Hon fasade mer inför det än själva förlossningen. Förra gången var det något av det absolut värsta hon hade varit med om i hela sitt liv.
Hon hade fått höra att det var en helt smärtfri procedur.
”Man känner ingenting alls och det går på ett par minuter.”
Jovisst. Tjenare.
Först fick hon se nålen. Och det var den längsta jävla nål hon hade sett i hela sitt liv. Den skulle de köra rakt in i hennes livmoder! Där ett levande litet barn låg och sparkade! Tänk om de råkade köra in nålen i foten eller handen, så det bara blev fyra fingrar eller tår kvar…
Hon vågade inte titta.
”Du får titta! Du får hålla koll så de inte kör in nålen i barnet!” viskade hon till fadern innan hon knep igen ögonen.
”Nu sticker jag”, sa den manliga läkaren.
AOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOUUUU!
Det kändes som om han körde in en kökskniv i magen på henne. Hon kved och bet sig i läppen för att inte skrika. Hon vågade inte ens röra sig, för då skulle väl nålen åka in i hjärnsubstansen på barnet.
”Aaaaaajjjjjj!” snyftade hon.
Hon var nära att svimma av smärtan.
Men läkaren tog henne inte på allvar.
”Kändes det där, det brukar det inte göra, men det är snart klart.”
Snart visade sig vara en dubbel evighet. Minst en timme med den där förbannade kökskniven i magen som borrade sig allt djupare in.
”Sådär, nu var det klart.”
Modern hade överlevt. Tack gode Gud.
”Hur gick det, ingen nål i barnet?”, viskade hon till fadern.
”Nej inte alls, men hur är det med dig?”
Modern svarade inte förrän de kom utanför undersökningsrummet. Då bröt hon ihop. Hon borrade sig in i faderns bröst och snörvlade och hickade tills han lyckades lugna ner henne. Men hon grät hela vägen hem.

Och nu var hon alltså där igen. Nu var det dags för samma helvete igen. Ty hon var snart fyrtio år och varje ansvarstagande moder i den åldern gör ett fostervattensprov.
Den här gången var det ett annat sjukhus, Karolinska. Det var fortfarande lika svårt att hitta i kulvertarna. När de väl hade hittat en parkeringsplats och till råga på allt rätt avdelning, jaha, då var det bara att vänta i fyrtio minuter.
”Precis som förra gången”, viskade modern.
Hon hade stålsatt sig under hela den femton veckor långa graviditeten inför det här. Hon höll faderns hand. De bläddrade i några ICA-kuriren. Varför fanns det bara ICA-kuriren i väntrummen nuförtiden? Säga vad man vill om den tidningen, men den är inte särskilt sexig. Modern lyckades inte koncentrera sig på trädgårdstipsen och matrecepten.
”Hillevi Wahl!”
”Ja! Äntligen!” sa modern, fast hon mest ville skrika NEJ! och låsa in sig på toaletten.
Det var en kvinnlig, ganska tjock doktor den här gången. Mycket mjukare till sättet än den förra, hann modern tänka.
”Har du gjort ett fostervattensprov tidigare?” undrade sköterskan.
Då berättade modern. Om kökskniven och smärtan och den stora fasan.
”Ojdå”, sa både läkaren och sköterskan och tittade bekymrat på henne.
”Man ska egentligen inte ha någon känsel i magen, men det finns ett par små nerver och han lyckades kanske pricka in precis just på någon av dem.”
Modern nickade. Kanske det.
”Men det har jag aldrig varit med om”, fortsatte läkaren.
”Det kan ha varit en psykologisk anspänning också”, sa sköterskan.
”Ja, jag hade tänkt försöka titta den här gången”, viskade modern.
Och hon tittade. Hon tittade först på ultraljudet med det lilla sprattliga barnet.
”Där vill vi också vara”, sa doktorn.
”Men är det inte farligt?”, sa modern förskräckt.
”Nej, det händer att de lägger en hand mot nålen, men det gör inget. De kan inte skada sig på den.”
Hon gillade den här doktorn. Hon kändes så trygg.
”Nu sticker jag”, sa doktorn.
Modern väntade.
”Konstigt”, hon tittade på fadern.
”Det kändes ju ingenting.”
Hon såg inte ens nålen på skärmen.
”Nu var det klart”, sa doktorn.
”Men!” sa modern.
”DET KÄNDES JU INGENTING!”
Hon satte sig upp.
”OCH SÅ FORT DET GICK!”
Och så grät hon en skvätt.
Av ren lättnad.
Doktorn skrattade.
”Och så får du ta det lugnt resten av dagen”.
Jajamensan. Modern åkte hem och köpte en skvallertidning och två Pigalle. Sedan lade hon sig i soffan och bara njöt.
Hon funderade på om hon inte rentav skulle föda på Karolinska den här gången. De verkade kunna sina grejer.

{ 0 kommentarer }

Modern och fadern råkade köpa en lägenhet för 3,6 miljoner. Modern undrade var sjutton de skulle få de pengarna ifrån. Den bostadsrätt de redan ägde var bara hälften så stor. Nu skulle de bli tvugna att sälja den dyrt. Mycket dyrt. När modern såg sig omkring i sitt hem insåg hon att detta skulle bli svårt.
Barnet hade nämligen roat sig med att dra loss stora bitar tapet lite här och var – och ritat med spritpenna på resten. I golvet var stora jack efter tv-apparaten som hade åkt i golvet och svarta spår efter allehanda lära-gå-stolar, plastbilar och skitiga trehjulingar.
Först tänkte modern att jamen det är väl bara att tapetsera över lite tapet här och där och lägga en matta på golvet. Men när mäklarna fick höra att de hade gula tapeter hemma lade de flesta på luren.
”Gult är väldigt… hrm… omodernt”, sa den mest väluppfostrade av dem.
”Det går knappt att sälja.”
Allting i hennes älskade hem var fel. För det första måste alla spår efter barnet utplånas. Ingen vill köpa en tvåa som det bor ett barn i.
”Köparen måste kunna visualisera hur det skulle vara för henne att bo här. Och då ingår inte ett barn.”
Modern undrade hur mäklaren kunde vara så säker på det, men hon ville inte tjafsa PMot. Mäklaren hade trots allt sålt några tusen fler lägenheter än hon.
För det andra var det alldeles för trångt och rörigt. Bokhyllorna måste bort. De tjusiga sänggavlarna tog för stor plats. Allt personligt, alla fotografier, alla tavlor och alla kandelabrar skulle bort. Alla gardiner likaså. Samt badkaret.
Modern undrade vad som skulle bli kvar. Och stackars barn – hur skulle han klara sig utan ett kvällsbad i två månader?
Dessutom undrade modern om det fanns någon statistik på hur många gravida kvinnor det var som fick för sig att de skulle köpa större bostad och dra igång en helvetisk flyttkarusell? Just när de var som mest övertrötta och fragila.
Och när det kom till att måla om en hel lägenhet och spackla och borra och montera fast nya lister och fixa en helt ny inredning – där någonstans kände modern att hon bröt ihop.
Passande nog bröt hon ihop under sista veckan av inskolningen på dagis.
”Jag klarar inte det här!”
”Vad är det du inte klarar?” sa en annan dagismamma som satt och ammade en treveckors bebis.
Den mamman fick ta hela inskolningen trots det nyfödda barnet, för att pappan måste jobba, gubevars. De hade nyss flyttat och tja, när man tittade efter såg hon nog lite trött ut, hon också.
”Jag vet inte ens var jag ska börja. Jag vet ju inte hur man tapetserar och målar och stajlar om ett helt hem. Jag vet ju för sjutton inte ens var man hittar en bra målare.”
Modern snöt sig i en gammal våtservett hon hittade i fickan.
”Men du”, sa dagismamman och lade en varm hand på hennes hem. ”Du jag vet en jättebra tjej som fixar alltihop. Hon hjälpte oss när vi skulle flytta. Hon kan precis allt. Hon har varit med i Äntligen hemma.”
Bingo. Det kändes som om modern hade vunnit högsta vinsten.
”Men är inte det väldigt dyrt?”
”Nej, inte alls. Hon gjorde om hela vårt hem för femton tusen.”
Modern ville kyssa dagismamman, men behärskade sig. Så väl kände de inte varandra än.
Men hon sprang hem och ringde Fixar-Stina.
”Vad roligt!” tjoade hon.
Modern kunde inte för sitt liv begripa vad det var som var så roligt med att renovera ett helt hem, men hon sa inget om det.
Fixar-Stina kom ett par dagar senare. Modern och fadern hade plockat bort och rensat ut och kastat tio sopsäckar med grejer.
”Oj, vad mycket prylar och böcker ni har, ni får allt rensa ut lite här”, var det första hon sa.
Modern klämde faderns hand mycket hårt. Det gick faktiskt inte in mer i vindsförrådet.
Fixar-Stina virvlade omkring i deras hem som en tornado.
”Jag måste känna in rummet!” sa hon.
När hon hade känt färdigt, fick de domen. Allt skulle bort. Precis allt. Förutom soffan, en taklampa och madrassen till dubbelsängen.
”Jag kommer på måndag och fixar det på en vecka”, sa Stina och virvlade ut genom dörren innan de hann stoppa henne.
”Men var ska vi göra av alla grejer?” sa modern.
”Vi får stjäla ett vindsförråd till”, sa fadern.
Sagt och gjort, som en tjuv om natten smög modern upp och satte hänglås på ett tomt vindsförråd. Detta fyllde sedan fadern från golv till tak på tre dagar. Modern var ju gravid, och fick inte bära.
Barnet, som har känsla för det här med tajming, passade naturligtvis på att bli brakförkyld just dagen innan Stina skulle börja. Men nu var det inget att be för. Hela maskineriet med mäklare och annonser i tidningen var igång. Inte en dag fick gå förlorad.
Barnet verkade dock vara av en helt annan uppfattning. Han gillade sitt gamla hem. Han ville inte alls att hans spjälsäng och leksaker skulle försvinna. Inte bokhyllorna och tavlorna heller. Han ylade i högan sky. Modern insåg att de inte kunde vara hemma. Hon fick trava runt med barnet i stadens parker och försöka få honom att sova. Det gick sådär. Sonen ylade. Hon försökte sjunga och muta med kanelbullar. Sonen ville inte äta. Han ville hem och doppa huvudet i färgpytsarna och stoppa skruvar och spik i näsan.
Efter fyra dagar med det sjuka ylande barnet sprutade det graviditetshormoner ur moderns öron. Hon var redo att PMigrera.
”Du ser lite trött ut”, sa Fixar-Stina som jobbat dygnet runt med hennes hem och inte ens såg svettig ut.
Modern förbannade alla andra kvinnor som klarade allt och såg fräscha ut även om de var mitt i ett världskrig.
Modern ringde till fadern.
”Du får komma hem nu. Du får ta över. Jag skiter i om vi behöver pengarna.”
Fadern kom på direkten. Modern gick och satte sig på ett fik och åt två feta kanelbullar. Sedan mådde hon lite bättre.
”Nu är jag klar!” deklarerade Fixar-Stina glatt och drog en bångstyrig blond lock ur ansiktet.
Deras hem gick inte att känna igen. Det var vitt och ljusgrått i hela lägenheten.
”Med röda accéntfärger!” tjoade Stina och visade alla fina kuddar och plädar.
Modern undrade hur i jösse namn de skulle kunna bo i detta ljusa, modern hem i en hel månad utan barnet skulle totaldemolera det.
”Vi får surra in honom i isoleringstejp och lägga upp honom på vinden”, viskade fadern.
Modern nickade trött.
Hon blev ännu tröttare när hon fick räkningen. Den var på närmare trettio tusen.
Nu kan hon bara hoppas att de lyckas sälja lägenheten dyrt. Mycket dyrt.

{ 0 kommentarer }