mars 2005

Nu är det ett skrämmande faktum. Barnet ska börja på dagis. De kommer inte undan längre.
Modern och fadern har lyckats skjuta på denna fasansfulla institutionalisering genom ett snillrikt trixande med föräldradagar ända tills nu, då barnet är nästan två år. Nu är till och med garantidagarna snart slut och situationen börjar bli ohållbar. Speciellt för barnet som är dödligt trött på sina föräldrar. Han vill ut i den stora världen. Det vill inte modern.
Modern vill att allt ska vara precis som förut. Hon vill inte alls lämna bort sitt barn till läbbiga främlingar. För att inte tala om alla de andra, hemska barnen.
De var på studiebesök på dagiset för ett par veckor sedan. Det började inte bra.
Barnet hade nämligen, när han bara var några veckor gammal, fått följa med till en kvinna som sålde begagnade barnkläder. Väldigt fina barnkläder var det och modern köpte ett par kassar. Men när hon lade det lilla barnet på mattan för att ta på sig kappan, så hörde hon ett förtvivlat rosslande.
När hon vände sig om satt kvinnans treårige son grensle över barnet och tog strypgrepp!
Barnet drömde mardrömmar i flera månader efter det. Och modern har skytt denna mördarfamilj som pesten sedan dess.
Men vem tror ni inte står på dagisets grusplan när modern och fadern kommer dit?
Just det. Mördarbarnet och hans mamma.
”Heeej! Ska ni också börja här? Vad roligt!”
Modern började dra i fadern och vagnen.
”Kom vi sticker! Fort! Aldrig i livet att mitt barn ska gå på ett mördardagis!”
Fadern lyckades hålla kvar modern på rätt sida grinden.
”Snälla du, vi kan väl gå in åtminstone och ge det en chans?”
Modern tittade på barnet. Han såg lycklig ut och pekade på dörren.
”Däääär!” sa han.
Modern suckade och följde med. Men hon hade redan bestämt sig. De skulle inte tro annat.
När de kom in i kapprummet hörde de barn skrika. Det lät fruktansvärt. Hon ville genast fly igen.
Men föreståndaren hann före.
”Kom in, kom in!” ropade hon glatt, med ett illrött, skrikande barn i famnen.
”Det är första dagen som föräldrarna går iväg i dag”, förklarade hon.
Modern ville bara sätta sig ner och gråta, men fadern dunkade henne i ryggen för att ge henne en knuff inåt de inre regionerna.
På dörren dit satt en lapp till.
”SJUKDOMSSYMTPOM
SOM UPPTÄCKTS HÄR:
Stafylokocker.
Streptokocker.
Svinkoppor….”
Modern kände hur hon blev alldeles yr och febrig. Hon mådde plötsligt väldigt illa. Och började det inte klia på kroppen också? Detta var som en ond film. Först mördarbarn och nu mördarbakterier också. Varför tog föräldrar sina barn till ett förpestat ställe? De måste hem och sanera sig! Hon skulle just slita med sig barnet och fly därifrån, sedan fick fadern säga vad han ville – när hon upptäckte att barnet lyckligt skuttade runt och hittade bilar överallt.
”Brrrrrm-brrrm!”, sa han körde runt på en matta som såg ut som centrala Borås
”Ser du inte att han stormtrivs här?”, viskade fadern.
Modern vågade knappt titta.
Hon stirrade i stället ner i ett papper de hade fått hemskickat, där det stod att barnet skulle ha med sig tre fotografier på sig själv. Ett skulle sitta på barnets klädhylla. (Och nu skulle de tvingas märka alla kläder med namnlappar också. Namnlappar! Han var ju nyss en liten bebis! tänkte modern och snöt sig i en tvättlapp.) Det andra fotografiet skulle sitta på barnets teckningslåda. Och det tredje på hans stol vid matbordet.
Matbordet! tänkte modern. Barnet var just nu inne i en period då han bara åt saker som man stoppade in i rumpan på Tigern. Ja, det var alltså ett litet träbord i form av en tiger som för länge sedan hade tappat svansen. Inget konstigt med det. Men det hade blivit lite bökigt att komma på maträtter som man kunde stoppa in i det där lilla rumphålet, för att barnet ens skulle kunna tänka sig att stoppa det i munnen.
”Vi måste kanske ta med oss Tigern hit, så han inte svälter ihjäl”, viskade modern.
”Aldrig i livet, då får du ta inskolningen”, viskade fadern tillbaka.
De hade kommit överens om att han skulle ta den, mest för att ingen av dem vågade lita på att modern faktiskt någonsin skulle våga släppa taget om barnet.
”Han klarar sig säkert utmärkt. Det är du som kommer att ligga i kapprummet och skrika”, hade han sagt.
Modern tyckte det var ganska oförskämt. Men förmodligen sant.
En pappa kom och hämtade sitt skrikande barn. Han såg lite mysko ut.
”Tror du man kan kolla alla föräldrarna mot brottsregistret?”, viskade modern.
”Säkert”, muttrade fadern. ”Ska vi inte passa på och kamma alla barnen också, så vi får med oss deras DNA?”
Det tyckte modern var en lysande idé. Hon började genast känna sig lite tryggare.
”Ja, är det något mer ni vill fråga om?” undrade föreståndaren?
”Ja”, sa modern lite trevande. ”De lite större mörd… jag menar barnen… trakasserar inte de inte de mindre?”
Fadern suckade lite trött.
Föreståndaren log.
”Nej då, tvärtom. De brukar komma hit och hjälpa till ibland. Det är snarare de mindre som slåss och bits. De kan vara rätt brutala mot varandra.”
Modern tänkte på sina egna bitmärken och fläskläppar. Barnet hade börjat med en ny grej. Att slå sin ömma modern med knutna nävar mitt i ansiktet. Bapp! Bapp!
Hon gnuggade eftertänksamt sina blåmärken. Ja, han kanske inte var så liten och försvarslös längre. Han kanske skulle klara sig i alla fall, i den här mördardjungeln. De andra barnen såg faktiskt lite mesiga ut. Och visst hade det varit skönt om han kunde lära sig att äta på tallrik som vanliga barn.
Nu vankades det sångstund och där fick bara de initierade vara med. Modern var faktiskt lite avundsjuk. Hon hade mycket väl kunnat tänka sig att klämma i med en Imse vimse spindel.
”Jaha, nehej, ja, då får vi väl tacka så mycket då”, muttrade modern.
”Tack själv, och hjärtligt välkomna hit med lille Elliot. Det är ett vackert och begåvat barn ni har”, sa föreståndaren och klappade barnet ömt på huvudet.
Modern nickade instämmande och sträckte på sig så hon slog i en Spöket Laban-lampa.
”Mycket sympatisk och inkännande kvinna, det där”, sa modern till fadern när de klädde på barnet igen.
Fadern sa ingenting.
Han tänkte gå hem och kasta Tigern i grovsoprummet.

{ 0 kommentarer }

Förr kunde modern ha ett rikt fantasiliv innan hon somnade. Ingen tanke var för stor för att tänkas. Det kunde handla om allt från hur det gick till när hon tog OS-guld på tusen meter bröstsim – till hur hon charmade någon muskulös hunk i en tv-serie och de hade vild sex i bungalowen på stranden på en paradisö.
Sådana ansträngade tankar orkar hon sällan med nuförtiden. Hon är alldeles för trött. Dessutom har hon huvudet fullt av annat. Som att planera inför morgondagen. I detalj.
Fåsenu, tänker modern.
Ska vi ha pasta till lunch i morgon? Pasta och vadå?
Modern försöker hålla igen lite, så hon vill göra en grönsakssås. Men det gillar inte resten av familjen. De vill ha någon fet ostsås som görs på pulver och mjölk.
Jaha, då får jag göra min grönsakssås på den stora plattan, medan de rör ihop ostsåsen på mittemellanplattan längst in. Och så kokar vi pasta.
Modern vill ha fullkornspasta, men det gillar inte barnet. Han vill ha snabbmakaroner.
Modern suckar.
Aldrig i livet att jag äter snabbmakaroner, då får vi koka två kastruller med pasta.
Därmed är alla fyra plattorna på spisen upptagna.
Alla fyra plattorna!
Modern blir så uppjagad över detta att hon får kramp i benen.
Vi som har så litet kök, ska vi trängas framför spisen? Vi kommer ju att knuffas jätttemycket och bli sura på varandra.
Hon suckar.
Och tänk så varmt det kommer att bli om alla plattorna är på gång samtidigt. Det kommer att bli som i en bastu med imma på fönstret. Då måste vi öppna köksfönstret, tänker modern.
Fast, är det så bara egentligen? Det är fortfarande tio minusgrader ute, och då vet man ju hur dragit det är på golvet. Stackars barn, där ska han krypa omkring. Han börjar redan bli förkyld.
Modern suckar och försöker lägga sig på andra sidan för att somna. Men det går inte.
Har vi förresten mjölk hemma så det räcker till ostsåsen?
Hon stirrar rakt in i väggen. Om hon går upp och tittar efter i kylskåpet så väcker hon garanterat barnet. I stället försöker hon leka kylksåpsmemory och komma ihåg precis allt som fanns i kylskåpet när hon senast tittade in.
Fåsenu, på översta hyllan låg två senapsflaskor och en ketchupflaska. En ketchupflaska? Det var konstigt, sa inte fadern att ketchupen var slut? Varför ligger flaskan kvar då?
Hon tittar på fadern. Han snarkar. Ett stund överväger hon att väcka honom och fråga. Men hon tror inte att han skulle förstå vad hon pratade om. Hon skulle nog inte få ett bra svar.
Var var hon nu? Jo, översta hyllan, ja. Och hyllan under, där stod keson, minst två burkar, undrar när deras bäst före datum går ut. Det måste hon komma ihåg att kolla, det första hon gör i morgon. Och äggen. Hur många ägg? Hon har inte en aning. Fler än fem och mindre än tio. Men hon börjar tröttna på ägg, så det kan göra detsamma. Står inte barnens chokladkex där också? De som retas varje gång hon öppnar kylskåpet. Gud, vad hon är sugen. Herregud, att man kan längta så efter chokladkex
Nej, nu får hon skärpa sig.
Hallonsylt finns det en bytta också. Eller var det lingonsylt? Är det lingonsylt så kanske de kunde göra blodpudding någon dag. Det var länge sedan. Fast den har stått där väldigt länge. Tänk om den är möglig. Usch, fy för satan. Det måste hon också kolla när hon vaknar. Ett paket fil och ett paket mjölk och tre paket bacon. Det var från när hon åt ägg och bacon varje morgon. GI-dieten. Nu orkar hon knappt se åt baconpaketen. Hon kanske skulle ta och frysa in dem. Kan man frysa in bacon? På samma hylla ligger förresten tre gamla filmrullar, från den tiden de använde en vanlig kamera. Numera tar de bara digitalkort. Så varför ligger filmrullarna där? De borde de verkligen slänga. Eller får man det, i vanliga sopnedkastet? De kanske är giftiga, ungefär som batterier? Då måste hon gå bort med dem till grovsoprummet. Fy vad jobbigt. Eller ska hon kanske ge dem till svärmor när hon kommer? När var det hon skulle dyka upp förresten? Herregud vad mycket hon måste kolla i morgon. Och inget anteckningsblock har hon vid sängen att skriva upp allt på. Det har alla stora tänkare, det har hon läst någonstans. Då sover de bättre. Hon måste köpa anteckningsblock i morgon.
Vilken hylla var hon på nu då?
Modern sliter åt sig en extra kudde från fadern, som bara vänder sig åt andra hållet och snarkar vidare. Typiskt män.
Jo, hon hade kommit till filmrullarna, just det. Förresten, nämnde hon inte ett paket fil och ett paket mjölk? Jo, tamejsjutton, och om de låg på hyllan så var det för att det redan står ett paket av vardera i kylskåpsdörren. Alltså har de mjölk så det räcker! Voila!
Äntligen kan modern slappna av. Hon vänder sig in mot väggen och drar täcket högt över näsan och tar några djupa andetag.
”Men det är nog bäst att jag lagar min pastasås innan vi drar igång de andra tre plattorna”, muttrar hon innan hon somnar.

”Vad trött du ser ut”, säger fadern nästa morgon.
”Svårt att somna”, gäspar modern.
”Något speciellt?”
”Nej, men vi ska ha två sorters pasta och två sorters sås till och jag ska göra min sås först för annars måste vi ha igång alla plattorna på en gång och då blir det så varmt i köket så vi måste öppna fönstret och då blir det kallt på golvet och barnet är redan förkylt.”
Fadern blinkar. Han har för länge sedan lärt sig att inte säga PMot.
”Och vi har mjölk så det räcker”, säger modern medan hon går in i badrummet för att duscha.
Fadern klappade barnet på huvudet och suckade.
”Fråga inte. Vissa saker har inte ens pappor svar på”.

CITAT:
”Jag älskade det. Befrielsen var total: Inga intellektuella krav. Inga krav på produktion eller kreativitet. Ingen tidspress. Bara jag, Majsan, plastankor, Semperburkar, bajs och oceaner av tid. Jag upplevde ett oerhört lugn. I ett par dagar.”
(Journalisten Kalle Dixelius om pappaledigheten)

{ 0 kommentarer }