Modern hade fått stränga order om att inte testa sig förrän tio dagar efter försenad mens. Hon, som var testoman. Som hade hela badrumsskåpet fullt av ägglossningstester och graviditetstester. Varenda gång hon öppnade ena dörren för att dutta på sig lite parfym så rasade testförpackningarna över henne.
Hon hade redan testat en gång den här månaden. På dag 28, för de sa på apoteket att det kunde synas redan då. Bara några dagar efter ägglossning. Dessutom var det Alla hjärtans dag just den dagen, och modern tyckte att det kunde vara en lämplig present till fadern, en positiv graviditetssticka. Visserligen kissad på, men i alla fall, han hade nog blivit glad.
Men då sa stickan att hon inte var ett dugg gravid och modern beredde sig på ännu en månad med piller och intensivt älskog dag nummer 12, 14, 16 och 18. Hon hade redan börjat fundera på huruvida det var lättare att bli gravid på kvällen än klockan ett på dagen då barnet sov middag.
Läkaren hade sagt att hon skulle ta dubbel dos piller om hon inte blivit gravid den här gången. Nu väntade hon bara på mensen, så hon kunde börja räkan, dag 1, dag 2, dag 3?
Förra månaden hade hon en menscykel på 33 dagar. Det var nog inte normalt. Nu hade det gått hela 35 dagar. Det var ju ett himla krånglande med den där mensen, tänkte modern. Om hon nu inte? Modern tänkte efter. Nu hade det gått en hel vecka sedan hon testade senast. Och 35 dagar var definitivt den längsta menscykeln hon hade haft hittills. Tänk om hon ändå? Men hon fick inte testa. Inte än. Tio dagar, hade läkaren sagt. För att man inte ska gå och hetsa upp sig i onödan.
MEN HON VAR REDAN UPPHETSAD!
Och vem skulle få veta det, om det nu inte blev positivt? Hon behövde ju inte berätta något.
På lunchen kunde hon inte hålla sig längre, hon sprang in på apoteket och köpte deras dyraste test. Här gällde det att ha kvalitetsgrejer. Inte sådana billiga grejer hon hade köpt på nätet. Hon visste att barnet och fadern var på musikmuséet och klingade och klangade på roliga små instrument. Alltså var det fritt fram hemma. En sådan här viktig sak kunde hon ju näppeligen inte kolla på en herrpissluktande toalett på jobbet.
Med andan i halsen öppnade hon dörren.
”Hallå?”
Inget svar. Ingen hemma. Bra. Hon slängde av sig en sko i taget i hallen och drog av sig kappan vid toalettröskeln, hon var innerligt kissnödig, för hon hade velat spara sig till just detta ögonblick.
Fumla, fumla, fumla med förpackningen. Varför måste allt ligga i både kartonger och folieförpackningar? Snart kissade hon på sig. Sådär! Äntligen. Aaaaaaaaaah!
Nu var det bara att sätta på skyddshylsan och vänta.
”Hallå! Är du hemma?”
HJÄLP! Det var barnet och fadern som kom hem. Panik! Vad skulle hon göra?! Hon slängde hon in alla förpackningar och teststickan i badrumsskåpet och dängde igen glasdörren. Hon slet upp trosorna och försökte se normal ut.
Fadern tittade in.
”Hej?”
”Hej, vad tidiga ni är.”
”Ja, han var lite trött och ville hem.”
”Mhm?”
Modern hade inte hunnit titta på teststickan och försökte backa in i badrummet, men fadern var snabbt där och ville prata.
”Hur var det på jobbet då?”
”Jo, bra.”
”Varför kom du hem på lunchen?”
”Jag glömde en sak.”
Hon försökte backa igen.
Nu kom barnet sättandes.
”Mam-maaaaaaaaaaa, titta!”
Hon suckade. Snart skulle hon vara tvungen att rusa iväg till jobbet igen och hon bara MÅSTE få titta på stickan innan hon gick därifrån. Vad göra? Hon försökte locka in barnet och fadern i köket och i sovrummet, men de följde envist efter henne som några jäkla hangarounds. Det här var tortyr. Det här gick inte längre. Nu sket hon i om hon blev upptäckt. Hon kastade sig baklänges in på toaletten, slet upp badrumsskåpet och famlade efter stickan. Hon hittade den och höll upp den mot ljuset. Toaletten började snurra. Hon fick hålla sig i kallvattenkranen. Såg hon dubbelt? Nej. Det var ett streck i varje ruta. Och det var inte svagt. Det var som hon hade ritat dem själv, med tusch.
Hon vinglade ut från badrummet. Nu vällde tårarna upp.
Fadern tittade konstigt på henne.
”Men, älskling, vad är det?!”
Hon började vifta med armarna och hoppade upp och ner. Hon såg ut som en berusad pingvin och fick inte fram ett ljud.
Fadern tittade storögt på henne, som om han försökte tolka en ovanligt svår charad.
”Men, men, men??”
Modern flaxade och hoppade och där kom tårarna också. Hon viftade och pekade på tårarna.
Då glimmade det till i hans ögon.
”MEN ÄR DU GRAVID?!”
Modern nickade nu med hela sig och fortsatte flaxa med armarna och hoppa upp och ner och snubblade framåt in i faderns famn.
”Men lilla hjärtat, älsklingen, grattis! Eller vad säger man?” skrattade fadern och nu såg hon att han också hade fått tårar i ögonen.
Modern hade fortfarande inte fått fram ett vettigt ljud. Hon bara pep och flaxade.
Snett bakom fadern stod barnet. Han hade åsett hela detta spektakel med frågande min. Nu såg han ut att undra över varför hans pappa skrattade när hans ömma moder stod och grät. Hade karln inget hjärta?
Modern krånglade sig ur faderns famn och lyfte barnet högt upp i luften.
”Åh, älsklingspojken min, du ska bli storebror!” tjoade modern och dansade runt och pussade på honom så han blev alldeles blöt.
”Woooow!” sa barnet.
”Ja, det är väl det minsta man kan säga”, skrattade fadern.
Sedan gick modern tillbaka till jobbet. Hon hade lite svårt att koncentrera sig den eftermiddagen.
Det var dags att besiktiga barnet igen. För att få se om de skulle få körförbud för barnet, eller kunde fortsätta ett år till som föräldrar. Säker kunde man ju aldrig vara. Även om de var ganska övertygade om att just deras barn var bäst i test.
Barnet var vid god vigör och tutade glatt i bvc-sköterskans stetoskop. Han var lång, men hur lång gick inte riktigt att utröna eftersom han sprattlade så. Mager var han inte heller, men han ville inte ligga still på den kalla metallvågen, vem skulle vilja det? Så sköterskan fick nöja sig med att skriva att han var hälsosamt rund.
Modern och fadern fick tillåtelse att klä på barnet igen. Och det var nu det började barka käpprätt åt skogen.
”Var är magen, Elliot?” frågade plötsligt bvc-sköterskan.
Modern och fadern tittade på varandra. Det här hade de inte övat på.
Barnet såg totalt nollställd ut.
”Vaaaaaar är magen?”
Barnet tittade på sina föräldrar. Vad yrade tanten om?
”Nehej. Men var är näääääsan då?”
Bvc-sköterskan såg storögt förväntansfull ut.
Nu började modern och fadern svettas. Det här kunde aldrig gå bra. Barnet kunde sätta på tv:n och dvd:n själv. Han kunde spela samtliga Bolibompaspel på svt:s hemsida. Och han kunde stå på ett ben och sjunga Kalle Anka satt på en planka, samtidigt. Men det här var något helt annat. De hade aldrig övat på de anatomiska grejerna. De var dåliga föräldrar. Stackars barn. Ingen hade berättat att de skulle få sådana frågor på provet. Nu var det kört, det var bara att ge upp. Nu skulle socialen kopplas in. De var inte värdiga föräldrar till sitt eget barn.
Modern kramade krampaktigt faderns hand, medan barnet kastade sig över sköterskans häftapparat.
”Nej, hjärtat, ajaj, farligt”, försökte modern, medan barnet ilsket höll ännu hårdare om häftapparaten. Det var han som hittade den först! Hon tittade sig desperat omkring för att hitta något att förvirra barnet med. Några leksaksbilar fanns i ett hörn av rummet.
Sköterskan följde hennes blick. Hon nickade entusiastiskt.
”Ja! Elliot, vaaaar är bilarna?!
Då, äntligen, pekade barnet ut genom fönstret mot Hantverkargatan.
”DÄÄÄR!”
Fadern skrockade nöjt. Det var en ovanligt seg trafikstockning utanför.
”Ja, det har han ju alldeles rätt i.”
Modern pustade ut. Det var nära ögat.
”Ja, det är en begåvad liten kille ni har”, sa sköterskan.
Men när de kom hem satte modern barnet i hårdträning.
”Vaaaaaaaar är magen Elliot? Och vaaaaaaar är näsan?”
Hon skulle tamejsjutton inte ge sig förrän barnet kunde peka ut både solar plexus, mjälten och atlaskotan.
Och om de inte har slutat så håller de väl på och övar än.
CITAT:
”Väl hos barnläkaren hade Tyra inte alls lust att slå med några klossar. Själv satt jag där i min extremt coola Fred Perry-jacka och fingrade på visselpipan. ”Slå med klossjävlarna då! NU, kom igen Tyra”, väste jag tyst. Och påpekade att Tyra minsann kunde slå med klossar redan för flera veckor sedan. Jag lovar.
(Krönikören Emma Wiklund om tiomånaderskontrollen)
Alla hjärtans dag. Störst av allt är ändå kärleken. Men vad är kärlek? Filosoferna hävdar att den inte finns. Jag tror att kärleken är samma sak som behov. Fast det låter inte lika bra: ”Jag behöver dig” i stället för ”Jag älskar dig”.
Vi är ju så fruktansvärt rädda för att behöva någon. Vi vill absolut inte stå i skuld, inte fråga om hjälp. Det första svenska ungar lär sig säga är: ”Kan själv!”
Skamligt nog har jag varit förälskad så många gånger att både jag och omgivningen har tappat räkningen. Det var som om jag var kär i kärleken. Behövde behöva någon. Det var det enda som höll mig kvar. Det enda som hindrade mig från att inte bli galen eller förintas, implodera ut i intigheten. Strunt samma egentligen om den andre behövde mig lika mycket. Men framför allt så behövde vi varandra en försvinnande kort tid. Få av mina förhållanden höll längre än tre veckor. Man hinner upptäcka rätt mycket på ett par veckor. Bland annat att man inte alls behövde någon så mycket som man trodde.
Om ett förhållande ska hålla, om kärleken ska bestå, så måste båda behöva varandra, det är min absoluta övertygelse. Och eftersom behoven förändras under livets gång så måste man behöva varandra på nya områden hela tiden. Går någon av oss igenom en stor sorg eller svår kris måste den andra täcka upp och finnas där. Då måste han säga rätt saker och hålla om. Om han inte gör det så slocknar min kärlek.
För mamma var pappa hennes livs stora kärlek. De separerade första gången när jag var fem år, för att pappa var notoriskt otrogen. Men pappa behövde familjelivet och mamma behövde pappa – och de försökte igen. När jag var sju år bestämde de sig för att flytta till en annan stad, ett nytt liv och börja om. Men det gick inte den gången heller. 1978 skilde de sig, den gången för att de höll på att supa ihjäl varandra.
Och medan pappa gick vidare och fann kärleken i en annan kvinna, så lyckades aldrig mamma älska någon lika mycket. Jag vet att hon ringde pappa ett par gånger i månaden, fast han aldrig pratade om det. Tjugo år efter skilsmässan så fick pappa cancer och dog. När han hade somnat in så ringde mamma till mig och sa: ”Du vet väl att vi har haft ett hemligt kärleksförhållande de senaste tjugo åren?”
Jag visste ju att det var lögn och jag blev så vansinnigt arg. Varför måste hon göra ont värre när vi sörjer pappa?
Men nu har det gått ett tag och jag har funderat lite mer på det där telefonsamtalet. Jag vet fortfarande att det var en lögn, men i mammas huvud var det säkert sant. Jag tror aldrig att hon slutade behöva pappa. Han var verkligen hennes livs stora kärlek.
Och det var precis som gamla gifta par man hört talas om. När den ene dör klarar den andra inte av att leva kvar.
Mammas kropp gav upp bara en månad efter pappas.
”Vi tänkte ha en liten fest på lördag och hoppas att vi inte kommer att störa alltför mycket.”
Det var ännu en av dessa lappar om inflyttningsfester och trettioårskalas och fyrtioårskalas som avslutades med någon vänlig hälsning. Modern kunde inte begripa hur alla kunde fylla jämt hela tiden och varför alla måste fira att de flyttat in i just deras trappuppgång.
Den här gången var det grannarna ovanpå dem som skulle ha partyparty. Redan vid åttatiden på lördagkvällen började det gunga i takkronan. Modern tittade upp mot taket och kollade hur stor risken var att den skulle trilla ner. Grannarna spelade Elvis samlade verk. Modern och fadern försökte titta på tv. De kunde bara se textade program eftersom det var omöjligt att höra vad som sades.
”Kiiiiiiiing creooooole”, lät det från övervåningen och grannarnas vänner stämde upp i någon slags allmän sång som det borde vara varningstext på.
Barnet vaknade och modern och fadern fick ta om hela sövningsproceduren.
”Ja, man vill ju inte vara någon gnällig gammal skitgubbe”, suckade fadern.
”Nej, verkligen inte”.
De försökte lägga barnet igen. Precis när han hade börjat andas med långa fina andetag, så höjde grannarna ljudet.
”YOU AINT NOTHING BUT A HOUND DOG!
”Buuäääääääääää”, sa barnet.
”Hörseln försämras visst när man dricker alkohol, det har jag läst någonstans”, muttrade modern medan hon vaggade barnet.
”Förståndet försvinner också, det har jag läst någonstans”, suckade fadern och tittade långt ut över staden. Han såg ut att minnas en svunnen tid.
Klockan tio gav de upp alla försök att få ha en vuxenstund framför tv:n. De gick och lade sig. Det var ju en dag i morgon också.
Men modern kunde inte somna. Hon låg där, på helspänn och förbannade grannarna. Hade de ingen PMpati?! Ingen känsla för när det blev för mycket? Bannade ungdomar! tänkte modern. Elvispsykopater!
På något sätt lyckades hon ändå dåsa till.
Bara för att vakna av att någon dansade flamenco på hennes huvud!
Hon satte sig upp med ett ryck. Svetten rann. Hon tittade på fadern. Han satt lika kallsvettig och stirrade på henne i mörkret.
Det var ingen mardröm. Grannjävlarna danskade flamenco, klockan…hon tittade på klockradion… klockan noll ett och trettiotvå.
”Nu ringer jag polisen!” sa modern och letade efter mobilen.
”Du kanske skulle gå upp och prata med dem först”, försökte fadern.
”Det är väl ingen som tar en fyrtioårig kärring i pyjamas på allvar”, fnyste modern.
”Du är bara trettionio”.
Modern suckade.
”Okej då”.
Hon började hasa sig ut i tamburen och knäppte flanellskjortan.
”Men du kanske ska ta av öronpropparna och ögonbindeln”, viskade fadern.
Modern suckade. Hon tog ett djupt andetag och gick ut och upp en våning.
Där mötte hon först Margot, 78.
”Jag har väl aldrig hört på maken”, sa hon och pekade på dörren.
Där stod Misse. Hon var gravid i åttonde månaden och gick på kryckor för sin foglossning och var illröd i ansiktet av ilska.
”JAG SKA SNART FÖDA OCH JAG MÅSTE FÅ SOVA!” skrek hon.
Hon skrek det in i brevlådan för ingen hade hört ringsignalen.
Misse bankade. Ingen öppnade. Då öppnade Misse själv dörren.
Elvis Presley vällde över dem som ett atombombsmoln. Modern höll i sig i Margot.
”Men Misse, du kan bli anmäld för hemfridsbrott!”, skrek modern.
”Om jag går in, ja!”
Misse lutade sig tungt över ena krycken och sträckte in handen till lampknappen i hallen. Hon tände och släckte och tände och släckte och tände och släckte. Rena discolightsen. Modern var djupt imponerad. Margot svalde ner mogadonen som åkt upp i halsen av all uppstålse.
Äntligen kom det ut en ung man.
”Hej!”
Han svajade något.
”Stänger du inte av musiken så dödar jag dig med kryckorna”, sa Misse.
Den unge mannen gick in och dödade Elvis.
”Vad sa du?”
”Jo jag sa att jag ska snart föda för fan och jag måste få sova!”
Den unge mannen blinkade.
”Och jag har tagit två mogadon och kan inte sova i alla fall”, sa Margot.
Nu hade några fler gäster kommit ut i hallen för att se vad som stod på.
Modern hade laddat.
”OCH HUR FAN KAN MAN DANSKA FLAMENCO KLOCKAN HALV TVÅ PÅ NATTEN?”
”Hördes det?” undrade ynglingen förvånat.
”Om det höööööööööööööördes?!” sa modern och gjorde en ful grimas i ansiktet på honom.
Han tittade på hennes flanellpyjamas.
Hon övervägde att trycka in öronpropparna i näsan på honom och smälla till honom med ögonbindeln, men Misse gjorde en avvärjande gest.
”Vi får nog anmäla till kontoret”, sa hon.
”Nejmen ne-e-ej”, stammade killen.
”Vi ska genast stänga av musiken och sluta dansa. Alla ska gå hem nu. Vi ber så mycket om ursäkt.”
Margot fnyste. Hon fick mogadonsmak i näsan.
”Ja bara vi får sova”, sa Misse och började den mödosamma kryck-klättringen uppför trapporna.
Margot trippade in till sig, men drämde igen sin ytterdörr lite extra hårt, som en slags markering. Modern nickade till ynglingen med bister min och gick ner till sig.
”Gick det bra?” viskade fadern.
”Jadå. Jag tror vi skrämde honom.”
”Vi?”
”Lång historia”, suckade modern.
Och somnade äntligen.
Barnet har nu kommit upp i den åldern att det inte handlar om babysim längre.
”Det heter faktiskt Plask & Lek”, säger badfröken förnärmat när modern råkar säga fel.
”Men det är ju bebisar som simmar”, muttrar modern.
”Häng inte upp dig på det nu”, säger fadern.
I ärlighetens namn är det en del plask och lek på programmet numera. Både i och utanför den lilla poolen. Fadern och modern turas om att bada med barnet – och när modern tvingas stå på land deltar hon med lika stor entusiasm som i bassängen.
Medan de andra utanförvardande föräldrarna lugnt sitter i en stol och nickar uppmuntrande till sina barn på flera meters håll, står modern tre centimeter från kanten och klämmer i:
”HJULEN PÅ BUSSEN DEN GÅR RUNT, RUNT, RUNT!”
Hon hänger med i varenda låt. Skrudde-skrudde-ludd-skrudde-luddan-lej-vad-heeeter-du- Elliot-ja-Eeeliott-så-heeeter-du-wow-wow-wooow…
Hon hänger över kanten och tar i där de andras stämmor brister. Den här låten kan hon. Barnet ler stolt över sin sjungande mamma.
”Kom alla mina busungar!” säger badfröken.
”SOM VADDÅÅÅÅ?” tjoar modern.
De andra barnens föräldrar hoppar till varenda gång. De är så fokuserade på sina barn att de glömmer av att det finns en knäppgök vid sidan av.
”Som studsbollar”, säger fröken.
Modern hoppar upp och ner vid kanten.
”BOINK! BOINK! BOINK”, låter modern.
Fadern suckar, men barnet skrattar högt.
”Kom alla mina busungar”.
”SOM VADÅÅÅÅ?”
”Som karuseller!”
Modern snurrar runt,runt och håller på att snubbla på en badanka.
”WHEEEEEEEEEEEEEE!” tjoar modern.
Fadern försöker spänna blicken i henne. Men modern har bara ögon för barnet som har snurrat ett halvt varv.
”Braaaaaaa Elliot”, säger modern och klappar händerna över huvudet.
Fadern böjer sig över kanten.
”Om du kunde dämpa dig lite?”
”Vadåvadå?”
”Det hörs väldigt bra här inne. Bara en aning?”
”Tsss! Phff!” fnyser modern förnärmat, men backar en aning och sänker sina Special sound effects åtminstone något under de närmaste tio minuterna. De andra föräldrarna slappnar av. Barnet skrattar och jollrar och plaskar.
Lagom till Kalle-Anka-satt-på-en-planka kommer modern i gasen igen. Detta är en av barnets paradgrenar. Denna och Raketen. De har torr-plaskat hemma hela veckan. Stolt ställer hon sig intill den gula flytmadrassen där barnet sitter och lyser.
”KALLE ANKA SATT PÅ EN PLANKA ROPADE SÅ HÄR! MAMMA, PAPPA, SE SÅ STOR JAG ÄÄÄÄÄÄÄR!”
Barnet kastar sig i och modern klappar händerna.
”Jättebraaa!”
”Blaaaa!” säger barnet.
”Ja, braaaa!” säger modern och ger honom en blöt puss på kinden.
De andra föräldrarna håller sig på behörigt avstånd. Deras barn tittar med stor fascination på detta unikum till mamma som är som en enmansorkester. De håller sig hårt fast i föräldrarnas halsar. Hon verkar kul, men man vet aldrig.
”Jaha, då lägger vi oss på rygg och sjunger Blinka lilla stjärna”, säger badfröken.
Modern tittar förskräckt på klockan. Det är ju en av avslutningslåtarna. Nej! Det får inte vara slut redan!
”MEN RAKEEETEN DÅ!?!”
Det blir alldeles tyst i hela bassänghallen. Alla tittar på modern.
Hennes underläpp darrar. Fadern ser ut att vilja sjunka under ytan och stanna där väldigt, väldigt länge.
”Vi har ju längtat hela veckan”, muttrar modern.
Badfröken tar ett djupt andetag.
”Jag tänkte att vi skulle ta den sedan.”
”Jaha.”
Modern skrapar förläget med tårna i en vattenpöl.
Fadern skakar på huvudet. Barnet ser förvirrad ut. Varför blev det ingen Blinka lilla stjärna, nu hade han ju haft vatten i öronen flera minuter.
”Ja, i så fall. Då ska jag var tyst”.
”Tack.” sa fadern.
Det lät som om det kom från hjärtat.
De gjorde Raketen sedan. Det gick jättebra. Modern struntande i sin tystnadsplikt och körde hela rörelseprogrammet med ett härligt avslutande WEEEEEEEEEEEEEE! när barne åkte upp i luften.
”Blaaaaaaa, mamma, blaaaaa!” sa barnet när hon tog upp honom i badlakanet. Modern kysste honom på pannan.
Det var i alla fall någon som inte skämdes för henne. Än.
