Ibland slår det mig, innan jag ska somna, att jag ska dö. Att jag är dödlig. En dag kommer jag inte att finnas mer. Plötsligt en dag ska någon bara släcka lampan. Och så är man borta.
Det är en isande tanke, nästan ångestfylld. Jag kryper ihop där i sängen och tänker att, men ska jag inte få vara med?! Ska jag inte få vara med när mina barn blir gamla och när mina barnbarnsbarn föds och växer upp? Tänk om jag inte hinner med allt? Tänk om jag inte hinner skriva alla böcker, tänk om jag inte ens hinner skriva ner min historia.
När jag var liten trodde jag att min mormor satt på ett moln och höll uppsikt över mig. Nu vet jag alldeles för mycket om moln för att tro på sådant. Moln är bara ett område med kraftig luftfuktighet och det kan ingen sitta på.
Däremot vet jag att min mamma, min pappa och min farmor lever vidare i mig. Det går inte en dag utan att jag tänker på dem. Farmor och pappa hann jag prata ganska mycket med, och otaliga är de fotoalbum och klippärmar de lämnade efter sig.
Men min mamma, hon lämnade bara stora sår och bortpillade sårskorpor efter sig. Efter henne finns nästan inte ett papper, inte ett brev.
Inte heller efter min mormor. Nu försöker jag lägga ett pussel med de få ledtrådar jag har. Jag dammar av polisutredningar, obduktionsprotokoll och gamla släktingar som vore jag en arkeolog.
Det är ett mödosamt arbete. Vad minns jag och vad tror jag bara att jag minns? Vad betyder de latinska orden i obduktionsprotokollet? Varför hittade de varken livmoder eller äggstockar? Och de gamla släktingarna, vad kan någon rimligtvis minnas efter fyrtio eller sjuttio år? Vems sanning är mest sann? Och vad skulle mamma ha sagt om hon hade kunnat försvara sig?
Vi lever i en modern tid och numera har vi inga muntliga berättartraditioner kvar, de där som gjorde att Astrid Lindgren kunde frälsa världen med sina anekdoter och släktsagor. Nu har ingen tid att sitta ner och berätta och ingen orkar lyssna. Familjer splittras och gammalt groll kommer PMellan.
Det är när jag sitter med mitt pussel som jag tänker att alla människor borde skriva ner sin släkthistoria medan det fortfarande finns tid, medan de fortfarande minns. Speciellt vi kvinnor. Vad vet du om din mormor eller mormorsmor? Hur levde de? Tvingades de lämna bort sina barn? Hur överlever man sådant? Vad drömde de om?
Och hur lever du? Vem är du? Vad drömmer du om? Du kanske tycker att din vardag är trivial och ointressant nu, men om femtio år är det kvinnohistoria.
Jag kan lova dig att något barnbarn eller barnbarnsbarn kommer att vara oändligt tacksam för varje litet dokument som finns bevarat om dig.
Ty en dag ska du faktiskt också försvinna från jordens yta. Hur konstigt det än verkar.
Jag har tagit ett politiskt beslut. Jag tänker inte kväva mina barn med min oro. Med första sonen var det lätt, då visste vi ju inte hur många faror det finns där ute och vi hade inte pratat med alla dessa mammor och pappor som får magsår bara de hör en ambulans.
Så vi sa att herregud, man kan ju inte oroa sig för allting. Barnet måste ha frihet att utvecklas och göra sina misstag. Vad gör väl det om han får lite skrubbsår och blåmärken? Långt senare insåg vi att skrubbsår och blåmärken inte var det värsta som kunde hända ett barn. Men då var det för sent. Vi hade redan gjort det till en livsstil. Vi skulle inte oroa oss i onödan. För om man börjar oroa sig blir man lätt manisk. Man kan läsa tidningen som fan läser Bibeln och se dödsfällor i varenda vippgunga på lekplatsen. Varenda man kan vara en potentiell pedofil och till slut är det inte långt ifrån att man vill kolla dagisungarna och deras föräldrar mot brottsregistret också.
Föräldrars rädslor är big business. På Underbara barn-mässan i Älvsjö kunde man köpa armband som slår larm när barnet fått för mycket sol, backspeglar att ha inne i bilen så man har koll på baksätet, inomhushjälmar och elektroniska adresslappar. Har man pengar över kan man köpa en nattlampa med integrerat myggskydd, schamposkydd (ett slags visir så man slipper lödder i ögonen), skyddsanka till badkarsarmaturens pip (förhindrar att babyn slår i huvudet i kranens pip) och minst tusen andra mer eller mindre bisarra säkerhetsprylar.
I P 1:s ”Föräldrarna” inter-vjuades en man som kallade sig expert på barnsäkerhet. Han ansåg att vi borde lära oss av USA, där de hela tiden går på helspänn för kidnappningar. Han ville att vi ska öva rollspel med våra barn, så att de vet precis vad de ska svara när någon säger att deras mamma är sjuk och behöver hjälp. Dagisstaket på fyrtio centimeter räcker inte, nej två meter högt ska det vara och …
Men vill vi leva i en sådan värld? Vill vi att våra barn ska leva i ständig skräck för pedofiler och andra onda människor? Vill vi verkligen låsa in våra barn bakom höga murar? Vi kommer ändå aldrig att kunna skydda dem mot allting.
Vi har just fått vårt andra barn. När han skrek sa storebror ”Ojoj. Sönder. Laga.” Det visade sig att han hade rätt. Lillebror har fel på ena njuren. Efter tredje ultraljudet tappade jag fotfästet. Rädslan och oron virvlade runt i huvudet på mig. Hade de hittat ett fel kunde de ju hitta hur många som helst. Hade han inte väldigt konstiga ryckningar när han sov? Och de där knutarna bakpå huvudet, skulle de verkligen vara där?
Det tog bara två dagar för mig att inse att om jag fortsatte så här skulle jag bli tokig. Och när jag tittade på storebror och såg hur harmonisk han var så tog jag ett nytt beslut. Jag skulle inte oroa mig för lillebror heller. Han skulle slippa ha en mamma som kvävde honom med sina rädslor.
För jag är ganska säker på att alla överbeskyddande, rädda mammor ger sina barn mycket mer ångest än alla sjukdomar och fula gubbar tillsammans.
Kan ingen krama kungen? Han ser ju så himla snäll ut och gör så gott han kan. Han tar sitt jobb på stort allvar, det kan ju vem som helst se. Annars är han precis som vilken tjabo som helst. Han har ju faktiskt inte bett om att få det här jobbet, han råkade bara födas in i alltihop. Och inte kunde han spela tennis heller så farfarsfar blev nöjd.
Såg ni nyårsprogrammet om kungafamiljen? Där kungen berättade om hur ledsen han blev efter alla påhopp bara för att han hade råkat säga fel saker om Brunei. Jätteledsen blev han. Och Madeleine blev ledsen för att pappa blev ledsen och ”ja, det blev jag med”, sa Carl Philip och Victoria nickade dystert. Man förstod att de hade haft en nationell kris där inom kungafamiljen. Det var hemskt sorgligt alltihopa.
Men han var glad över att han fortfarande fick vara med på frimärkena.
En gång jobbade jag på en av våra mer konservativa morgontidningar. Det var intressant. För jag hade bara erfarenheter från kvällstidningar tidigare.
Dit ringde det knäppgökar var och varannan dag som sa att de hade hittat Palmes mördare. Men man skulle vara artig ändå och ta namn och adress och tacka så hjärtligt för tipset. Till morgontidningen ringde helt andra tokstollar, med nasala röster.
”Den där annonsen ni har för, vad är det nu, jo, Vivo, på sidan 3, den måste ni genast ta bort.”
”Jaså, varför det?
”Ja, den är ju så väldigt rrrööööd.”
Eller kvinnan som var upprörd över att de skrev så mycket om statsministern.
”Måste ni skriva så mycket om Göran Persson, när vi har en så vacker drottning?!”
”Jo, för all del, men nu handlade ju artiklarna om regeringsombildningen.”
”Men vår vackra drrrrrrrrrrottning!”
Alla presenterade sig som professorsfruar, överläkare eller häradshövdingar och landsfiskaler, eller hur det nu var. Som om det gjorde saken bättre.
Nej, det kan inte vara lätt att vara kung. Hur mycket är det nu han får i apanage varje år? Jaså, bara 94,5 miljoner. Ja, man förstår ju inte hur han får pengarna att räcka till. Stackarn. Men det verkar ju räcka till ett par nya bilar om året
i alla fall. Något skoj ska man väl ändå ha när man är kung. Men det var strongt gjort att ställa upp i tv och berätta om hur det var när han var liten. När hans pappa dog och han inte ens visste att han hade haft en pappa, för ingen talade om det. Det var tabu, sa kungen. Så han kallade kompisarnas pappor för pappa. Och så fick man se hur kungen såg ut när han var liten och gick balansgång och gjorde små gymnastikskutt och såg ut som vilken liten kille som helst som bara ville vara duktig.
”Men jag var hemskt dålig på gymnastik”, viskade kungen. Och jag tyckte faktiskt att han darrade lite på underläppen.
Och då ville man ju bara krama om kungen.
Alla andra blir med barn. Det ploppar upp magar till höger och vänster och de kommer fram i busslaster och smeker sig på magen och säger att vi har någonting som vi vill berätta…
”Håll käften!” vill modern säga.
Men sedan blir hon alldeles våt i ögonen för det är ju så vackert alltihopa. Alla dessa nya små människor och tänk att få bli sådär välsignat gravid igen och… Hon är tvungen att borra in näsan i bröstet på fader. Det blir en stor, våt fläck efter allt snor. Han försöker generat torka bort det. Men det är i alla fall ingen som ser. Alla andra tittar på Magen.
Modern tittar på sin egen putande mage. Hon suckar. Det är bara gaser.
Hon vill också ha mage. En sådan där liten, liten femmånaderskula som är som ett introvert universum. Hon vill också bära omkring på ett universum! Hon vill, hon vill, hon vill!
Hon känner sig som barnet som börjar komma in i trotsålder och bara kastar sig handlöst ner på marken när han inte får dyka ner i en vattenpöl mitt på Fridhemsplan. Snart kommer hon också att kasta sig ner på marken och banka huvudet i en lyktstolpe. Jag vill! Jag vill! Jag vill!
Till och med Kalles mamma är var redan i tionde veckan trots att de hade haft så svårt att bli gravida förra gången. Kalle fick de göra med hjälp av provrör. Men det behövdes minsann inte denna gången. Plopp! Så satt hon där med rosiga kinder och sa att hon kände sig lite illamående. Modern ville kasta sig ut från åttonde våningen och skrika JAG VILL OCKSÅ MÅ ILLA! JAG VILL OCKSÅ KRÄKAS! Men fadern höll hårt i henne och sa att jamen det var väl trevligt för Kalle att få ett litet syskon.
”Jag vill också ha ett syskon!” grät modern och kastade sig framför fötterna på fadern så fort de kom innanför dörren hemma.
”Nu är det väl lite sent påkommet. Båda dina föräldrar är döda”, sa fadern och slingrade sig ur moderns grepp runt fotlederna.
”Till Elliooooooooot!” sa modern och lät mest som en ledsen ångbåt.
Fadern suckade och hämtade tio milliliter hostmedicin till modern. Sedan tog han en slurk själv också.
”Jag läste någonstans att båda ska ta det om det ska få fart på slemhinnorna”, sa fadern.
Modern var beredd att halsa hela flaskan. Men fadern sa att den skulle räcka ett tag. Innan modern hann protestera började både hennes mobil och faderns att pipa.
GO! GO! GO! stod det i displayen.
Fadern hade fått ett likadant.
”Vad är det här?”
”Ägglossnings-sms”, sa fadern stolt.
”Hur kan mobilen veta när jag har ägglossning?”
”Gravid.se. Man går in och fyller i ett formulär. Sedan är det bara att tuta och köra.”
Modern var tvungen att skratta.
”Okej. Jag tutar – du kör.”
Men det blev inga barn gjorda den här gången heller och till slut ringde modern desperat till sin barnmorska.
”Jaha, ja du är ju lite till åren komna och då kan det ta lite tid.”
Det var inte precis det som modern ville höra.
Men hon fick i alla fall en tid hos doktorn så de skulle kunna kolla att hon över huvud taget hade ägglossningar.
Det var lite nervöst, för hur gick sånt till egentligen? Och så desperat var hon väl ändå inte?
Men doktorn var en hurtfrisk kvinna i fyrtioårsåldern och modern hann knappt berätta att de försökt få barn i åtta månader förrän hon glatt deklarerade:
”Då ska vi hjälpa dig med det!”
Doktorn började rita siffror på ett papper och sa att modern skulle få fem piller att ta, ett om dagen i fem dagar. Sedan skulle de kolla hennes hormoner.
”Och sedan dag 12, 14, 16 och 18 så… hm!”
Hon tittade menande på fadern.
”Hm?” sa modern.
”Sex”, översatte fadern.
”Jaha. Jadåså.”
Hon tittade en stund på pappret.
”Men varför får man bara ha sex varannan dag?”
”För att spermierna måste mogna”, sa doktorn.
”Då är det större chans att de orkar tränga igenom ägget.”
”Tänk vad lite man vet”, sa fadern.
”Vi kanske har haft sex för ofta?” sa modern förvånat.
Doktorn låtsades inte höra detta.
”Men tänk om jag inte blir med barn i alla fall då,” sa modern.
”Då ökar vi bara dosen, så är du snart gravid. Har man fått barn en gång så är det inga problem att få ett till,” log doktorn.
Jag tänker på barnen, barnen, barnen. Jag lägger en hundralapp i varenda framsträckt bössa. En hundralapp? Är det inte värt mer? Att mitt barn lever? Borde jag inte stoppa ned minst tio tusen? Går det att värdera i pengar? Borde jag inte göra något?
Vi går till kyrkan och tänder ljus. En annan mamma är där med sina små barn. Det äldsta tänder ljusen med stort allvar och darrande händer. ”Och så ska vi tänka en stund på alla som har dött”, viskar mamman. Men den minsta parveln har hittat en kulram i en lekhörna och springer bara omkring och är skitglad.
Hemma har vi haft en vild jakt på Jesusbarnet hela julen. Sonen har försökt spola ned honom på toaletten eller slänga honom i tidningsinsamlingen. Men jag har envist försökt visa att Jesusbarnet ska vara i krubban och där ska mamma Maria pussa på honom. Så nu ska alla pussa Jesusbarnet. Maria och Josef och de tre vise männen och kossorna och fåren och alla nallarna och Byggare Bob.
Vi följer varenda nyhetssändning. Det är bebisar som flyter omkring. Barn med tomma ögon. Barn som förs bort av okända män. Till slut står vi inte ut längre. Vi stänger av och tittar på Pippi Långstrump. Prussiluskan vill sätta Pippi på barnhem, för att hon är föräldralös. Pippi blir förbaskad.
”Jag har visst en mamma!”
”Jag har en mamma som är ängel och en pappa som är negerkung, det är minsann inte alla barn som har så fina föräldrar.”
Pippi säger att hennes mamma sitter uppe i himlen och kikar ned på sin flicka genom ett litet hål, och Pippi brukar vinka upp till henne och säga:
”Var inte ängslig! Jag klarar mej alltid!”
Nu börjar de komma hem, de som har varit med om det allra värsta. En psykolog berättar om reseledarna. De, som knappt är vuxna själva, har fått rädda livet på små barn i vattnet. De har sprungit från sjukhus till sjukhus där läkarna och sjukhuspersonalen har jobbat flera dygn i sträck men ändå inte kunnat räcka till.
”Då har reseledarna, som aldrig har varit i närheten av sjukvårdsutbildning, plockat fram nål och tråd och börjat sy ihop sår.”
Och ändå, säger psykologen, har de klarat sig bäst, de som har kunnat göra något, de som inte bara har känt total maktlöshet.
En pojke försöker bjuda prästen på godis som fastnat i luddet i fickan.
”Nej tack, jag äter inte godis”, ler hon.
”Fast jag undrar om man inte förändras alldeles när man får barn”, säger hon.
”Man äter mat från golvet och slickar av nappar som tappats i gatan. Hellre att man själv blir sjuk än de, på något sätt”.
Både hon och hennes man är präst.
”Stackars barn”, säger jag innan jag hinner tänka. Men hon bara nickar och skrattar.
”Ja, vi har redan börjat sätta in pengar på ett konto för framtida terapi.”
Och jag tänker att jag hoppas innerligt att det är sådana människor barnen får möta här hemma.
