Dagens Nyheter: ”Hillevi Wahls bok är definitivt en hjälp på vägen – också för mor- och farföräldrar som kanske har glömt bort hur det verkligen kunde vara.”
{ 0 kommentarer }
december 2004
Lucia. Som de flesta tonåringar kommer jag inte ihåg mycket från min ungdoms luciatåg.
Men jag minns två kvinnor jag lussade för. Den första hette Alva och var skolvärdinna på Dammfriskolan i Malmö. Hon hade ett litet bås strax utanför skoltandläkaren (som borrade ned en livslång tandläkarskräck rakt ned i tandroten). Alvas bås var som en gammaldags lanthandel. Där fanns allt, plåster, barnböcker, borttappade vantar, nål och tråd, en termos med varm choklad och ett till synes outsinligt förråd av vetebullar. Alva vandrade outtröttligt omkring i rasthallen och samlade ihop alla vilsna själar. Hon klappade det blivande Hells Angels-gänget på kinden och sa med mild blick att ni får inte spotta på golvet, pågar. Det vågade ingen säga till dem senare i livet. Men till Alva sa de till och med förlåt. Alva blåste på knän och torkade tårar och bjöd på bullar om man ville prata. Hos henne satt jag ofta, så ofta jag någonsin kunde. Hon var så nära en ängel man kan komma i detta liv.
Den andra kvinnan heter Sirpa. Hon var min lärare på Borgarskolan. Då var jag 17 år och hade flyttat hemifrån och var äntligen fri från helvetet och skulle klara mig själv. På ett halvt studiebidrag sa staten, eftersom jag var under 18 år. Och man kan springa och man kan gömma sig och man kan byta namn och färga håret, men ett alkisbarns barndom hinner alltid i kapp. Jag bröt ihop. Jag låste in mig och gick ned mig i skiten och jag visste att ingen skulle sakna mig om jag låg och dog. Jag ville väl inte ta livet av mig, men jag ville gärna sova i hundra år och när jag vaknade skulle allt vara bra igen.
När jag inte hade varit i skolan på två veckor kom Sirpa hem och ringde på dörren. Jag sov djupt i min lägenhetsmisär. Men hon gav sig inte. Hon ringde igen och igen och igen och när jag inte öppnade ringde hon på telefonen och på porttelefonen. Till slut stod jag inte ut längre och tog mig upp ur koman och slet upp dörren.
– Vad fan vill du?!
– Hej, jag har saknat dig, sa hon. Hon, som var en alldeles nyutexaminerad liten fröken
– Jag tänkte att du kanske ville hänga med på Friskis & Svettis, sa hon. På fullt allvar.
Då började jag skratta. Jag skrattade så jag tvingades sätta mig ned i trappen i nattlinnet och hålla i mig i ledstången.
Snälla, rara, lilla Sirpa.
Jag tror att hon kan ha räddat livet på mig där. Inte för att det skulle ha hjälpt med ett gympapass, men just det att hon inte tänkte låta mig ligga och ruttna bort, så som min mamma skulle göra tjugo år senare.
Vi var tio stycken som lussade hemma hos Sirpa den luciamorgonen. Först ville hon inte öppna när vi ringde på. Men vi gav oss inte. Och när vi väl släpptes in och hon hade smusslat undan någon karl som hade rufsat till änglahåret på henne, då blev hon riktigt rörd. Det minns jag.
{ 0 kommentarer }
”Åh, vad roligt, titta det snöar!” sa modern och sjöng alla julsånger hon kunde komma på för barnet. Han tindrade med ögonen. Fadern, däremot gick omkring och suckade.
”Vad är det med dig”, sa modern.
”Tycker du inte om snö?”
”Nej, det är blött och kallt och så kommer man inte fram med barnvagnen.”
”Nej, vet du vad!” sa modern. ”Sluta var en sådan tråkmåns. Vi har ju pulka.”
Dagen till ära så stannade modern hemma från jobbet, enkom för att få vara med och pulsa omkring i snön med familjen.
Fadern fick gå upp på vinden och leta fram pulkan. Den låg längst in. Bakom två barnvagnar och bilbarnsstolen och rock-a-toten och babykorgen och två stolar de borde ha slängt för länge sedan.
”Vad du ser ut”, sa modern när fadern äntligen kom ner.
”Och vad lång tid det tog, vi har varit färdigpåklädda för länge sedan!”
Fadern muttrade något ohörbart.
”Kom alla mina busungar” tjoade modern för det hade hon lärt sig på babysimmet.
”Tjom badåååå?” sa barnet glatt i mysbyxor, overall och galonbyxor. Han kunde knappt röra sig.
”Som snöänglar!” sa modern och kastade sig i snön och sprattlade med armar och ben.
Barnet kunde inte böja på knäna. Men han klappade i händerna.
”Kom igen nu, älskling! Ska inte du också göra en snöängel?”
Fadern skakade på huvudet. Han frös om tårna och ville bara gå därifrån.
Två grannar tittade på modern i snödrivan.
”Varför ligger hon där? Ska du inte hjälpa henne upp?”
”Nej”, sa fadern.
Modern kravlade sig upp, något ograciöst, och sprang bort till en kulle.
”Kom alla mina busungar!” skrek hon.
”Tjom badååå?”
”Som racerpulkåkare!”
Modern drog med sig barnets pulka medan fadern fick pulsa genom snön med barnet på axeln. Han vägde bortåt tretton kilo nu. Utan blöja och tre lager kläder. Han stönade. Vad var det för fel på att stanna inne?
”Weeeeeeeeeeeeeeeeee!” skrek modern och åkte rakt in i ett träd.
”Ojojoj” sa barnet.
Fadern kände hur han nu hade snö innanför sina byxor och även i själva skorna.
”Det är jätterolig! Ska ni inte åka?”
Barnet sattes i pulkan. Han tittade tvivlande på sin far.
”Ja, skyll inte på mig”, sa fadern.
Modern puttade på och barnet fick en väldig fart. Han åkte nerför backen, missade ett träd med fem centimeter och körde upp på en rosenbuske och välte.
När de kom fram hade han snö i hela ansiktet.
”En gång till?”, sa modern.
Men det ville inte barnet.
Senare på dagen skulle de gå till Konsum och köpa mjölk. Plogbilarna hade varit framme och sandat trottoaren.
”Då är det inte så mycket med pulka, vi tar vagnen”, sa modern.
Det gick jättebra, ända tills de ville över gatan. Det ska man helst inte vilja när man har barnvagn. Då ska man hålla sig på samma trottoar hela vintern, är det tänkt.
Snövallen mot gatan var gigantisk. Det såg ut som något som Ingemar Stenmark hade kunnat åka störtlopp nerför på 70-talet.
Fadern fick lyfta hela barnvagnsekipaget över vallen, med följd att han halkade på en isbit och drattade på ändan i snön.
”Jag hatar snö”, sa han.
Men modern tyckte att det såg väldigt roligt ut, alltihop, och lite humor får man väl ha.
Proceduren upprepades vid varje övergångsställe. Fadern lyfte, halkade och barnet sattes ner med en duns.
”Försiktigt”, sa modern.
Fadern blängde surt på henne.
När de hade köpt sin mjölk och var hemma vid porten igen hade fadern tvingats lyfta vagnen över åtta vallar, forcerat tre trottoarer med två decimeter snö som ännu inte hunnit snöröjas, och hade dessutom snö innanför kragen eftersom modern tokat till det lite och kastat en snöboll på honom.
Han längtade innerligt efter sommaren.
Fem dagar senare snöade det fortfarande.
Modern stod och tittade ut.
”Herregud vad jag är trött på snön”, sa hon.
Då log fadern och kysste henne i nacken.
”Ja, vi kan väl stanna inne i dag?”
{ 0 kommentarer }
Vi Föräldrar (PDF): Mässkatalogen för ”Underbara Barn 2004″ där Hillevi var och höll ett par föredrag. Mer om mässan hittar ni på www.underbarabarn.com
{ 0 kommentarer }
Medveten: Bloggfemman v46: ”Här har vi en av de, enligt mitt tycke, roligaste bloggar som finns i Sverige idag.”
{ 0 kommentarer }
Smålandsposten: ”Att jag inte mäktar med Hillevi Wahls texter beror först och främst på de krystade lustifikationerna, men även på att jag inte alls delar hennes upplevelser av pappor och män som tafatta varelser som inte hittar i hemmet och har en gen som gör att de kan sova sig igenom vaknätter.”
{ 0 kommentarer }
