Fadern har nu varit hemma med barnet i tio månader och börjar bli styv i korken.
När modern plockar fram en blöja för att byta på barnet skakar han på huvudet.
”Jag har redan plockat fram en blöja.”
Och när barnet låter ljudligt bappa-bappa-bappaaaaaa! och pekar på något på hyllan över diskhon tar modern snällt fram en nappflaska som barnet får leka med.
”Nej, han vill ha Miffo-muggen”, tillrättavisar fadern.
Barnet lägger sig på mage och pekar in under soffan och utbrister DÄÄÄÄÄÄR!
Vilket begåvat barn, tänker modern och tar fram bollen.
”Nej, han vill ha den andra bollen, innebandybollen.”
Då brister det för moder.
”Men skärp dig, för fan!”
”Vadå, vadå?” säger fadern och sätter upp en oskyldig min. Men modern låter sig inte luras.
”Bara för att du är hemma med barnet så betyder inte det att du behöver bli en jag-vet-allting-bäst.”
Det är ungefär det enda grälet de haft på den här sidan sommaren, men det handlar om viktiga grejer.
Moderlig stolthet och ren och skär maktkamp.
Modern börjar förstå varför så många kvinnor blåvägrar att dela med sig av föräldraledigheten. Då kan ju papporna plötsligt veta bäst. Då kanske det en dag är pappan som barnet springer till först, när han har gått in i väggen och tar sig för pannan med våta små ögon.
Hugaligen, vilken mardröm, modern får rysningar bara hon tänker på det.
Ända sedan modern tvingades sluta amma så har hon varit orolig för att detta ska ske. Så fort barnet gjort ens en tillstymmelse till att darra på underläppen så har hon snabbt varit framme:
”Men stackars lilla älskling. Stackars stackars dig. Kom ska du få en glass!”
Fadern har förvånat tittat på.
”Men han slog sig ju inte, han snubblade ju bara på mattkanten.”
”Men han blev ju RÄDD!”
Säger modern och visar upp en sårad, beskyddande min. Fast egentligen försöker hon bara att drilla sin älskade son till att springa till henne först. Som Pavlovs hund. Därav glassen.
Något måste hon ju kontra med. Fadern har ju ett psykologiskt och tidsmässigt övertag. Gud vet vad de har för sig på dagarna.
Så här långt har fadern läst över moderns axel och nu börjar han skratta.
”Men älskling, han älskar ju dig allra mest i hela världen, det vet du. Mummel, mummel.”
”Vad sa du?”
”Mummel, mummel.”
”Kan du översätta det?”
”Näst mig”, ler fadern.
Då släpper modern tangentbordet och går lös på fadern med en välstoppad kudde.
Hon har köpt den själv, kudden, så hon kan gott misshandla honom med den. Förresten har hon köpt örngottet också. På det står det Världens bästa pappa. Mummel, mummel.
Det slår aldrig fel. Så fort modern kommer innanför dörren så bryter kakafonin ut. Nu ska det sägas. Allt fadern och modern har sett och hört och läst och över huvud taget har TÄNKT under hela dagen – nu måste det sägas! Och det fort! Helst ska hon inte få av sig skorna först.
”Heeej!” säger barnet och modern lyfter upp honom i famnen och pussar på honom.
”Hej”, säger fadern med en diskhandduk över axeln.
”Hur har ni haft det?” säger modern.
Hon hade tänkt att fadern skulle få en puss, han också, men han tar ett så djupt andetag att hon missar och så kommer det, som en lavin:
”Jo först var vi i lekparken och träffade Vera och Henrik och de har visst tittat på en ny lägenhet en fyra vid Fridhemsplan det var visst ett väldigt litet kök så det får de slå ut och de hoppas få det för två miljoner och sedan gick vi och handlade välling och gröt och mjölk och fil men jag glömde bröd har du köpt bröd jaså inte? Han bajsade på konsum men det gick ju inte att göra något åt för jag tänkte inte stå där och dra av overallen så han fick sitta med bajs i rumpan på pulkan och det var visst inte så populärt för han försökte kliva ur hela tiden. Och när han tjöt som mest träffade vi Bosses pappa och han säger att det är värre än någonsin men det säger han ju jämt han bara jobbar och jobbar och nu har han visst en gymnasieklass också som han ska guida runt och jag fattar inte hur de får ihop det…”
Modern vet att hon inte kommer att få en syl i vädret om hon väntar på att han ska tystna. Och eftersom hon har så taskigt minne så är det lika bra att hon säger det med en gång för annars kommer hon att glömma det innan hon har fått av sig andra skon.
”Ja, vi hade möte på kontoret i dag och det gick bra, förlaget ville visst ha en pdf-fil av manuset kan du skicka det tror du?”
”Okej, men jag har precis bokat tvättstuga, så jag tar det först och jag tvättade förresten hans täcke skulle tennisbollen vara med när man tvättar också eller var det bara när man torktumlar?”
”Bara när man torktumlar och jag fick en inbjudan till glöggparty hos Anna och Roger, den första kan vi gå på det? Har du bilkörning då eller har han ätit bra i dag förresten vad åt ni till middag? Har det varit körigt, hur är det med tänderna?”
”Han har ätit bra, jag kör på förmiddagen klockan 08.45 den första och tänderna är det nog okej med var var jag någonstans, jo Bosses pappa, ja, sa jag att han var jätteförkyld också. Joodå och han kommer nog att springa rakt in i väggen snart som han håller på och…”
Här inser barnet att han aldrig i helsicke kommer att få någon som lyssnar på hans joller om han inte överröstar alltihop, så han lägger i en högre växel och jollar för full hals.
”ÅÅÅDIIIDOOOODIIIIIÅÅÅÅÅDDDIIIDOOOOOOOO!”
Samtidigt ringer telefonen och på tv:n sjunger någon alldeles för högt på finska och till slut blir det bara för mycket.
”MÅSTE VI SÄGA ALLTING DE FÖRSTA MINUTRARNA NÄR JAG KOMMER HEM?!”
Fadern och barnet tittar förvånat på henne. Vad tog det åt henne? Hon har nog haft det jobbigt på sitt arbete. De suckar och himlar med ögonen… ja se kvinnor… och går och gör en ny flaska välling.
Kvinnor dricker för att de känner sig osynliga. Jag lyssnar på P 1:s dokumentärserie ”Kvinnor som super”. Där berättar kvinnor naket om sina dubbelliv som klassmammor eller ett omsvärmat liv i jetsetkretsar. Och om hur de har gjort allt för att dölja sin mörka hemlighet. ”Om jag inte fick ett glas vin kände jag mig genomskinlig”, säger en.
En gång hade jag en sådan där mamma. Hon var vacker med isblå ögon och ett sensuellt leende. Hon var chefssekreterare och klassmamma och hade ett finger med i allt. Hon skjutsade mig och mina kompisar till skogsmulle och simträning. Med henne kunde man prata om allt,
om killar och kärlek och andra dödshemligheter. Mina klasskompisar avundades mig en sådan häftig mamma.
Men de såg aldrig den andra kvinnan. Hon som gömde vinflaskor i tvättkorgen och drack i smyg och bjöd hem folk, bara för att de ”skulle få ha det lite festligt”.
En sommar var vi ute på landet och mamma hade bjudit hem en chef och hans fru på middag. Kvinnorna stod och skrattade i köket. De skvätte lite vin i grytorna och drack resten själva. Redan innan maten stod på bordet var de fulla och männen fick lägga på ett kol för att komma i kapp. Chefen, som hade dåligt ölsinne, skrek att han skulle döda sin fru. Det blev full kalabalik. Jag blev skräckslagen och gömde mig under sängen. Jag vågade knappt andas och kramade min nalle hårt tills jag lyckades somna.
När jag vaknade var det helt tyst. Jag smög ut i vardagsrummet. Alla låg helt utslagna. Det var en otäck känsla att gå omkring i huset. Som att vara den enda överlevande efter en atombomb.
”JAG SKA DÖDA DIG DIN JÄVEL!”
Det var chefen som skrek. Han tittade på mig. Jag tänkte att nu kommer han att slå ihjäl mig och ingen kommer att vakna. Hjärtat slog så fort att jag trodde bröstet skulle explodera. Det slog lock för ögonen och jag sprang ut, ut, ut! i bara nattlinnet, över stubbåkrarna. Fötterna trasades sönder men jag kände ingenting.
Jag sprang till en granngård – och stannade där i två veckor. När jag kom hem tittade mamma inte ens på mig. Hon gav mig ”the silent treatment”. Jag hörde hur hon ringde en väninna: ”Hur kunde hon! Hur kunde ungjäveln skämma ut familjen så?”
Några år senare raderade jag henne ur mitt liv. Som om hon aldrig hade funnits. Det var förvånansvärt enkelt. Jag hade hunnit bli vuxen och bodde i en annan del av landet när telefonen ringde.
”Hej, det är mamma! Hur är det?”
Det var som om tiden stod stilla.
”Du, jag är nykter nu”, sluddrade hon. ”Och jag har anmält dig och mig till ’Jeopardy’. Du ställer väl upp?”
Det var ett bisarrt samtal och samtidigt så oändligt sorgligt. Jag såg henne aldrig mer. När jag lyssnar på P 1 kan jag inte låta bli att undra om jag någonsin såg henne, som den kvinna hon egentligen var. Och när exakt blev hon en av alla dessa genomskinliga kvinnor?
