Det är mycket alkisföräldrar nu. Moderaten Per Bill vinglade omkring halvfull med en barnvagn. Fembarnsmamman Katerina Janouch berättar i sin bok ”Anhörig” om hur det är att leva med en alkoholist. Och hela Danmark skakas av uppgifterna om att prinsparet Joachim och Alexandra ska skilja sig, eftersom tvåbarnspappan festar för mycket. Man kan häckla dem och skratta åt det, och det har jag gjort, men i nästa stund fastnar skrattet i halsen. Jag tänker Stackars Barn.
Ty jag vet hur det är, att fortfarande, trettio år senare, få ont i magen av att höra en ölkapsyl öppnas. Eller kluckandet av vinet som rinner ned i glaset. Jag vet hur det är att hela tiden gå på helspänn, att aldrig veta om det är dr Jekyll eller mr Hyde som väntar därhemma. Jag vet hur det är att vara ett alkisbarn.
När jag var fem år vaknade jag av att min mamma blev misshandlad över vardagsrumsbordet. Hon valde ofta fel män att ta hem och dricka vin med. När jag var sex försökte min pappa ta livet av sig genom att köra in i en bergvägg. Och när jag var runt tio, elva år fick jag ensam gå in genom slussarna på Torken i Malmö och sitta där i ett vidrigt luktande rum med min mamma ”som behövde mig”. ”Titta inte dit nu”, viskade hon, ”men Säpo har satt in dolda mikrofoner
i hela rummet. De förföljer mig, försöker förgifta mig. Du måste få mig härifrån, du måste hjälpa mig ut!” Sedan skrek hon, för då var rummet plötsligt fullt med ödlor och insekter på väggarna igen.
Men vad tänkte de på, de i personalen på Torken som låste in mig i det där rummet med henne? Varför var det ingen som erbjöd mig stöd? Ingen stack ens åt mig telefonnumret till Bris.
När jag var tolv år packade jag min väska och stack. Jag förstod att jag måste välja, antingen att försöka rädda min mamma och gå under på kuppen. Eller att rädda mig själv. Jag valde att försöka rädda mig själv. Det gick väl sådär. Man kunde tycka att jag fått nog av sprit och droger, att jag borde söka mig till helnykterister och pingstvänner.
I stället gjorde jag som de flesta av oss maskrosbarn, jag sökte mig till det jag kände igen, det jag behärskade. Enda skillnaden nu, var att jag sökte mig till lite finare alkisar. De som hellre drack dry martini klockan tolv på dagen. Jag sökte mig till familjer där alla var alkisar på sitt lilla vis.
”Varför ligger mormor på golvet?”
”För att hon är lite trött”.
”Varför är pappa så dum?”
”Han blir så ibland, kom så går vi och lägger oss.”
Ni kanske inbillar er att barn inte ser? Att de inte förstår? Att de inte far illa? Men det gör de. Och det ger ärr för resten av livet. Hur mycket ni än sopar under mattan och bedriver allmän alkis-curling. Folk får höja och sänka spritskatten och supa ihjäl sig hur mycket de vill – det bryr jag mig inte om. Men om man blir full framför sina barn borde man tamejfan rullas in i tjära och spikas upp på en skampåle.
Och kan ingen vänlig själ smuggla in en lapp till prins Joachims barn med numret till Bris hjälptelefon? Det är 0200–230 230.
I nummer 12 av tidningen Tara berättar Hillevi i en stor intervju om hur hon hittade rätt svärmor efter tre försök.
I nummer 38 av lokaltidningen Vårt Kungsholmen svarar Kungsholmsmamman Hillevi Wahl på fem frågor i en kortintervju.
I premiärnumret av tidningen Äventyrliga Föräldrar finns ett New York-kåseri av Hillevi Wahl där hon skriver om hur ”frukostkungen” gjorde succé varje morgon på det lokala fiket.
Bokkanalen skriver: ”Hillevi Wahl fångar med en imponerande precision de små detaljerna som gör en situation komisk istället för vardaglig eller tröttsam.”
Babyboom. Modern säger som Linda Skugge. My god.
Äntligen, tänkte modern. Äntligen ett tv-program utan präktiga mammor. Emma Wiklund har ju sagt att hon känner som en riktig fuskmamma när hon inte hinner ta med sig hembakat i små fiffiga plastburkar till lekplatsen som alla de andra mammorna. Där står hon med sina köperån och känner sig som en dålig mamma.
Emma är ju så glammig och har humor och har en man som ser mycket film och också verkar ha viss självdistans – så yes! yes! yes! Äntligen ett tv-program för oss Monty Pythonföräldrar.
Modern och fadern rattade till och med in TV4+ enkom för detta program och spelade in det på video så de absolut säkert inte skulle missa något. Släckte ner och bänkade sig, sippandes på ett par Cola light.
Lite flower power blommor och några bebisar i vinjetten. Okej.
”I dag ska vi få lära oss hur man lagar hemlagad mat?”
KVACK!
”…och möta en tjej som har 22 barnvagnar…”
DUBBELKVACK!
”…och möta Totte, som tillhör de tre promille av manliga barnmorskor som finns i Sverige.”
Det lät inte bra, men de fick hoppas på Totte.
”Är det inte svårt att laga barnmat?” frågar Emma.
”Nej då inte alls. Man bara kokar en potatis. Helst mandelpotatis. Och sedan mosar man ihop den med lite olja.”
”Detta är inte sant! stönar fadern.
”The potatisfilm is back!”
”Vi lagar tre olika middagar till treåringen, tiomånadersbebisen och oss vuxna. Det håller ju inte, kan vi inte laga något alla kan äta?” säger Emma.
”Jodå, säger mattanten.
Och så får Emma lära sig att laga tre sorters hamburgare MED HACKADE NÖTTER och någon ekologisk soja och hjäääääääääääääälp!.
”Men det var ju jättelätt. Från och med nu ska jag bara laga hemlagat. Vad gör du förresten av det som blir över – fryser du in det? frågade präkto-Emma.
”Nej absolut inte. Det är inte bra. Mat ska ätas med detsamma. Blir det något över får man klura ut något nytt roligt recept på resterna nästa dag.”
Att köpa burkmat, får vi veta, är ungefär detsamma som att döda sin bebis långsamt.
”My God, säger modern. ”Kan vi inte snabbspola?”
De snabbspolar och hamnar hos Barnvagnskvinnan.
”Det är ju bland det roligaste som finns med att få barn. Att handla grejer till bebisen! Det hör ju till!” säger kvinnan och plockar ut alla sina 22 barnvagnar ur det belamrade förrådet och visar upp. Det är kaross och bromsspaken som är så fin på just den modellen och den är funktionell och hjäääääääääääääääälp!
Spola, spola, spola.
Här kommer Totte. Totte är inte som andra barnmorskor. Totte är en manlig barnmorska. Totte har snopp och därför kan han relatera till papporna mycket bättre. Totte tycker om att sitta på sängkanten och småprata. Alla rum på förlossningsavdelning är ljudisolerade. Det är bra säger Totte.
”Kan ingen strypa honom med ett stetoskop?”, säger fadern.
Modern tog ut kassettbandet och slängde det i soporna. Bland alla tomma barnmatsburkar.
Nästa dag ringde de från Babyboom och ville göra ett inslag med fadern som skulle vara hemma med barnet i 14 månader och det var väl duktigt.
”My God.” sa fadern. ”Aldrig i livet. Jag har sett ert program och vi har bara fyra barnvagnar. Och dessutom hackar vi aldrig nötter. Ajö.”
Mina tänder håller på att rasa ut. Eller rättare, mina plomber. Efter tredje besöket på tandakuten på S:t Eriks sjukhus tittade tandläkaren bekymrat på mig.
”Hmmm. Kan du göra något åt din livssituation?”
Det är sådant man inte vill höra från sin tandläkare.
Jag hade alltså börjat gnissla tänder. Vid 39 års ålder. I trettionio år hade jag klarat mig igenom mobbning, föräldrarnas alkoholism, den ena kraschade kärleken efter den andra och allmän ond bråd död och skilsmässa – utan att bita ihop alltför hårt. Det som knäckte mig var att försöka få ett liv som småbarnsmamma att gå ihop med ett heltidsjobb och några frilansuppdrag.
”Det är för övrigt mycket man inte vill veta om sin tandläkare”, sa min arbetskamrat.
Hon hade träffat sin tandläkare i duschen på gymmet. ”Och hon var inte bara helrakad – hon hade dessutom en tatuering där nere!”
Jag ville inte ens veta detta om arbetskamratens tandläkare.
Enligt en ny rapport från Umeå universitet har dessutom varannan tandläkare i Sverige haft minst en patient som råkat svälja en borr, krona, skruvmejsel eller något annat föremål under behandlingen. Det händer mellan 200 och 250 personer om året, men mörkertalet anses vara högt, enligt rapportförfattarna.
Ja, det är väl det man alltid har fruktat.
”Såja, spotta lagom. Det är inte så roligt för oss heller”, sa tandsköterskan.
”Så här på söndagar så rasslar det in folk. Det är de som var ute i går kväll och söp till. När de vaknar framemot förmiddagen och spriten går ur kroppen – då kommer de hit. Då får man inte vara känslig”, sa tandsköterskan och höll för näsan.
Nu låg jag här, upp och ner, med en massa slangar och andra helvetesvapen i munnen, och försökte tänka på något helt annat. Men det var svårt. Min vanliga tandläkare hade åtminstone en bild i taket på en blommig sommaräng. Det hade inte den här. Bara ett vanligt six-feet-under-lysrör. Det ska inte vara något nöje att gå till akuttandvården inte.
Annat var det när vi var i New York. Där fanns det tandläkare som visade filmer medan man låg och plågades. Vore inte det något för svenska tandläkare? Ja, då menar jag inte ”Borr-ta med vinden” och ”Långt ner i halsen” och andra katastroffilmer, bara allmänna må-bra-filmer. Dock inte alltför roliga, för då sväljer man väl salivsugen.
”Känns det bra så där? Bit ihop.”
Jag hade munnen full med kläggig lera. Hur bra kan det kännas? Men jag bet ihop. Jag skulle få en bettskena. Och jag skulle börja omprioritera lite i mitt liv. Men först skulle jag redigera färdigt min nya bok och jobba extra på morgontidningen och hämta ut penicillin till sextonmånaders bebisen som fått lunginflammation och …
”Går du igenom en stressig period i ditt liv just nu? Du kanske kan …” sa tandläkaren.
”Ja, ja, ja! Jag ska!”
Jag bet ihop så det slog gnistor ur munnen. Men jag fick i alla fall ett klistermärke när jag gick därifrån.
BabyNätet skriver: ”En underbart rolig bok där de flesta nyblivna föräldrar kan känna igen sig! Här kan man skratta åt kaoset och lägga det dåliga samvetet åt sidan en stund. Läs den!”
Expressens Linda Skugge skriver: ”Jag skrattade inte en enda gång…” och ”Hjälp, är det sånt här folk skrattar åt? Då är det mer illa ställt med folk än jag trodde. Då kommer jag aldrig att kunna skriva en bestseller.”
