augusti 2004

Efter fyra år med en alkoholiserad man lämnade Anna honom. De gick i terapi ett tag för att han blev deprimerad och behövde prata om det.
”Hur kan du vara så hård?” satt han och sa hos terapeuten.
Under de fyra åren hade hon bönat och bett, gråtit och skrikit, resignerat – och till slut gett upp.
”Varför sa du inget?” frågade han.
Hanna kastade ut sin sambo efter åtta år. Då hade det gått så långt att han fått varningar på jobbet för att han kom dit och var berusad. De hade tagit ifrån honom alla befogenheter. Om han inte lade in sig för avgiftning och blev nykter skulle han förlora jobbet.
När han kom fram till sjukhuset för avgiftning ville de inte släppa in honom. Han var för full.
Hanna och några arbetskompisar ägnade en hel dag åt att försöka få honom att nyktra till. Med kaffe och kallduschar och mat. Han skakade så att han inte ens kunde hålla i skeden själv. Hon fick mata honom.
”Jag orkar inte ta hand om ett stort barn längre”, sa Hanna.
Efter en dag på torken ringde han Hanna igen.
”Du, de säger att jag kan få åka hem om jag vill.”
”Åker du därifrån nu tar jag min hand ifrån dig som vän också”, sa Hanna.
”Du är hård, du”, sa han bittert.

Johanna mötte sitt livs stora kärlek när hon hade hunnit bli fyrtio år. Hon flyttade sextio mil norrut och tog med sig barnen. Ett tag var det lite bökigt med familjekonstellationerna, men det var det värt. Alla blev lyckligare. Omgivningen avundades dem deras passion. Gud vad de hade det bra. De var det perfekta paret.
Ända tills Johanna kom tillbaka från semestern och fann ett brev i sin mejlbox: ”Vet du om att din man har bedragit dig med en annan kvinna i två år?”
Den anonyma brevskrivaren angav datum och platser och Johanna kollade sin almanacka. Det kunde stämma.
På kvällen ställde hon mannen mot väggen. Han bröt ihop. Han sa att han var sexmissbrukare, men det var ju bara henne han älskade.
Johanna köpte inte det. Hon gick sönder. Men först slängde hon ut mannen.
”Hur kan du vara så hård?” grät han.

Hård? Det är visst det absolut värsta tillmäle en man kan ge en kvinna. Ty vi ska vara mjuka. Vi ska vara mjuka och formbara och en allmän serviceinrättning. Som något slags väldoftande Barbamamma.
Eller menar de ”stark”?
Vad stark du är.
Så måste det vara. Killar har det ju lite si och så med det verbala.
Att vi inte har tänkt på det förut. Då låter ju allt genast mycket bättre.
”Tack du”, ska jag svara nästa gång.
Och våga vägra Barbamamma. Stenhårt.

{ 0 kommentarer }

Mina föräldrar skulle rädda sitt äktenskap och vi flyttade ned till Malmö en vecka före skolstarten. Jag var sju år och blev mobbad från första dagen. Ingen begrep vad en stockholmare sa. Jag hade ingen bästis. Min bästis bodde 63 mil norrut. De andra satt med sina tandlösa flin två och två. De hade gått på dagis och lekis tillsammans, eller också bodde de på samma gård.
På min gård bodde Elis. Han brukade köra ned mitt ansikte i vattenfontänen i skolkorridoren när fröknarna inte såg. Gud, vad jag hatade honom. Ibland fick jag leka med någon flicka i klassen, men bara på nåder, och när jag slängde bort Annas boll så trängde hela tjejmaffian upp mig i ett hörn vid ytterdörrarna tills jag fick panik och satt i fosterställning och grät.
Men Elis slutade och Anna också och mobbningen gick över mer i likgiltighet. Jag hade lärt mig skånska och fått en kompis här och en kompis där. Jag var bara en mes bland de andra low-lifen, en tönt bland andra töntar. Jag var tjock med glasögon, tandställning och hålfotsinlägg. När jag blev tonåring fick jag stålkorsett för min sneda rygg, så jag gick dubbelvikt. Inte såg var jag satte fötterna, utan trampade i hundskit. Hur populärt är det på en skoldans?

Efter nio år gick jag ut genom samma dörrar på Dammfriskolan i Malmö som jag gått in i och jag vände mig inte om. Det var en befrielse. Äntligen. Nu. Nu jävlar skulle jag visa dem. Jag skulle visa de jävlarna.
Jag åkte till San Francisco. Jag åkte jorden runt. Jag hoppade fallskärm och bungy jump och forsrände och liftade på lastbilsflak i Zimbabwe. Jag övervann varenda rädsla jag någonsin haft. Jag blev en jävel på att flirta och fånga svåra män. Jag blev journalist. Jag blev erkänt skicklig. Och till slut blev jag också älskad och någorlunda lycklig.

Då kom inbjudan. Till en klassfest. Det var 15 år sedan sist. Och jag tänkte, jag ska visa de jävlarna. Jag tog flyget ned och tog in på hotell och gick till frisören och tog två glas champagne vid ingången för säkerhets skull.
Och jag möttes av värme. ”Du är dig precis lik!” sa de. ”Fast ännu finare.” ”Vi visste alltid att det skulle gå bra för dig. Du var så tokig, så rolig, så begåvad, så vild och galen.” Jag blev mållös. Var fanns alla mina monster? De berättade historier om mig när jag var sju och åtta och nio och elva och tretton. De mindes mer om mig än vad jag gjorde själv.
Fram trädde en bild av ett barn som inte var mer mobbat än andra. Tvärtom, jag hade varit ett ganska egensinnigt, envist barn som vägrade låta sig trampas på. Som själv bytte bästis lite som det passade henne. Som hade orgier i negerbollssmet och höll på att bränna ned huset och hoppade ut genom klassfönstret och lockade kamraterna att hoppa med, och som var fullkomligt vidrigt taskig mot de killar som var intresserade av henne. Plötsligt insåg jag att min bild av min barndom var totalt fel. Det fanns ingen jävel att bevisa något för.
De som var där hade trott mer på min egen förmåga än vad jag hade gjort själv. Jag hade på bara några timmar fått en ny historia. Och jag hade fått min barndom tillbaka.

{ 0 kommentarer }

”Din pappa var något så ovanligt som en man som tittade folk i ögonen”, sade en kollega till mig. Vi var likadana, pappa och jag. Samma sort. Vi tänkte likadant och hade samma humor. Vi kunde sitta tysta i sextio mil och bara titta på allt som for förbi bilfönstret och låta tankarna associera fritt. Och så plötsligt, efter flera timmar, så kunde det dyka upp en ko vid en husvägg – som gjorde att hela tankeresan blev hysteriskt rolig. Då skrattade vi, samtidigt, så mycket att pappa var tvungen att stanna till på vägrenen, för annars hade vi kört i diket.
Pappa var min allra bästa kompis. Det var han och jag och farmor. Vi hade samma syn på livet, samma konstiga sätt att tänka och samma smittande skratt. Farmor dog när hon var över 80. Jag höll hennes händer i mina när hon dog. Sedan var det bara pappa och jag kvar.
Pappa var periodare och vi hade i vuxen ålder nått en överenskommelse att han fick leva sitt liv som han ville, men att han inte skulle ringa när han var berusad. En kväll ringde han i alla fall. ”Du vet att jag inte vill prata med dig när du har druckit. Du får ringa i morgon”, sa jag. ”Okej”, sa han. Efter en timme ringde han igen. ”Du, förlåt att jag är full. Men jag har just fått reda på att jag har cancer.”

Han hade cancer i bukspottkörteln. Jag var ingen expert på invärtes medicin, men jag visste att just bukspottkörteln inte var det bästa stället att ha cancer på. Om pappa dör kommer jag aldrig att kunna skratta igen, tänkte jag.
Han levde i femton månader till, med hjälp av sin dråpliga humor och en trave roliga videofilmer. På begravningen sa prästen: ”Han var något så ovanligt som en man som fick andra att skratta. Det finns alldeles för få av den sorten i den här världen.” Sedan spelade orgeln Chaplins ”Smile” och hela kyrkan log. Men jag, jag grät och jag grät och jag grät.
Nu var jag ensam kvar. Det var bara jag kvar som var som vi var.

Min största sorg var att min pappa aldrig skulle få träffa sina barnbarn. Han skulle aldrig få lära dem alla fåglar eller hur man gör när man ser folk i ögonen. Jag tänkte mycket på det när jag gick på mina många och långa barnvagnspromenader när jag själv blivit mamma. Jag tänkte att här skulle pappa ha visat hur vackert ljuset faller på ett träd och här skulle vi ha sagt att stubben var ovanligt lik en gammal knasig släkting vi har – och här skulle vi ha stannat upp och tokskrattat åt en rolig fågel. Jag fick en klump i magen.
Vagnen guppade. När jag tittade ner såg jag att min femmånaders bebis låg där – och gapskrattade. Åt fågeln. Hans ögon glittrade och han pekade med alla fingrar och tår mot fågeln. Jag blev alldeles varm i magen. Och tårarna vällde upp.

{ 0 kommentarer }