juni 2004

Tjocka tanten sitter hos Viktväktarna och har just bränt tvåhundra kronor på att få reda på hur mycket hon väger. Som om hon inte med plågsam precision redan visste det. Runt omkring henne sitter kvinnor, tanter, mammor och flickor. Men bara en enda man.
Nio av tio som söker hjälp för övervikt är kvinnor. Kvinnor mår psykiskt dåligt av att inte kunna se ut som de önskar. Men männen, som ofta ger blanka sjutton i sitt utseende, är de som får ta de livsfarliga konsekvenserna av övervikten. De feta männen söker sällan hjälp. De dör i stället. När Leif G W Persson var som tjockast vägde han 140 kilo.
”Min läkare sa att jag lika gärna kunde sätta en älgstudsare mot huvudet”, sa Leif G W Persson då.

Han valde att lägga undan älgstudsaren och grabbarnas falukorvsmackor à 2 000 kalorier – och lade om livsstil helt. Nu har han gått ned 40 kilo.
Kvinnor är sällan farligt överviktiga. De bantar för att kvinnoidealet av i dag är att vara smal. Inte smart, klok och initiativrik – eller vild och galen. Nej, man ska vara smal. Trådsmal. Helst undernärd. Därför satsar tusentals kvinnor varje dag all sin energi, all sin kreativitet på att försöka gå ned ett hekto till – eller att misslyckas och deppa över det.
Det är det som är så sorgligt, tänker tanten. Tänk om alla vi kvinnor hade satsat bara en tiondel av den tiden och kraften på att göra något vettigt. Som att skriva en bok, göra ett barn eller starta en revolution. Då hade nog världen sett annorlunda ut.
Äggmacka – fem poäng. Egg sandwich – five points. Un sandwich aux œufs – cinq poins. Hos Viktväktarna räknar man poäng. Man ska ha så lite som möjligt, fast helst inte under 20 om dagen. När man har gått ned tre kilo får man en guldstjärna.
”Åh, jag fick en guldstjärna!” utbrister en kvinna som är runt fyrtio år. Hon är så stolt och lycklig att hon har tårar i ögonen.

Tanten är djupt avundsjuk. Hon vill också ha en stjärna. I stället har hon fått broschyrer och pointsguider och checklistor och en personlig viktkurva och recept och … så mycket papper att hon skulle kunna ägna sig åt att bara läsa den närmaste veckan. Men hon hoppar rakt till väsentligheterna. De nya Solero Orange-glassarna ger bara en poäng styck! Det innebär att hon skulle kunna käka tjugo om dagen. Himla bra.
Och skumgodis är inte heller så farligt i pointssammanhang. Tanten får äta fem stycken för en halv point. Det blir 200 skumbananer om dagen! Tanten blir genast tillrättavisad av fröken. Nu får hon skärpa sig, sådär kan man inte äta. Jo, det kan man visst. ”Det går att banta på hallonbåtar”, har den kände bantningsdoktorn Stephan Rössner sagt. ”Bara man äter tillräckligt få. Men man mår pyton, blir förstoppad och känner sig hungrig för det mesta.” Jo, det är just det. Men om man lägger skumbananerna i en sallad då?
Fröken bara skakar på huvudet och suckar.

{ 0 kommentarer }

Min granne är försvunnen. Han gick ut och skulle vattna blommorna och sedan dess har ingen sett honom. Vattenkannan står kvar innanför porten och hans lägenhetsdörr står öppen. Det är i och för sig inget ovanligt att hans dörr står på glänt. Det gör den ganska ofta. Först tyckte jag att det var lite konstigt. Men sedan tänkte jag att han är ju invandrare, han kanske är van vid att ha det så. Kanske tycker han att det blir för instängt annars.
Annars vet jag inte så mycket om honom. Han säger inte mycket. Nickar mest en hälsning och vinkar till barnet när man kommer med barnvagnen.
Jag tror inte att han kan så bra svenska. Nu på våren ligger han oftast på knä i rabatterna och påtar med blommorna. Det är han som har satt alla tulpanlökar och penséer och våreldar vid vår port. Men i går regnade det hela dagen. Ändå stod hans dörr öppen. Och vattenkannan stod innanför dörren. Ett kuvert med räkningar som skulle betalas satt på insidan av lägenhetsdörren som om han hade tänkt att han snart skulle gå och lägga det på lådan.
Klockan tre på eftermiddagen knackade Maj-Britt på hos oss. Det är hon som har bott här längst.
”Har ni sett grannen?” undrade hon. ”Hans dörr har stått öppen hela dagen. Nu har jag satt en lapp på dörren att han ska ringa mig om han kommer hem.” Men inte sjutton kom han hem. Regnet fortsatte att vräka ned. Grannens dörr stod kvar på vid gavel. Bostadsföreningen hade inget telefonnummer till honom. Klockan fem knackade Maj-Britt på igen.
”Nu ringer jag polisen”, sa hon och polisen kom, skrev en rapport och sa att de skulle ”titta runt lite”. På kvällen kunde jag inte somna. Jag tänkte på grannen. Tänk om han fått en hjärtattack och segnat ned i buskarna. Jag tog på mig en regnrock och gick ut och kollade buskarna med en ?cklampa. Ingen granne.
Tänk om han råkat ut för ett brott. Han såg ju ut att komma från Colombia eller något. Knarkkartellerna! Tänk om han rymt från knarkmaf?an och nu hade de hittat honom och mördat honom! Eller tänk om han hade tagit livet av sig. Det knöt sig i magen. Varför hade jag aldrig stannat och pratat med honom? Bjudit in honom på kaffe eller en pilsner? Jag lovade mig själv att om han kom hem igen då skulle jag göra det.
Eureka! Vi har hittat grannen. Han hade beställt färdtjänst till sjukgymnasten på Karolinska. När taxin kom slängde han bara vattenkannan innanför porten och glömde att lägenhetsdörren stod öppen. Grannen heter för övrigt Frederico och kommer från Peru. Han tycker att det är lite crazy att vi trodde han var mördad och att Maj-Britt ringde snuten.
”Men Maj-Britt! Vad ska jag säga till polisen?” skrattar han och tar sig för pannan. För Frederico pratar faktiskt rätt bra svenska – och gillar pilsner. På måndag ska vi bjuda honom på sill och potatis. Skål!

{ 0 kommentarer }