Barnfamiljer är inte välkomna. I senaste numret av Vår Bostad visar en rundringning att hyresvärdar och bostadsrättsföreningar i Stockholm, Malmö och Göteborg helst inte vill ha barnfamiljer i sina hus. Som anledning anges att ”De sliter fortare på lägenheten” och är allmänt gapiga och skrikiga.
Jaha. Ser man på. Invandrare är inte heller så poppis. Nehej. Men jag kan tala om för värdarna och bostadsrättsföreningsfolket att det är sällan dem man retar sig mest på i en trappuppgång.
Helt andra folkgrupper borde portas:
Lappfolket. Bort med dem. Och alla deras arga lappar. ”Din morsa bor inte här, så torka bort luddet efter dig” eller ”Du som har ställt en stol och en blomma i trappen. Skärp Dig! Trappen ska vara fri från bråte!”. Va? Vad är det för ton? Nej, Lappfolket kan få bo i Lappland. Möjligtvis.
Ordningsministrarna. De går också bort. Ni vet de som organiserar Städdagar och tvingar alla att vara med. Så man måste fejka en Kanarieresa eller svårt ryggskott eller långt gången graviditet eller annan dödlig sjukdom bara för att slippa. Usch, ut med dem bara!
30-åringarna. Allvarligt talat, hur är det möjligt att så många kan fylla 30 bast i samma trappuppgång på ett och samma år? Varenda vecka sitter det en ny, fjantig lapp i trappen: ”Hej, jag fyller 30 år och tänkte fira med en liten fest på lördag. Jag hoppas att vi inte stör alltför mycket.” Jo, tjenare. När man är 30 har man börjat tjäna precis tillräckligt mycket för att ha råd med alldeles för mycket sprit. Och man har samlat på sig en alldeles överjäkligt tråkig skivsamling som man måste spela upp för hela trappen. Och man inser att när man är 30 då är det snart kört, innan man hinner blinka sitter man där med barn, villa och Volvo. Så det här kan vara sista gången i ens liv som man får partaja …
Nyfikna tanter. Som tittar in i lägenheten så fort man går ut för att slänga soporna. Och som skvallrar. ”Jaadu, herr Nilsson har allt bra många tomma vinflaskor på balkongen … Smack, smack, smack. Och Lindgrens på sjuan ligger i skilsmässa, ja det kunde man ju räkna ut att det inte skulle hålla som de höll på …”.
Hundägare. Människor som lämnar en skällande, ylande hund ensam hemma hela dagarna ska inte få ha hund över huvud taget. Än mindre bo i lägenhet.
Folk med slagborr. Slagborrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr. Ni hör själva. Vad är det för fel på sådana människor? Varför sätter de alltid igång före sju på morgonen eller efter åtta på kvällen? En metalldetektor i porten skulle stoppa dem ganska effektivt. De borde inte ens få komma på besök.
Bowlarna. Vad är en unge som skriker jämfört med folk som spelar bowling i lägenheten? Jo, det är sant. Det gör en del människor. På parketten. Det har en kille på Störningsjouren i Stockholm berättat för mig. Fast det är vanligare att grabbar spelar innebandy i lägenheten.
Nej, det är dags att revidera värdarnas svarta lista. Bort med vardagsterroristerna från bostadshusen. Barnfamiljer och invandrare däremot brukar vara rätt trivsamma människor.
Modern och fadern börjar allt mer likna ett gammalt pensionärspar. När modern har gjort frukost, städat hemmet, löst ett korsord, klätt på barnet och gått en tvåtimmarspromenad så tänker hon att ”jag slinker väl in på apoteket på vägen hem och köper något för magen”.
Men när hon står där utanför apoteket så har de inte öppnat. Klockan har nämligen inte hunnit bli halv tio ens. Det är tre pensionärer – och modern – som hänger på låset.
Råkar det vara lördag så har modern bråttom hem sedan, så hon kan hinna lyssna till både Ring så spelar vi och Melodikrysset. Hon måste ju höra förra veckans lösning också, för visst var det Calle Jularbo som spelade den där klämmiga låten på lodrätt fem?
För övrigt är det nog bara modern, fadern och alla andra pensionärer över 30 som lyssnar på P4 nuförtiden. P3 spelar så skräning musik. Ack ja. Men sådan är ju ungdomen nuförtiden. Högljudd och skränig och med konstiga frisyrer och fryser de inte om knäna när de har sådana där hål på byxorna? Varför måste ungdomar nuförtiden spela så hög musik i lägenheterna intill förresten? Om det nu kan kallas musik, det är mest något som låter som en trimmad dammsugare och dammsugare tycker barnet är läskigt och då börjar han gråta och usch ja, annat var det när jag var ung. Då var det Abba och Eva Dahlgren och Barry Manilow och det kallar jag för musik, det.
Modern och fadern äter som de flesta pensionärer mest färdiglagade rätter nuförtiden. De kommer inte från något servicehem, men nästan. 30-årspensionärernas svar heter Dafgårds och Findus. Smakar ungefär lika mycket och är bara att värma upp. Ibland får de äta själva, men oftast måste de skära upp maten i lagoma bitar och mata varandra – för den andra har ett handikapp, nämligen barnet. Till kaffet serveras – just det – skorpor!
Är det en bra dag orkar de vara uppe ända till åtta på kvällen. Men då somnar de troligtvis i soffan till Antikrundan eller Så ska det låta. Både modern och fadern brukar sjunga med. Det är ju inte riktigt samma sak som när Robert Wells är med, men lillflickan Tina är ganska bra hon med.
Nej vet ni, det är en dag i morgon också. De har ju tvättstugan klockan sju. Det är så lugnt och skönt på förmiddagen. Och inga affärer är ju ändå öppna så dags. Modern funderar allvarligt på att börja mangla lakanen. Sedan ska hon ringa frisörskan. Hm, hon ska nog bara tvätta och lägga håret den här gången.
Innan modern fick barn var hon bara rädd för en enda sak: Barn. Fallskärmshoppning och forsränning och bungyjump och att resa ensam runt jorden några gånger och hamna på knarkarparty ute i vischan i Zimbabwe berörde henne inte nämnvärt. Men barn… De skrek så fort de såg henne. Fast hon krampaktigt försökte gulle-gulla med dem. Blev hon pådyvlad ett barn i famnen så ville det genast gråtande därifrån. Usch, vad hemska de var.
Nu, efter tio månader som mamma, så är hon inte rädd för barn längre.
Nu är hon rädd för allting annat.
Hon är rädd för bakterier och barn som nyser eller barn som snorar eller föräldrar som snyter sig eller gamla gubbar som hostar på bussen. Hon är rädd för bilar som scwischar förbi vid övergångsställen och hon är rädd för att någon galning ska knuffa ut henne i gatan med vagnen och hon är rädd för att hon själv ska snubbla och köra ut vagnen rakt mot bilarna och dådörbarnet.
Hon är rädd för att barnet ska trilla ur sängen och bryta nacken och hon är rädd för att han ska trilla från skötbordet när vemsomhelst annan byter på honom och inte håller honom i foten. Och hon är rädd generellt när någon annan har hand om honom. Hon är rädd att han ska slå i huvudet i lådorna som de ännu inte barnsäkrat och hon är rädd för att han ska få bokhyllan över sig och dö och hon är rädd att han ska trilla ur vagnen när hon bara vänder sig om och hon är rädd att han ska kvävas av mössan som han envisas att dra ner över ansiktet när han ska sova.
Hon är rädd för att barnet ska få krupp, astma, hiv eller annan dödlig sjukdom närsomhelst. Hon är rädd för att han ska sätta några av hennes öronproppar i halsen och dö och hon är rädd för att han inte får tillräckligt att äta och vad är det där svarta i naveln egentligen? Är det dödligt? Är det blod? Håller han på att förblöda invärtes, utan att hon märker något som den dåliga mamma hon är? Hon är rädd för att vara en dålig mamma och hon är rädd för att hon själv ska dö innan barnet hunnit bli 82 och kan klara sig själv, för hur ska han klara sig utan henne?
Hon är rädd för att åka rulltrappa med vagnen för hon kommer garanterat tappa greppet och då trillar barnet ut och studsar nerför etthundrafemtiosju trappsteg och kläms fast längs ner och strimlas till döds. Hon är rädd för fastna med vagnen i bussdörren och släpas med. Hon är rädd för att någon bussresenär ska peta in ett par gåstavar i ögonen för att det är så trångt. Och hon är rädd för att någon på bussen ska braka ner i vagnen vid någon häftig inbromsning och krossa barnet.
Hon är rädd för att inte krama honom tillräckligt och hon är rädd för att hon ska krama ihjäl honom. Hon är rädd för att att han ska hata henne för att hon börjar jobba igen och hon är rädd för att han ska förakta henne om hon inte gör det. Hon är rädd för att barnets fader ska glömma att ge honom mat när han är pappaledig och hon är rädd att han ska glömma att ta på mössan när de går ut och hon är rädd för att han ska slå ihjäl sig när fadern inte tittar utan gör banangröt i stället.
Och hon är rädd för att de ska klara sig alldeles utmärkt utan henne. Det är nästan det värsta av allt.
Jag läser ur Ingmar Bergmans bok om hustruns död i cancer, om ilska och skuggor i dödens närhet. Ja. Precis så är det. Man blir så jävla arg.
Pappa tog det här med cancern väldigt bra. Men jag blev förbannad. För jag tyckte att det var hans fel alltihop. Han hade slarvat hela livet, med fet mat och 40 cigaretter om dagen och för många glas vin. Nu satt jag här med en farsa som skulle dö. Jag blev ännu mer arg för att han vägrade fatta det.
Han ville inte ens prata om det. Äsch, en släng av cancer behöver man inte dö av, sa han. När han cyklade i väg till sin cellgiftsbehandling sa han bara att han skulle in och ”ta sig en sil”.
Men jag, jag ringde runt till varenda läkare och cancerupplysning jag fick tag i. De tystnade när jag sa att han hade cancer i bukspottkörteln. Finns det någon chans att han kommer att överleva? sa jag. Nej, det är bara en fråga om tid, sa de. Och jag grät och jag grät. Nu satt jag där med en farsa som skulle dö ifrån mig – och gubben vägrade till och med att fatta det.
Pappa levde i 15 månader till. Jag tror att han hade ganska roligt under den tiden. Jag vet att han smet från åtminstone en krognota på Bullen i Malmö. Jag flög ned flera gånger i månaden bara för att få vara med pappa. Han stod alltid och väntade med kameran på Sturup. Jag ville bara gråta men nejdå, vi skulle ha roligt!
Sista gången jag var nere fick jag kånka en fax till hans rum på hospice i Limhamn. Så han kunde skicka roliga teckningar till sina kompisar.
”Kolla, om man hänger ut genom fönstret har jag sjöutsikt!”, sa han. Jag var så förstörd att jag inte ens kunde knappa in rätt kod på hans bankomatkort. Kortet försvann in i apparaten och jag grät och jag grät.
”Du måste berätta för din bror att du har cancer”, bad jag. Pappa vägrade. Han tyckte att brorsan hade nog med sitt.
”Men man vet ju aldrig hur det kan gå!”, skrek jag. Då blev pappa alldeles mörk i ansiktet.
”Du får aldrig mer säga så”, sa han. Samma fredag skickade han ett brev till sin bror. Han fick det på måndagen. Men då var pappa redan död. Han dog på söndagen.
Det var jag som fick ta hand om hans bror. Hans förtvivlan, hans sorg och hans ilska. Varför hade jag inte sagt något? Nu var allt mitt fel. Min egen sorg var det ingen som brydde sig om. Nej, jag skulle vara stark och planera begravningen. Jag skulle röja bland hans grejer och hitta sådant jag helst aldrig hade velat se.
När jag kom fram till kistan var jag så arg att jag ville slå på den. Förbannade, älskade, jävla pappa, hur kunde du bara dö och lämna mig kvar här? Vem skulle jag nu kunna skratta åt eländet med?
Det tog flera år innan jag blev sams med honom.
Ja, vad ska man ha sex för? undrar modern understundom. Innan hon fick barn var hon närmast galen i sex. Gärna i takkronan och flera gånger om dagen.
Till och med i början på sitt moderskap var hon pigg på det mesta. Men nu – efter nio månaders sömnbrist – så är hon inte pigg på någonting längre.
Visserligen tar de sig en snabbis ett par gånger i veckan även nu. Men det är mest för att modern har gett sig sjutton på det. Så man inte torkar ut alldeles.
Nio månader, utan att ha sovit en hel natt, ger vissa personlighetsförändringar. Både för fadern och modern. Förr kunde de tokhångla på stället, bara sådär. För att den andre råkade stå i vägen och såg mysig ut. Numera sitter fadern och modern mest uppkrupna i varsitt soffhörn, med blodsprängda ögon, rufsigt hår och med hängande läppar, bröst och magar. De suckar unisont och tittar på varandra.
”Ska vi …?” undrar kanske fadern.
”Nä, det är så jobbigt”, säger modern.
”Ja, man blir så trött”, säger fadern.
”Ja, vi vilar i stället, älskling”, säger modern.
Och så gör de det.
De är inga sexbomber nuförtiden, modern och fadern. De kan ju inte ens göra barn längre. Modern är för sjutton inte ens fertil. Mensen lyser med sin frånvaro.
”Och vad är det då för mening med att ha sex!?” undrar modern i sitt stilla sinne. Men det vågar hon knappt berätta för fadern. För hon har en svag aning om att det faktiskt kändes meningsfullt utan att göra barn tidigare.
För länge sedan. Långt innan sömnbristen tog över deras liv.
Det är visserligen rätt trevligt när man väl kommer i gång. Det måste modern medge. Ibland lyckas hon till och med glömma bort att barnet finns. Då är det riktigt trevligt. Nästan så hon undrar varför de inte gör det oftare.
Som nu i julas när hon fick massageolja med chokladsmak, närmare bestämt After eight-smak. Modern är som tokig i choklad! Då var det roligt nästan jämt. I flera dagar.
Men så råkade hon snegla snett nedåt höger. Och vem sitter där? Om inte barnet. Som tittar med stora frågande ögon och tycks undra: ”Varför låter du sådär, mamma?”
”Såja, titta på ‘Kalles klätterträd’ i stället, gubben” försökte modern.
Barnet tittade på modern.
”Lampan, då? Titta på lampan, älsklingen!”
Barnet blinkade.
”Nehej, men kan du inte leka med din nya fina boll, då? Eller bilen?
”Brrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrm!”
Här stannade fadern upp.
”Kan du inte sluta brumma åtminstone?”
Modern suckade och blundade och såg hur terapiräkningarna för barnet sköt i höjden. Och undrade stilla varför i hela fridens namn man har sex för. Egentligen? När man ändå är så förbannat trött, infertil och deprimerad. Hon hoppas innerligt att hon kommer på det en vacker dag igen. Kanske en dag när de har skaffat barnvakt och sovit ett par dygn.
