januari 2004

Farmor luktade kärlek och puder

22 januari 2004

i Krönikor från Metro

Varje gång jag åker tunnelbana tänker jag på min farmor. Det var hon som introducerade mig till denna underjordiska värld. Hon lotsade mig mellan Abrahamsberg och Kungsträdgården när vi skulle äta mazariner på konditoriet på toppen av NK-huset. Det var magiska ögonblick för en liten femåring.
Farmor kom från Finland. Hon växte upp under inbördeskriget och fick huka sig under köksbordet när kriget kom för nära.
”På söndagarna tog vi på oss våra finaste kläder och gick på promenad över slagfälten”, berättade farmor.
Att det låg en massa döda unga män överallt bekom henne inte så mycket. Men skorna.
”De hade stulit skorna från de döda. Inte ens döden respekterade de.”
Nu låg de små pojkarna i den bistra vinterkylan med sina nakna, blåfrusna fötter. Sjuttio
år senare rös hon fortfarande vid minnet.
När farmor var åtta år tog hennes mamma, Mummi, med sig alla barn och utvandrade till Sverige. De stod som en flock boskap i Stockholms hamn, tillsammans med alla andra som hade en dröm om det förlovade landet.
”Vi fick bo på ett härbärge. Men de särade
på oss och jag sprang förtvivlad i korridorerna
på nätterna och letade efter Mummi. Jag förstod inte varför hon hade övergett mig. Jag var ju så liten.”

Det var svårt att förstå att farmor inte alltid hade varit en gammal farmor i Abrahamsberg. Hon gungade mig upp till himlen och luktade kärlek och gamla puderdosor. När världen runt omkring mig rämnade stod hon stadigt kvar och stekte raggmunkar och fläsk.
Jag tog henne för givet och när jag blev vuxen lade jag all tid på jobbet. Besöken hos farmor blev allt mer sällsynta. När jag dök upp sken farmor upp som om det var julafton. Men jag ringde varje vecka, det gjorde jag. Och tavlan jag hade gjort till henne, den med ”42 skäl till varför jag älskar dig, farmor”, den hängde med ända in på långvården.
Det var inte förrän hon var över nittio år och döende som jag tog ledigt från jobbet. Hon strök min kind när jag böjde mig över henne.

Min lilla farmor, som alltid hade varit så bekymrad för att hon var för tjock. Nu låg hon där som en mager liten fågelunge. ”Jag orkar inte mer.” Långsamt gled hon i väg, in i ett gränsland, medan jag höll hennes hand. Men döden kom inte. Hon var nog rädd för att ta klivet över till andra sidan. Hon trodde ju inte på någon gud.
I vargtimmen öppnade hon plötsligt ögonen och tittade på mig. Hon log.
”Jag måste gå nu. Mummi väntar.”
Mummi hade varit död i över 50 år. Farmor slöt ögonen. Mitt hjärta stannade. Jag tänkte, vänta farmor, vänta! Men hon var redan borta. Farmor väntade inte längre.
Ibland ser jag en farmor på t-banan som luktar puder och stekt fläsk och jag tänker, att jag hoppas att hennes barnbarn har vett att ta ledigt från jobbet ibland, om så bara för att äta en magisk mazarin på NK.

{ 0 kommentarer }

Varför ska man ha sex?

13 januari 2004

i Bloggen

Ja, vad ska man ha sex för? undrar modern understundom. Innan hon fick barn var hon närmast galen i sex. Gärna i takkronan och flera gånger om dagen. Till och med i början på sitt moderskap var hon pigg på det mesta. Men nu – efter nio månaders sömnbrist – så är hon inte pigg på någonting längre.

Visserligen tar de sig en snabbis ett par gånger i veckan även nu. Men det är mest för att modern har gett sig sjutton på det. Så man inte torkar ut alldeles.

Nio månader, utan att ha sovit en hel natt, ger vissa personlighetsförändringar. Både för fadern och modern. Förr kunde de tokhångla på stället, bara sådär. För att den andre råkade stå i vägen och såg mysig ut. Numera sitter fadern och modern mest uppkrupna i varsitt soffhörn, med blodsprängda ögon, rufsigt här och med hängande läppar, bröst och magar. De suckar unisont och tittar på varandra.
”Ska vi…?” undrar kanske fadern.
”Nä, det är så jobbigt” säger modern.
”Ja man blir så trött”, säger fadern.
”Ja, vi vilar i stället, älskling”, säger modern.
Och så gör de det.

De är inga sexbomber nuförtiden, modern och fadern. De kan ju inte ens göra barn längre. Modern är för sjutton inte ens fertil. Mensen lyser med sin frånvaro.
”Och vad är det då för mening med att ha sex?!?” undrar modern i sitt stilla sinne. Men det vågar hon knappt berätta för fadern. För hon har en svag aning om att det faktiskt kändes meningsfullt utan att göra barn tidigare. För länge sedan. Långt innan sömnbristen tog över deras liv.

Det är visserligen rätt trevligt när man väl kommer igång. Det måste modern medge. Ibland lyckas hon till och med glömma bort att barnet finns. Då är det riktigt trevligt. Nästan så hon undrar varför de inte gör det oftare. Som nu i julas när hon fick massageolja med chokladsmak, närmare bestämt After eight-smak. Modern är som tokig i choklad! Då var det roligt nästan jämt. I flera dagar.

Men så råkade hon snegla snett nedåt höger. Och vem sitter där? Om inte barnet. Som tittar med stora frågande ögon och tycks undra: ”Varför låter du sådär, mamma?”
”Såja, titta på Kalles klätterträd i stället, gubben” försöker modern.
Barnet tittade på modern.
”Lampan, då? Titta på lampan, älsklingen!”
Barnet blinkade.
”Nehej, men kan du inte leka med din nya fina boll, då? Eller bilen? Brrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrum!”

Här stannade fadern upp.
”Kan du inte sluta brumma åtminstone?”

Modern suckade och blundade och såg hur terapiräkningarna för barnet sköt i höjden. Och undrade stilla varför i hela fridens namn man har sex för. Egentligen? När man ändå är så förbannat trött, infertil och deprimerad. Hon hoppas innerligt att hon kommer på det en vacker dag igen. Kanske en dag när de har skaffat barnvakt och sovit ett par dygn.

CITAT – ?Jag och min man fick fyra barn på 5,5 år. Ett sådant hem är ingen erotisk zon, så är det bara.? (Maria Borelius, journalist)

SEXFAKTA – Förutom att det är skönt och roligt (för det mesta) så är sex också nyttigt. När du har sex frigörs endorfiner som gör dig glad.

LÄNK – Lush är en butikskedja med naturliga kroppsoljor, tvålar och badbomber bland annat. Där finns också After-eight-choklad-massageoljan. Kostar runt 40 kronor. Titta in på: www.lush.se

{ 0 kommentarer }

Fingerfärdiga tanter

01 januari 2004

i Bloggen

Barnet får fingret av gamla tanter. Ja, inte långfingret då, utan pekfingret. För det är något skumt med alla tanter över 65. Så fort de får syn på barnet så börjar det rycka i pekfingret. Och så gör de det: De gör Larven. De liksom knixar med fingret så det ser ut som en mycket gammal och rynkig larv som långsamt, långsamt vinkar till barnet.

Kanske vet gamla tanter något som vi andra inte vet. Kanske måste man leva ett helt liv för att få reda på hemligheten. Kanske har de bara fått kortslutning i hjärnan. Barnet stirrar hursomhelst fullkomligt hypnotiserat på fingret. En lång stund. Sedan vänder det sig till modern med en frågande blick:
”Hörru morsan, varför har alla gamla tanter reumatism i just höger pekfinger?”

På den tiden som modern var barnlös kunde hon hälsa käckt på en liten parvel som gled förbi på bussen eller flyget. ”Hej, hej på dig”, hälsade modern och återgick till sin tidning eller navelskådning. För hon tyckte att det räckte med det. Men det tyckte sällan barnet. Ty uppmuntrad av detta glada tillrop så satte barnet nu igång med att leka tittut-leken från sätet framför och säga ”hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej…” i all evighet tills modern var beredd att kasta sig av planet eller bussen bara för att undkomma eländet. Och hon tänkte då att ”bannade föräldrar som inte kan hålla ordning på sina barn så de inte terroriserade andra stackars människor”.

Det tänker hon inte nu. Ty nu, när modern själv fått barn är hon helt skoningslös. Har någon på bussen gett sig in i tittut-leken med barnet så får de skylla sig själv. Vad som helst som kan få barnet att vilja åka två hållplatser till utan att börja skrika är bra. Om det så ska krävas att hela bussen engagerar sig i barnets underhållning.

Om någon slutar le mot barnet så kan det hända att barnet börjar att gråta. Och då blänger modern anklagande på personen i fråga tills de inte vågar göra annat än att börja spela på läppen igen eller klappra med löständerna. Det är förvånansvärt likt mobbing, men nu på en mycket mer behjärtansvärd nivå.

Bästa bussunderhållningen är annars andra barn. Helst några år äldre. Då kan de sitta och prata med barnet i sin parallellparkerade vagn. Och barnet lyssnar storögt.
”Min morfar kan vifta med öronen”, viskade en pojke till barnet härom dagen. Och sedan tittade han i kors och slickade sig själv på näsan, bara för att understryka att han visste vad han talade om.

På bussen viftar sällan gamla gubbar med öronen. De vinkar i stället med handskarna åt barnet. Vink, vink. Yngre män nickar bara lite besvärat. Hej, hej, liksom – och ”dra inte in mig i det här”. Yngre kvinnor däremot tindrar med ögonen och man riktigt ser hur äggkläckningsmaskinen drar igång på alla cylindrar. Samtidigt klämmer dessa kvinnor sina unga män i handen så männen håller på att tappa andan. Inte konstigt att de börjar vifta på öronen efter ett tag.

”Och vet du vem som fyller år på julafton?!”, sa pojken i vagnen brevid.
Det visste barnet inte.
”Jesus Kvist!”
Barnet såg frågande ut.
”Ja, du vet han… i sången: …och född är herren Jesus Kvist vår frälsare och Gud…”
Barnet skrattade och modern log och tänkte att kanske har herr Kvist ett finger med i det här spelet. För var inte herr Jesus Kvist också ute och larvade sig med pekfingret?

FAKTA – KRAMA DITT BARN
Storstadsmiljön är betydligt barnvänligare än landsbygden visar en undersökning som Barnens rätt i samhället, Bris, gjort bland drygt 1 000 elever mellan 7 och 15 år.
Tio procent av barnen på landet säger sig aldrig ha fått en kram medan motsvarande siffra för storstadsbarnen ligger på tre procent.
68 procent av barnen i storstaden säger att de ofta blir kramade mot 51 procent på landsbygden.
Av storstadsbarnen får 62 procent ofta beröm från föräldrar och andra vuxna. Bara 45 procent av barnen på landet säger sig få sådan uppmuntran.
(Källa: Bris)

{ 0 kommentarer }

Med kärlek kommer folkvett

01 januari 2004

i Krönikor från Metro

Nu har man daskat nytt liv i den eviga debatten om huruvida man får göra sina barn illa
i uppfostrande syfte. När min pappa var liten brukade hans far dänga honom i väggen så att trumhinnorna sprack. Farmor försökte bota honom genom att hälla het karamellsmet i öronen, vilket fick till följd att halva huvudet svällde upp. Läkarna fick borra ett hål bakom örat för att få ut varet. Han hörde lite dåligt resten av livet.
Pappa höjde aldrig ett finger mot mig. Och när min mamma lade min tvååriga hand på den skållheta spisplattan var det ju bara för att jag skulle akta mig för spisen. Hon berättade det så ofta hon kom åt och jag var så stolt över min smarta mamma. Att jag inte hade kunnat använda händerna på flera veckor efter brännskadan hade alla för länge sedan glömt.
Inte kunde det väl kallas för aga när hon tog
i mig så hårt att det blev blåmärken? Eller när hon luggade mig i nackhåren så jag började gråta? Det var ju mitt eget fel, jag var ju en sådan uppkäftig unge. Jag fick alltid tre varningar innan hon slog.
”Snälla mamma, du kan väl sluta dricka nu?”
”Första varningen.”
”Snälla mamma …”
”Andra varningen.”
Det knöt sig i magen.
”Men mamma …”
Pang! Örfilen brände på kinden. Tårarna vällde upp.
”Gå till ditt rum och stanna där!”
Jag försökte gråta tyst i kudden så inte mamma skulle höra och bli ännu argare.

Det var inte förrän jag fick barn själv som jag förstod. När min lilla bebis lekte för nära spisen och jag var livrädd för att han skulle komma åt något som var för varmt. Då plötsligt gick det upp för mig: Hur fan är en mamma skapt som kan bränna dessa små barnhänder på en kokhet platta?
Och slagen, vad lärde de mig? Ja, inte gav jag mamma tre varningar den där dagen när jag var 13 år och hon var full. Jag var arg och frustrerad – gud vad jag hatade henne! – och tog en gjutjärnsstekpanna och höjde den mot henne. Nu. Nu skulle jag slå ihjäl henne. Hon visste det och jag visste det.
Jag har aldrig sett henne så rädd. Pang! Jag slog. Men armen låste sig när stekpannan var fem centimeter från hennes huvud. Darrande plockade hon stekpannan ur mitt låsta grepp och gick in och lade sig i sitt rum. Jag packade en resväska och gav mig i väg för alltid.

Astrid Lindgren berättade en gång om en liten pojke som skulle få sitt livs första risbastu. Hans unga mor sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ett ris åt henne. Den lilla pojken var borta väldigt länge. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: ”Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mig.”
Allt han hade förstått var att hans mamma ville göra honom illa.
”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek – så kommer folkvettet av sig självt”, sa Astrid. Ska det vara så svårt att förstå?

{ 0 kommentarer }